Ok, vi börjar med den mest relevanta frågan: Mellolåten som boken är döpt efter, Innan natten är över från 2006, är inte en av dina stora hits?
– Nej, och det är inte en av mina favoritlåtar heller (skrattar). Men titeln påminde mig om var jag befann mig under den tiden: Jag åkte ut ur Mello, gjorde slut med min kille, flyttade, åkte på mitt första tysta retreat för att hitta hem. Jag blickade inåt, och det är också vad jag gör med den här boken.
Idén till boken kom från Blosson Tainton när Kayo drabbades av livmoderhalscancer för tolv år sedan. Rådet från Afro–Dite-vännen var då att skriva, för att det är värdefullt att kunna titta tillbaka även om det bara är för sig själv. Så Kayo började skriva dagbok, och när sen ett bokförlag hörde av sig frågade sig Kayo om det var dags att berätta sin historia. Det var det.
Hon ville bland annat dela berättelsen om hur hennes bror kidnappades av deras pappa, och inte träffade Kayo och hennes mamma på sju år. Pappa Larry, som mamma Ulla separerat från tre år tidigare, skulle åka på semester med lillebror Dele till Nigeria över jullovet och träffa släkt. Men väl där sattes Dele på internatskola. Kayo och hennes mamma lämnades traumatiserade hemma i Sverige.
– Jag vågade inte ta hem kompisar för mamma mådde väldigt dåligt. Men hon kämpade med näbbar och klor för att få honom tillbaka… Det var sju fruktansvärt jobbiga år. Jag slöt mig, och under skoltiden kom mobbningen, för det var bara jag som var svart där jag bodde. Det blev aningen bättre när jag började i Franska skolan.
Lillebror kom efter en dramatisk flykt tillbaka till Sverige när Kayo var 16 och syskonen fick lära känna varandra på nytt. Och idag står de varandra nära.
– Han har haft det tufft, och han betyder så klart väldigt mycket för mig.
Hur var det att växa upp med en annan hudfärg än beige i Sverige under den här tiden?
– Det låter helt otroligt, men jag har forskat på det här och när jag kom till världen 1964 så kanske det fanns tio eller tolv svarta barn i Sverige. Så det var tufft för min mamma och pappa. De blev nekade att kliva på bussar, fick inte sätta sig i en taxi, och mamma blev kallad smutsig när de såg ett svart barn i barnvagnen.
När Kayo var i tonåren exploderade miljonprogrammen. Där hittade Kayo och hennes icke-beiga vänner en gemenskap.
– Äntligen var vi flera som såg ut som jag. Grupperingen var positiv, och vi hittade en styrka som gjorde oss modigare. Vi hade något gemensamt som inte har att göra med hur man ser ut, eller hur man pratar.
TV-serien Fame blev samtidigt enorm bland ungdomar och i dansen hittade Kayo ett uttryck.
Någonstans här kom även sången in i bilden, och modebranschen började se andra färger tack vare supermodeller som Iman. Modellandet ledde Kayo in i showbiz där hon blev del av en av Sveriges största grupper, Freestyle.
– Jag och Gigi Hamilton är barndomsvänner i och med de tio svarta ungarna som fanns på 60-talet. De vita mammorna hängde alltid i köket, pratade och drack rödvin. Medan de svarta männen spisade jazz i vardagsrummet och drack whiskey.
– Jag skulle följa med Gigi och hennes föräldrar till Marbella, och hamnade där samtidigt som Christer Sandelin och Tommy Ekman. Så vi umgicks i en vecka och så frågade de om vi ville vara deras körtjejer. Då hade de bara släppt en singel, Take Me Home, och Christer, som då var dj på ungdomsdiscot jag gick på och jobbade i skivaffär, skrev då Vill ha dig till mig, eftersom han var kär i mig.
Wow, så en av alla tiders största svenska hits handlar om dig?
– Ja, men sen blev han sur för att jag inte ville vara ihop med honom, så han kastade ut mig ur gruppen och sa att jag inte kunde sjunga.
Så Kayo satsade då på dansen, kom in på Balettakademin och jobbade som dansare i tio år. Hon skapade egna dansgrupper och jobbade med artister som Pernilla Wahlgren och Jan Malmsjö. Och började bitvis att köra.
– Efter det Christer sa vågade jag inte sjunga på många år. Men nu blev jag coachad av erfarna musiker. 1987 fick jag körjobb med bandet Surf Turf, som hängde med Magnus Frykberg, Papa Dee och Titiyo. Det var lite lindan på svensk dansmusik, och två år senare fick jag mitt första skivkontrakt på Swemix Records och släppte soloplattan ”Change of Attitude”.
Skivan producerades av Stonebridge i Swemix studion i Stockholm.
