Vi ses på ett kafé i Stockholm. Aaron är stiligt klädd, ler brett, har ett stadigt handslag och en nyfiken blick. Och så luktar han gott. Man kan nästan tro att han varit uppe i ottan, sprungit milen utomhus och tagit en skön morgondusch. Allt stämmer visar det sig. Aaron är inte bara ett proffs på mångfald, han är dessutom gammal elitidrottare och ett träningsfreak.
– Ja, jag tränade 05.30 imorse ska jag erkänna, det hänger kvar sedan min tid i näringslivet då det var den enda tiden på dygnet jag hade tid att träna.

Aaron Kroon är uppvuxen i en liten by utanför Hudiksvall och redan tidigt kände han att han hade höga ambitioner.
– Jag ville mer än vad byn kunde erbjuda och jag har alltid varit lite anti-jante.
Att vara adopterad från Indien och bo i en liten ort i Norrland var kanske inte det lättaste, eller?
– Ingen såg ju ut som jag, men mina adoptivföräldrar var otroligt bra på att få mig att känna att jag inte var annorlunda. Jag växte upp i en trygg bubbla och tänkte sällan på min hudfärg. Jag upplevde ingen rasism då, och det är något jag tycker är viktigt att lyfta fram i dag, det var en fin, inkluderande miljö.
Aaron flyttade till Stockholm 1998 och möttes av en helt ny värld.
– Ja, det är väl många som gjort den resan, jag träffade andra homosexuella och Stockholm kändes som världens största stad.
Han minns att gayscenen var lite underground men samtidigt spännande och Aaron började jobba på Torget hos Anders och Arto.
– Jag gick bara in och frågade om jag fick jobba där – och det fick jag.
Men Aaron hade även andra ambitioner med sin flytt mer än att få nya gaykompisar, redan som 19-åring började han arbeta väldigt strategiskt med sin karriär.
– Jag hade tidigt väldigt höga ambitioner, jag ville bli något stort, kanske till och med minister. Och det vill jag väl i och för sig än idag.
Han inspirerades av sin vän Birgitta Ohlsson som var den som fick honom att se på makt som något positivt – med makt kan man förändra och med ledarskap kommer makt. Och vid 20 års ålder fick Aaron sin första chefsroll.
– Jag hade ingen imponerande meritlista eller CV, som så många andra började jag verkligen från noll. Men jag hade något annat: passion, glöd och en stark vilja, och jag hade turen att träffa någon som kunde se vad man kan bli mer än vad man är och när någon ger mig en chans vill jag bevisa att jag var värd förtroendet.
Det blev starten på tre decennier i näringslivet.
Vid 25 års ålder nådde Aaron de högre chefsnivåerna, och var ofta den yngsta i rummet.
– Jag hamnade i en värld fylld av män i 60-årsåldern, och jag kände tidigt att jag stack ut, inte bara på grund av min hudfärg utan även min bakgrund och min personlighet. Det var tidigt 2000-tal, en tid då näringslivet var en uttalad “vit mans värld”.
– Jag hade inte mycket till utbildning att skryta med då jag med nöd och näppe tog mig igenom gymnasiet – men jag hade ett driv som ingen kunde ta ifrån mig. Jag tror att det jag lyckats med bygger på att jag tog med mig mentaliteten från elitidrotten in i yrkeslivet. Jag var van vid att träna både kropp och huvud. Och antingen kunde jag fokusera på det jag saknade i form av utbildningar, och erfarenhet vilket var mycket, eller så kunde jag välja att fokusera på att jag är något annat, att jag med min bakgrund hade ett unikt perspektiv och att det var just det som kunde göra mig värdefull. Jag var den som tänkte nytt och vågade utmana. Det blev min superkraft – att vara den som kom in med nya fräscha idéer. Och det uppskattades.
Aaron lärde sig att omfamna att han var den udda fågeln i rummet, och därifrån har det bara rullat på: han har varit innovationsdirektör på Vattenfall, nordisk HR-direktör på Schibsted och haft roller som krävt att man jobbar dygnet runt.
Att han är homosexuell har alltid varit en större del av Aarons identitet än hans hudfärg säger han. Sexualiteten har varit ett hett ämne, och något som gett honom tuffa utmaningar men som även gett honom styrka
– Jag blev bland annat erbjuden ett jobb som sedan drogs tillbaka när det blev känt att jag var gay. De sa att det inte var något problem för ledningsgruppen, men att organisationen inte var redo för det.
Hur reagerade du på det?
– Jag minns så väl när jag fick samtalet, jag stod på Gamla Stans tunnelbanestation. Där och då var det självklart skrämmande, men idag har det blivit en av mina starkaste historier när jag är ute och föreläser och det väckte ett jävlar-anamma hos mig.

Men efter 30 år i ett tempo utan paus hoppade han av cirkusen.
– Jag insåg att jag behövde balans i livet. Jag har man, hundar och hus, men jag var aldrig närvarande i det. Jag hade byggt hela mitt vuxna liv kring jobb och karriär, jag jobbade dygnet runt. Jag fick bra betalt för det så jag ska inte klaga, priset var ingen fritid alls.
Aaron insåg att han under dessa år inom näringslivet byggt upp ett starkt och personligt varumärke och att istället kunde börja arbeta i egen regi och ta betalt för sina tjänster och projekt. Idag arbetar Aaron med föreläsningar inom både näringslivet och i den privata sektorn, med fokus på ledarskap, mångfald, inkludering och personlig utveckling.
När man googlar dig dyker det upp många superlativ: Multi-Awarded Leader, International Speaker, Top Leadership Voice. Och i en intervju läser jag att du sagt ”Det finns nästan ingen annan som jag” Hur fantastisk är du egentligen?
– Haha. Jag hoppas att människor ser mig som någon som kan inspirera, och jag hoppas att det jag gör bidrar med något nytt i näringslivet. Det har gått väldigt bra för mig, men om dessa priser och utmärkelser gör mig till en fantastisk människa är upp till andra att bedöma. Men jag har en stark passion för inkluderande ledarskap och har ofta arbetat för att koppla samman människor med olika bakgrunder, erfarenheter och perspektiv.
Kan du kort förklara vad inkluderande ledarskap betyder?
– Det handlar om att skapa en trygg miljö där människor kan vara sig själva. Där man till exempel kan säga emot sin chef, uttrycka sin identitet och känna sig sedd – oavsett kön, sexualitet eller bakgrund. Verksamheter som aktivt arbetar med en inkluderande företagskultur är 83% mer lönsamma och effektiva. Medarbetare som trivs och blir sedda ger mer av sig själva och presterar bättre.

