”Hur hamnade du här”: Jenny är ett Italienälskande f.d. tennisproffs med fru och fyra tonårssöner

Jenny, berätta, vem är du och hur ser ditt liv ut idag?
– Jag är en affärshumanist med tävlingsinstinkt, hjärta och med en kalender som jag önskar hade tio dagar i veckan istället för sju. Hemma försöker jag kombinera det med familjeliv, fyra tonårsgrabbar, italienska middagar och en hel del musik. Livet är fullt, rörigt och alldeles underbart. Jag har en stor kärlek till Italien, så matlagning, musik och att förena familj och vänner runt middagsbordet är något jag lägger stor tid på och prioriterar. Jag älskar middagar som låter, olivoljan på bordet och samtal där det gärna får bli högljutt! Sen lyssnar jag på extremt mycket poddar – både för att koppla av men också för att hålla mig ajour med olika branscher, människor, ålderskategorier, frågor, politik och såklart bara skvaller.

Har du alltid bott i Stockholm?
– Nej, jag är hitflyttad från Skåne. Jag är uppvuxen på landet, bokstavligen mitt ute på en åker. En liten by som heter Väggarp med runt 100 invånare, en storbonde och en fotbollsplan. Men Stockholm gav både utrymme och tempo – och friheten att vara mig själv. Jag stannar nog här tills någon bokstavligt talat bär ut mig från stan. Och det kan ta ett tag, för jag har fortfarande inte fått nog av alla barer, parker och möjligheter som finns här.
Vilka delar i ditt liv har varit val och vilka har varit slump?
– Hm, det är verkligen en kombination av båda två. Jag har gjort medvetna val kring utbildning och jobb, samtidigt har några av de största sakerna i livet varit rena tillfälligheter. I efterhand ser man hur de små ögonblicken egentligen har haft störst betydelse.

Vilka stora händelser har format dig mest?
– Min elitsatsning i tennis som ung lärde mig att motgångar är vardag och att pannben alltid slår talang. Och att min vän Ulrika kom in i mitt liv för några år sedan när jag hade det riktigt tufft. Att träffa min nuvarande fru var minst sagt underbart omtumlande, liksom att bli förälder för snart arton år sedan första gången.

Hur bra var du i tennis?
– Jag tog 17 SM-guld i singel, dubbel och lag. Jag spelade både i juniorlandslaget och damlandslaget under hela min karriär. Några av de roligaste minnena är när jag fick spela US Open och Australian Open, samt representera Sverige i EM och VM. Jag var rankad etta i Sverige som junior och kom tvåa i Europa i lag. Jag avslutade min satsning som 20-åring när jag insåg att jag inte hade ekonomin för att fortsätta på den nivån. Samtidigt började jag tappa motivationen till att träna så extremt hårt och resa så mycket ensam. Jag saknade att få vara “vanlig” – att bara vara Jenny, umgås med vänner och så drömde jag om att plugga och jobba som alla andra.

Hur var din komma ut-process?
– Den var lite som att köpa ett nytt IT-system, man hoppas att det blir rätt, men stödet är ofta minimalt och man får ta ett djupt andetag och bara köra. Jag var tidigare gift och tillsammans med mina barns pappa. Det har nu gått cirka tio år sedan vi skilde oss, och idag har vi en otroligt fin relation. Vi ses och fikar ibland och synkar kring barnen. All cred till honom – han har varit ett fint stöd genom alla år, och vi har stöttat varandras val. Jag tror att det har varit nyckeln till att vi idag kan lyfta luren och den andra svarar, ta en kaffe då och då och prata om livet, barnen och framtiden.

Idag är du gift med Johanna.
– Det stämmer, vi är gifta sedan förra året. Vi träffades tack vare ett sliding doors-moment med min i dag mycket nära vän Erika, som köpte min lägenhet för några år sedan. Jag minns hur hon ställde lite för många frågor andra gången vi sågs och var lite väl engagerad för att ”bara” köpa en lägenhet… Det visade sig att Johanna fanns ”bakom kulisserna” och ville skapa sig en bild av mig. När jag sedan träffade Johanna första gången blev jag helt knockad av hennes energi. Jag kunde vara mig själv från start och kände ganska snabbt: hur ska jag kunna leva utan henne?

