Klockan är fyra på morgonen och rent logiskt vet jag att jag egentligen borde stänga ned både min TV och hjärna och möta sömnen tillsammans med hunden som drömmer bredvid mig i soffan. Medan hon rycker som att hon springer efter ett djur eller kanske från mig när vi busar i den glittrande snön, sitter jag här och låter mig översköljas av minnen från ett avlägset 90-tal. Jag var ganska tidigt ute på nätet eftersom farsan lyckades få en hemdator tidigt och koppla upp oss på Internet. Ni vet på den tiden då varje anslutning innebar att man fick lyssna på en sång från modemet under vår väntan på att få koppla upp oss på den stora värld som låg och väntade runt hörnet.
Jag var en väldigt ung tonåring, kanske även pre-teen enligt dagens benämningar, som var den mest ensamma personen i världen. Inte helt olik varje persons upplevelse i den åldern, men i mitt fall handlade det om en begynnande sexualitet och längtan som låg och kliade precis under huden. Den var så pass onämnbar att den endast var en längtan och förhoppning inom mig, och där det inte fanns någon fysisk person i min närhet som jag kunde dela den med. Där blev Internet min räddning och min öppning.
För länge sedan hade RFSL olika chattar och även ett så kallat klotterplank. I smyg kopplade jag upp mig och hängde på denna sida, långt ifrån mina föräldrars nyfikna blickar, då det inte fanns någon värre än rädslan av att tvingas uppleva deras möjliga skam över att deras dotter inte var som andras. På denna sida kunde jag se hur okända kvinnor (för mig i alla fall) lade upp svartvita bilder på kvinnor i sensuella positioner eller publicerade sin favoritpoesi som vittjade om längtan och åtrå, om kärlek och önskan. Jag läste varje rad och granskade varje pixel samtidigt som jag rörde mig i denna förbjudna värld.
Där mötte jag Jenny. 30 år senare minns jag inte hur det gick till när vi fick kontakt med varandra, men jag kommer ihåg att hon bodde i samma kommun som jag. Det kändes så oerhört stort att veta att jag inte var ensam och för henne var det så naturligt att det fanns fler av oss. Fler kvinnor som längtade efter en annan kvinnas kärlek och kropp.
Denna Jenny var äldre än jag och det fanns varken romantik eller sex mellan oss, utan snarare en person som vägledde en annan genom en svår tid i livet. Jag minns att hon var dragking och att hon var trummis i ett band som repade i samma lokal som fritidsgården som låg runt hörnet från mig. Där spenderade jag många av mina timmar innan kvällarnas åldersbegränsning hindrade mig från att stanna kvar. Av någon anledning bestämde vi oss för att träffas där en eftermiddag, i skarven mellan när vi unga fick vara där och sedan de äldre tonåringarna. När jag öppnat dörren och klev in hörde jag musiken som slog ut från replokalen där de befann sig och jag satte mig förväntansfullt på en barstol vid disken. Plötsligt blev det tyst runt mig och jag hörde fotsteg som närmade sig bakifrån. Stolen bredvid mig drogs ut och någon satte sig ned. Kort hår, ett stort leende och snälla ögon mötte min nyfikna blick. Där var hon.
Hon började med att prata socialt och lätt med personalen, som för att inte avslöja att vi kände till varandra, innan hon sade hej till mig. Vi inledde ett lätt samtal och jag minns att mina axlar sjönk ned i avslappning då det inte fanns något i vår dialog som kunde riskera att berätta för världen vem jag var, vad jag var. Ur en utomståendes ögon var det en stund utan djup, utan större mening, men för mig gav det så många nycklar till det liv jag visste att jag längtade efter. För första gången i mitt liv befann jag mig i ett sammanhang där jag inte behövde gömma mig själv, men inte heller bli ifrågasatt för den jag var, hur jag såg ut eller vem jag älskade. Istället kunde jag bara leva och känna mig fri.
Vår kontakt dog sakta ut efter den stunden på fritidsgården och jag förmodar att det är för att den uppfyllt sitt syfte, men inom mig finns vår korta vänskap kvar som en definierade stund i mitt liv. 30 år senare har mycket i samhället och världen förändrats till det bättre gällande denna typ av rättighet och möjlighet, men utan tvekan finns det fortfarande människor som går genom skrämmande och tunga perioder med känslor av utsatthet och ensamhet. Det behövs en gemenskap där vi stöttar varandra och hjälper våra medmänniskor. Om inte praktiskt, så med ord. Om inte med ord, så med omtanke.
För min del visade den sig genom en trumspelande dragking vid namn Jenny.
Vill du också dela med dig av dina erfarenheter, tankar och idéer publicerade som en läsarkrönika; maila då [email protected]
