Det finns några specifika tillfällen i Josefine Tengblads liv där hon själv gjort viktiga val, sen finns det tillfällen som slumpen är skyldig till. Båda har varit lika avgörande till att hon hamnat där hon är idag.
Men vi backar bandet och gör en snabbgenomgång. Josefine är uppväxt på Lidingö med högutbildade föräldrar som jobbade som arkitekter. Mamma från Tjeckien och pappa ”en riktig machoman på ett kul sätt”.
– Han sa alltid ”kvinnor är bäst”, och han ville att jag skulle ta samma plats som män och inte se några hinder i livet och alltid följa mitt hjärta.
Förutom vid ett tillfälle i livet skulle det visa sig, men det återkommer vi till sen.
Josefine började spela teater som 6-åring på Sagateatern på Lidingö. Snabbt märkte hon att hon klev bakom scen och ville veta hur allt hängde ihop, hon gillade att bestämma och satte senare i livet upp pjäser och bestämde hur det skulle se ut, från början till slut.
– Inte helt olikt det arbete jag har idag som producent, säger hon.
Josefine ville börja på filmskola, men hennes mamma och pappa hade andra planer. Ett yrke inom teater och film var farligt ansåg de och de sa åt henne att skaffa sig en riktig utbildning.
– Så jag valde att plugga till Marinbiolog, säger Josefine.
I samma veva träffade hon sin blivande man, han var jazzmusiker och var den som såg att Josefine var på helt fel bana i livet. ”Du är ju en konstnär, du ska inte bli en marinbiolog” sa han.
Josefine hoppade av sina studier och valde att satsa på sin dröm istället och började plugga film.
– Det var väl chock nummer ett för mamma och pappa, säger hon och skrattar. Det var inte alls populärt, men pappa var mest rädd att jag skulle hamna fel i teater- och filmvärlden och trodde att de manliga regissörerna skulle utnyttja mig. Så han var mer orolig, men ändå stöttande. Han satt alltid på första parkett och filmade allt jag var med i.
Josefine gifte sig med sin jazzmusiker och livet rullade på. Men efter en tid började det knaka i förhållandet. Efter ett storbråk som avslutades med att Josefine skrek ’vi skiter i det här, det är slut’ drog hon till filmfestivalen i Cannes.
– Jag kommer ihåg att jag tog på mig en cowboyhatt och slängde mig in i vimlet i Cannes och tänkte att nu kan vad som helst hända.
Och där, på en fest, stod Sandra.
– Jag hade träffat henne lite kort flera år tidigare och tyckte att hon var snygg och jag visste att hon hade haft en relation med en kvinna innan. Vi började prata. Och prata och prata. Vi satt i en soffa på stället hela kvällen tätt intill och pratade, ingen eller inget runt oss existerade.
Och likadant var det dagen efter.
– Jag gick in på festen där hon skulle vara och letade efter hennes röda jacka som jag visste att hon skulle ha på sig, och så blev det en repris på kvällen innan.
Men den här kvällen slutade på ett helt annat sätt. Sandra bjöd hem Josefine till sitt hotell och de satt vid poolen och pratade.
– Sen kysste jag henne, säger Josefine och ler stort. Jag tog initiativet och kysste henne. Och där och då blev jag blixtförälskad och det fanns ingen återvändo.
Hade du känt tidigare att du var attraherad av kvinnor?
– Jag hade ju fyllehånglat lite med tjejer, men inget mer. Men jag kommer ihåg när jag såg Brokeback Mountain på bio att jag blev så oerhört berörd, på ett sätt som var lite för mycket. Då minns jag att jag började jag fundera på varför jag kände så mycket. Jag hade inte många i min närhet som var gay.
Trots äventyret i Cannes och förälskelsen i Sandra så tog det flera år innan Josefine och Sandra blev ett par.
– Det var otroligt svårt, säger Josefine. Att svika en person som blivit min familj eller svika mig själv? Det var kaos.
Under den här perioden lärde Josefine känna Alexandra Thérése Keining via en bekant. Alexandra jobbade som regissör och hon och Josefine blev snabbt förtroliga. Josefine berättade om sin situation hemma och förälskelsen i Sandra och att hon inte visste hur hon skulle göra.
