För någon vecka sedan vajade prideflaggorna över Stockholm, regnbågens färger som en påminnelse om att alla ska få plats. Men som bög som drömmer om att bli pappa känns det mest som en tom gest. Jag läste i Nerikes Allehanda om att Sveriges födelsetal sjunker – 1,43 barn per kvinna, långt under vad som behövs för att hålla befolkningen stabil. Alla verkar oroa sig för det, men ingen verkar bry sig om att vi bögar också kan längta efter barn. Det är som att vår längtan inte räknas, som att vi inte ens finns i den här diskussionen.

Det gör ont i hjärtat.

Att vilja bli pappa som bög är som att springa rakt in i en vägg. Adoption? Visst, det är tillåtet sen 2003, men det är en mardröm. Processen är lång, svindyr och ofta helt omöjlig för att många länder säger nej till oss bara för att vi älskar en annan kille. Surrogatmödraskap då? Inte en chans i Sverige. Det är olagligt här, så vi tvingas vända oss utomlands, där det kostar en förmögenhet och är fullt av osäkerhet. Det är som att drömmen om att bli förälder är reserverad för de som har råd med en lyxvilla.

Under tiden finns det barn där ute som kunde få ett tryggt, kärleksfullt hem hos oss – men istället fastnar de i fosterhem eller systemet.
Jag är ingen politiker, bara en vanlig kille som ser hur orättvist det här är. Ingen verkar ta tag i de här frågorna på riktigt. Det är som att ingen fattar att vi också kan vilja ha en familj, att vi också drömmer om att läsa godnattsagor, trösta bort mardrömmar eller skjutsa till fotbollsträning.

Jag vill ge en eloge till riksdagsledamoten Karin Sundin från Örebro, som kämpar för barns rättigheter och lyfter sånt som brister i assistanssystemet. Hon gör skillnad, men hennes parti och övriga partier i beslutsfattande positioner som säger sig bry sig om HBTQ-frågor verkar missa hur mycket det betyder för oss att få bli föräldrar, ni som har barn, tänk er in i vår situation. Det är som att vår barnlängtan är osynlig – är vi inte tillräckliga på någon punkt?

Titta på Danmark – där har de fattat grejen. Sen 1 januari 2025 kan samkönade par få sitt föräldraskap erkänt direkt vid födseln i altruistiska surrogatarrangemang. Det ger barnen trygghet från första dagen. Finland är också på väg åt samma håll, med lagförslag som gör det möjligt för oss att bilda familj på riktigt. De ser att det inte bara handlar om siffror, utan om människors liv och barns rätt till ett hem. Varför kan inte Sverige göra samma sak?

Att inte kunna bli förälder gör något med en. Det är inte bara att man missar något praktiskt – det är som att en bit av ens själ går sönder. Det handlar om att få ge vidare kärlek, om att få se en liten människa växa upp, om att få vara en del av något större. För oss bögar blir det ofta en sorg vi bär i tystnad, en känsla av att samhället säger: “Ni får inte vara med.” Det är inte bara en liten grej – det är en djup orättvisa som påverkar hur vi mår, hur vi ser på oss själva.

Prideflaggorna är fina, men de betyder inte mycket när ingen lyfter våra frågor. Var är diskussionen om hur vi kan göra det lättare för oss att adoptera? Var är samtalen om att skapa en trygg, etisk modell för surrogatmödraskap? Var är förståelsen för att vi också vill bidra, att vi också vill ge barn ett hem? Det känns som att ingen orkar ta tag i det, som att vår längtan inte är lika viktig.

Jag står här, en kille som älskar en annan kille, och drömmer om att en dag få bli pappa. Jag önskar att någon där ute kunde se oss, höra oss, och göra något. Tänk om Sverige kunde ta efter Danmark och Finland, göra det möjligt för oss att bilda familj på ett tryggt sätt. Tänk om adoption kunde bli en verklig möjlighet, inte en omöjlig kamp för så känns det. Tänk om någon kunde förstå att vår barnlängtan är lika stark, lika mänsklig, som någon annans.

För det handlar inte bara om oss – det handlar om barnen som skulle få ett fantastiskt hem, och om ett samhälle som säger att det är för alla, men tyvärr glömmer denna viktiga mening med livet, man glömmer oss “bögar”.

Daniel Andersson

Vill du också dela med dig av dina erfarenheter, tankar och idéer publicerade som en läsarkrönika; maila då [email protected]