Jag skulle inte säga att jag har tummen mitt i handen, hur skulle jag i sådana fall kunna onanera? Eller för den delen runka av andra? Dock är jag långt ifrån så händig som jag önskar. I min drömvärld bygger jag en inglasad veranda på en kvart och mönstertapetserar vardagsrummet på ungefär lika lång tid. Men det gör jag inte. I stället döljer jag ett hack i köksbordet med en vacker duk. En skavank i golvet med en färggrann matta. Och så loppisfyndar jag en tavla med prålig guldram som jag placerar framför det hål som egentligen borde spacklas. Genvägar? För att citera Victoria Silvstedt: Love it! Och fint blir det. För är det något jag har så är det bra smak. Det kan ju ni som jag legat med intyga.
Jag älskar inredning. Några som jag ser upp till vad gäller dessa domäner är konstnärerna Carl och Karin Larsson. Om ni inte redan varit till deras hem – Lilla Hyttnäs – i Sundborn här i Dalarna, åk. Men min kärlek för Larssons har inte varit självklar, det ska jag villigt erkänna.
När jag växte upp hade mormor otaliga planscher, bordstabletter och annat med Carl Larssons motiv. Det var glada barn, lyckliga familjesammankomster och inte tillstymmelse till gråa moln på himlen. Jag tyckte inte alls om det. I mina ögon var motiven alldeles för lyckliga.
”Vem i helvete är så där jävla lycklig 24/7?” hade jag velat fråga Carl, men det gick ju inte i med att han dog 1919. Är det något fel med att vara lycklig, då? kan man ju kontra. Ja, när det kommer till att ge sken av att precis allt är ett enda stort carpe diem, så tycker jag det. Den gubben går bara inte för undertecknad. Lite ångest att blanda ut med, det är min melodi. Det är ju det som är livet. Hur underbart det än kan vara så måste vi få må lite dåligt emellanåt. Krasst förvisso, men det är också de stunderna som får oss att verkligen ta vara på de andra, inte sant?
För några år sedan besökte jag Larssons gård för första gången. Och vet ni? Jag fick en käftsmäll så det stod härliga till. Guiden berättade att Carl inte alls var den där klämkäcka muntergöken. I alla fall inte enbart. Inom honom fanns också sorg och mörker. Och allt det där lyckliga, började jag tänka, kanske var det hans sätt att väga upp det svåra? Bingo. Nu, mina damer, herrar och ickebinära, började nämligen Backolars att fascineras. Jag blev en nörd bortom rim och reson. Även Karin hamnade under min lupp. Vilken konstnär! Hennes broderier så väl som tekniska möbellösningar. För att inte tala om hur progressiv hon var när det kom till matlagning. Herregud, för över hundra år sedan lagades både risotto och pizza i hemmet i Sundborn samtidigt som de flesta tuggade på bark och Gud vet allt.
Från djupet av mitt hjärta vill jag nu säga: förlåt, Carl och Karin, för att det dröjde innan jag upptäckte er storhet både som konstnärer, stilbildare och människor. Och tack till guiden som lät mig veta att även Carl var mänsklig.
Och vet ni vad som hände häromveckan? Lilla Hyttnäs kom ut till försäljning i en köp- och säljgrupp på Facebook. Jo, du läste rätt. Jag fullkomligt hänfördes. De handmålade dörrarna, bården i Suzannes sovrum, de rödorangea färgerna på soffan och skåpet i köket. Ljust och fräscht och ändå ombonat. En inredningsstil som var något nytt för sin tid och som kom att ha sådan påverkan på oss svenskar och skandinaver. Så till den grad att detta hem skapade ett stilideal som till mångt och mycket fortfarande lever kvar. Är det inte fascinerande så säg?
Så här gick mina tankar:
Jag pantsätter Oscar II om det behövs. Och Gustav V. Och drottning Ingrid. Och mina signerade förstaupplagor av Astrid Lindgren. Och kanske, men bara i nödfall, mormors folkdräkt.
Jag kan nu meddela att jag är den lyckliga förvaltaren av Lilla Hyttnäs. Tack Inka, en konstnär av rang, som lät mig förvärva och nu förvalta detta konstverk, som hon har skapat från grunden. Jag är så glad. Och visst, lite skräckslagen. För tänk om något går sönder och jag – men min minst sagt bristande händighet – ska laga det. En stol, en lampa. Ja, vad vet jag. Men jag försöker se positivt på saken och intala mig att det här i sådana fall kan vara en renässans av händighet hos mig. För tänk vilka hantverkarförmågor jag skulle kunna åstadkomma om jag vågar tar steget och faktiskt tar mig an piprensare, Tipp-Ex och Karlsson klister. Och i alla fall testar att göra mer än att täcka över och visst – fuska.
Det återstår att se. Än så länge är jag så varsam om mitt hus att jag knappt vågar röra vid det. I stället sitter jag på en mina kungliga stolar (den ena av de två i vilka kungen och drottningen satt under deras besök till Stavnäs kyrka år 2005 – och vilka jag inte kunde tänka mig att pantsätta) och beskådar Lilla Hyttnäs.
Lyckligtvis är det ett dockskåp.
Och tack och lov kunde jag behålla både V-Gurra och mormors folkdräkt.