Så om du inte hade sålt din lägenhet till Erika så hade du och Johanna inte mötts?
– Helt korrekt.

Vad jobbar du med idag?
– Jag leder just nu Avdelningen för kommunikation, engagemang och policy på RFSL, vilket i praktiken betyder att jag leder ledare, driver förändringsarbete, bygger varumärke, utvecklar vårt insamlingsarbete och knackar dörr med mina fantastiska kollegor hos politiker, beslutsfattare, tänkbara givare och hanterar en hel del media.

Varför blev det RFSL?
– För att jag ville kombinera kompetens och erfarenhet med ett större syfte. Kärlek ska få vara kärlek, fullt och helt, för alla. RFSL är platsen där man kan göra skillnad och vi tar inte våra rättigheter för givna, varken här hemma eller internationellt. Det är fantastiskt att få arbeta i en organisation som brinner för dessa frågor.

Om jag säger att du känns som en karriärist?
– Ambitiös, ja. Karriärist, nja. Jag har tackat nej både till Sverigeroller och uppdrag som kunnat ge ordentligt klirr i kassan, men det hade inte fungerat med hjärtat och hjärnan som kombo. Det utesluter visserligen inte att jag också är karriärist.

Är karriären viktig?
– Ja, men inte viktigast. Familj, middagsbord, italienska pastasåser och en 90-talsdänga från Eros Ramazzotti i köket vinner alltid. Om jag får välja vill jag att karriären ska ha hjärta, inte bara hjärna.

Är det tuffare eller lättare att vara kvinna i ditt yrke?
– Absolut tuffare. Just i det här uppdraget är det inte det, tack och lov, men jag har samlat på mig en hel del citat genom åren från privat sektor, inte minst, som jag fått höra och ta emot bara för att jag haft klackar och är kvinna.

Och att vara gay?
– I mitt yrke är det en styrka. Jag representerar frågor jag lever och andas, men det innebär också ansvar: att fortsätta flytta positioner framåt och inte ta våra rättigheter för givna. Aldrig någonsin. Inte minst i dessa tider.

Hur ser en dag ut i ditt liv?
– På jobbet består den av möten, strategi, media, politik, givarmöten, ledarskap och att hålla mig ajour genom poddar i lurarna, allt från Hanna Friberg till Jan Eliasson. Hemma försöker jag kombinera det med familjeliv, tonårsdiskussioner och att laga god italiensk mat. Pastavattnet ska saltas rätt och vinet öppnas i tid. Livet är just nu multitasking, och jag njuter.

Har du några särskilda fritidsintressen eller egenheter som dina vänner skulle säga ”det där är typiskt Jenny”?
– Italien. Punkt. Mat, musik, känsla. Jag behöver inte åka till Rom, en italiensk afton hemma räcker. Och middagar där familj och vänner får mötas och prata om livet, politik, kärlek och skratt.

Kan du se tillbaka på val du gjort i livet och tänkt ”det där borde jag gjort annorlunda”?
– Jag försöker se allt som lärdomar, men ibland hade jag kunnat vara snällare mot mig själv. Och ja, ibland hade jag nog kunnat välja mer pasta och mindre stress.

Är du där du vill vara i livet?
– På många sätt, ja. Men jag hoppas att jag aldrig känner mig färdig. Livet ska fortsätta överraska och utmana.

Vad saknar du i livet just nu?
– Tid, och fler långa middagar med familj och vänner utan att någon ska upp tidigt morgonen därpå.

Vad är det bästa med ditt hem där du bor i dag?
– Middagsbordet, pianot och lugnet.

Grubblar du och oroar dig för något?
– Ja, världsläget, framtiden, mänskliga rättigheter. Jag kan bli tokig av hur retoriken har blivit hos våra främsta politiska ledare världen över, jag skäms som världsmedborgare. Vi kan bättre. Jag saknar visioner och ett världsledarskap som inspirerar och ger hopp. Det finns ljusglimtar, men vi behöver steppa upp oss markant.

Du vinner fem miljoner — vad gör du?
– Först hade jag nog skrikit på italienska. Sedan hade jag gjort det jag älskar mest: seglat med Johanna, samlat familj och vänner runt middagsbordet och njutit av tid tillsammans.