När Aaron flyttade till Stockholm upplevde han att han snabbt blev en del av gaycommunityt, han festade, kände glädje och en ny gemenskap.
– Men samma sekund som jag började göra karriär och hitta en plats i näringslivet har jag känt en distans från HBTQ-communityt – till och med ett motstånd. Jag upplever att det inom communityt finns ett rätt sätt och ett fel sätt att föra kampen. Det rätta sättet är att stå på barrikaden, vara aktivist, arg och högljudd. Men det är inte jag. Jag är strateg. Det går inte att förändra saker över en natt. Man kan inte gå in i ett ledningsrum, slå näven i bordet och säga: ”Nu ska vi förändra!” Ingen skulle lyssna då. Det handlar om att bygga strategier och arbeta långsiktigt.
Han upplever dessutom att det ropas Pink washing lite för snabbt och lite för ofta.
– Om jag pratar om sexualitet i samma andetag som strategier och lönsamhet menar en del att jag riskerar att göra sexualitet till en lönsamhetsfråga, att det blir pink washing. Det köper inte jag. Jag försöker istället få folk i näringslivet att förstå vårt community för att vi ska komma framåt. Vi är ju i grund och botten överens om att alla ska ha samma rättigheter, men den kampen måste kunna föras på olika arenor och på olika sätt utan att det ena är värt mer än det andra.
Aaron säger att han ofta kan känna ett dubbelt utanförskap i sin yrkesroll i näringslivet.
– Jag är ofta ensam hbtq i styrelserummen, och samtidigt ensam näringslivsperson i hbtq-världen.
Men han håller med om att Pink washing är ett problem när företag bara ser en chans att tjäna pengar på hbtq-personer genom att byta färg på loggan en gång om året.
– Den diskussionen är jätteviktig, men ibland förlorar vi nyanserna. Om ett företag väljer att bara uppmärksamma hbtq när pride firas i Stockholm så kan man välja att se det som ”aj-aj-aj, det här gör ni bara för att kunna ändra loggan på LinkdIn; det finns ingen strategi bakom det”. Men så finns det företag som har en god intention, men som tycker att det här är svårt och saknar kompetens. Det betyder inte att de är cyniska per definition, men de behöver hjälp. Men om de då direkt möter kritik blir det lätt att de istället inte gör någonting alls av rädsla att landa snett. Det är problematiskt. Vi ska absolut vara tuffa mot de som behöver det, men det finns också en gråzon för de som vill, men som inte vet hur.
Du har nyligen tagit plats som styrelseordförande i Regnbågsfonden, vad blir din uppgift där?
– Förhoppningen är att jag ska ta fonden in i en ny tid, Regnbågsfonden är ett passionsprojekt som växt sig stor. Min uppgift blir att få den att växa ännu mer samtidigt som vi ska behålla punkigheten som Jonas Gardell kallar det. Det vill säga att behålla passionen, rörligheten och att kunna hjälpa till snabbt om vi behöver. Och vet du, det här är första gången som jag i vuxen ålder känt mig hemma i hbtq-communityt. Med Regnbågsfonden får jag vara precis den näringslivsnörd jag är och det är otroligt skönt att äntligen får vara en del av communityt tack vare det jag skapat under min karriär.
I november har du återigen hyrt hela Oscarsteatern, berätta vad som händer då?
– Visst ser du, då kommer jag samla en massa fantastiska människor och lyfta inkludering och mångfaldsfrågor. Det är mitt Anti-Jante-projekt som jag kallar All inclusive. Jag vill på alla sätt jag kan påverka samhället och ledarskapet. Förra året hade jag gäster som Annie Lööf, Carin Götblad, Jonas Gardell, i år kommer David Sundin, Märta Stenevi, Janne Andersson, Peter Siepen och Carin Götblad att gästa All inclusive. Det är ett nytt ledarskapskoncept helt enkelt och målet är att fylla alla 1000 platser på Oscarsteatern.
Till sist, vad gör du på den fritid som du fortfarande knappt verkar ha…
– Haha, jag är som sagt ett träningsfreak. Och som gammal elitidrottare kommer träning alltid vara viktigt för mig så imorse var jag uppe 05.30 och sprang milen. Sen har jag och min man en bostad i Miami i Florida men det känns inte riktigt rumsrent att säga idag. Även om vi bor i liberala South Beach så har Florida blivit väldigt republikanskt och det är omöjligt att prata politik med någon, det så oerhört polariserat.
Aaron berättar att han är intresserad av amerikansk politik och följer utvecklingen i landet noga. Och han har en favorit.
– Ja, jag älskar verkligen Pete Buttigieg, jag hoppas han kan bli demokraternas representant 2028, men det kan bli svårt. Om inte USA var redo för en kvinna 2024 kommer de kanske inte vara redo för en homosexuell president 2028. Men det är Obama-nivå på Pete och på hans kommunikativa förmåga. Så hoppet finns.