– Och det här är så galet, för då visar det sig att Alexandra går runt med en filmidé om en komplicerad relation mellan två kvinnor i 30-års åldern som blir kära i varandra.
Josefine och Alexandra bestämmer sig för att göra en film inspirerad av det som Josefine och Sandra gick igenom. Men det var betydligt svårare att få filmen gjord än de trodde.
– Det var ett sånt massivt motstånd och vi fick höra saker som ”det finns ju redan Fucking Åmål”. Som att en kärlekshistoria mellan två 15-åringar är samma sak som två kvinnor i 30-års åldern! Och skulle det bara finnas plats för en svensk film om lesbisk kärlek?
För att filmen skulle bli av startade Josefine ett eget bolag och lyckades till slut få filmen finansierad. Den fick titeln Kyss mig och blev en succé.
I samband med att filmen hade premiär gjorde Josefine en stor intervju i en tidning där hon för första gången berättade att filmen byggde på hennes liv och att det var hennes historia. Det var så hon kom ut för släkt och alla vänner…
– Ganska galet sätt att komma ut på (skrattar). Jag hade ju knappt pratat med någon om detta.
Trots att filmen kom ut 2011 får hon fortfarande mail och brev varje vecka från personer som sett den.
– Det är helt fantastiskt. Den har verkligen gått bra i USA och vi vann till och med pris på en gala i Los Angeles där bland andra Pedro Almodóvar satt i publiken.
Men tillbaka till Josefine och Sandra. Josefine skilde sig från sin man, något som inte togs emot väl av hennes föräldrar.
– Nej, det blev bara kaos. Det tog flera år innan de accepterade Sandra. Jag minns att jag pratade med pappa och sa att jag känner att jag måste skilja mig från min man eftersom jag blivit kär i en kvinna. Men det var första gången pappa sa att han inte tyckte att jag skulle följa mitt hjärta, utan stanna kvar i relationen. Mamma är ju katolik så det här var ju typ det värsta som kunde hända enligt hennes tro.
Men Josefine följde sitt hjärta, skiljde sig och blev ihop med Sandra.
”Jag tog initiativet och kysste henne. Och där och då blev jag blixtförälskad”
Josefine fick sedan jobb som dramachef på TV4 och var utan tvekan Sveriges mäktigaste hbtq-person inom film och tv under några år. Hon beställde bland annat serien Modus där hon fick in två gaypar i handlingen som hade barn ihop, de spelades av Peter Jöback och Magnus Roosmann samt Liv Mjönes och Josefine själv.
– Folk fattade ingenting i början. Vem är ihop med vem? Vad är det här? Vems är barnet? (skrattar)? Men det är viktigt för mig att få med hbtq-personer och presentera olika sätt att leva och vara på.
Idag är Josefine och Sandra gifta, de har två barn, 11 och 6 år gamla och bor i ett hus i Mälarhöjden.
– Jag är precis där jag vill vara, säger hon. Men tillägger sen:
– Visst, det finns för- och nackdelar med att bo i hus. Jag och Sandra pratar ofta om en drömlägenhet i Vasastan!
Josefines mamma och pappa har gjort en helomvändning och har inga problem med att Josefine idag lever med en kvinna.
– Min pappa gick bort för tre år sedan men vi hade en fantastisk relation och han var så stolt över mig, Sandra och barnen. Mamma älskar Sandra och sina barnbarn idag. Vissa behöver bara lite tid. Men det var riktigt tuffa år och jag har lärt mig att förlåta och gå vidare.
Att hbtq-historier är viktiga att berätta är något Josefine tagit fasta på när hon och Sandra idag har produktionsbolaget Nordic Drama Queens ihop.
– Särskilt i den tid vi lever i när mörka krafter vill ta ifrån oss våra rättigheter, säger Josefine och berättar att hon och Sandra har två stora filmprojekt på gång med hbtq-tema. Men vad det är kan hon inte berätta än.
– Men så fort det är klart kommer ni vara de första som får veta. Och jag är helt säker på att ni kommer älska det!