”Christer Sandelin skrev då Vill ha dig till mig”
– Där ”alla” hängde, en tid av kreativ frihet, och man satt hela nätterna, drack vin eller kaffe, bara: ”har du någon låt? Ja men kom in, jag har ett beat”. Så alla var med på plattan på ett eller annat sätt.
”Change of Attitude” genererade Trackshiten Antother Mother och ett fartfyllt nittiotal satte fart: Kayo fick jobb som dansare i Magnus Skogsberg-regisserade Creeps-videon Ooh, I Like It, där hon dansade i en metallbikini, designad av Jessica Gedin, spelade in ”Om natten”-plattan med Orup, gjorde långfilmen Pillertrillaren, och tog över efter Agnetha Sjödin i Fångarna på fortet.
– ”Fångarna” var en studie i mänskligt beteende, där man fick en inblick i hur människor blir när de blir väldigt rädda. Och det var ett festande utan dess like. Några var faktiskt packade när de gjorde olika utmaningar (skrattar).
Genomslaget som en av de första svarta programledarna, bredvid det svenskaste man kan tänka sig, Gunde Svan, blev stort.
– Så här i efterhand har jag förstått att många små bruna barn kunde se mig som en förebild. Jag är otroligt stolt över det, folk kommer fram och berättar det än idag.
Under Kayos sista säsong med Fångarna hade pressen börjat att skriva ner programmet och Kayo var less. Då fick hon ett samtal om att ett par tyska skivbolagschefer söker sångerska till en låt med dansakten Le Click, som hade börjat få en hit med Tonight is The Night. Den tidigare sångerskan hade nämligen hoppat över till dansprojektet La Bouche.
– Jag hoppade på flyget till Frankfurt, gjorde audition fick jobbet och var sen borta i två år. Jag flög till USA (New York som blev mitt hem under tiden) och gjorde 42 stater på ett år.
Idag åker Kayo då och då ut med Le Click. Och lustigt nog även La Bouche.
– Melanie Thornton lämnade Le Click, blev sångerska i La Bouche och de fick superhits med bl.a Be My Lover. Men 2002 dog hon i en flygolycka, och året efter ringer skivbolaget till mig och vill att jag ska ta över. Så, med ett par turer däremellan, har jag sedan dess turnerat med La Bouche också. Jag är så tacksam för det och älskar min 90-talsgrej. Här får jag liksom gå all in med hår och kläder som den diskotant jag är (skrattar).
Så när kom Afro-Dite in i bilden då? Jo, Afro-Dite föddes i början av 2000-talet när Kayo kommit hem från klubbturnerandet i USA. Gladys del Pilar, Blossom Tainton och Kayo skapade en egen grupp och efter att de uppträtt på Cancergalan 2001 hörde Christer Björkman av sig med Never Let it Go inför Melodifestivalen 2002.
– Vi tänkte att vi får exponering och mer gigs, så vi sa ja. Vi hade egentligen inget skivbolag i ryggen när vi stod där på första deltävlingen för Bert var inte intresserad av oss. Han ville inte ha några ”chokladbrudar”. Så vi bekostade allting själva och det blev ju annat ljud i skällan hos Bert när vi gick direkt till final.
– Men då var vi tvungna att ta ställning. Bert Karlsson sågs som en Ny Demokrati-rasse och jag ställdes mot väggen av mina kompisar. Så jag tog på mig att ringa honom och fråga hur han tyckte att vi skulle se på honom. Det var ett bra samtal, och han sa, jag vet, jag var jävligt dum i huvudet och skäms för vad jag gjort. Så vi tvingade honom att ta ställning för alla grupper, alla sexuella läggningar, alla politiska åsikter utom rasistiska åsikter. Och om vi såg honom i ett sånt sammanhang skulle vi kliva av direkt.
Afro-Dite vann och så blev det Mello året efter med Aqua Playa, som de inte tyckt passade på plattan, men som Bert skickat in utan trions vetskap.
– Vi kände oss lite tvingade att ställa upp. Men det är en skitbra låt. Precis som The Boy Can Dance, men vi insåg där i deltävlingen i Växjö 2012 att Euphoria nog var vassare (skrattar).
Och däremellan gjorde du Innan natten är över, solo för första gången i Mello?
– Ja, Christer såg min kärlek till disco och tyckte att jag skulle ställa upp med en riktig disco-rökare. Så jag sa vid något tillfälle att det i så fall ska vara en I Will Survive-låt. Och då beställde han en sån låt. Problemet var bara att låten This Woman blev så bra så Anna Sahlene tog den själv. Och då kom den här låten och jag tyckte ändå att den var ganska bra. Men jag åkte ut (skrattar).
Ett par år senare styrde Kayo in på skådespelarbanan när hon tillsammans med Blossom, Gladys, Vivian Cardinal och Francesca Quartey skapade föreställningen Brun utan sol. Regissören Josette Bushell–Mingo såg någonting i Kayo och erbjöd henne senare en huvudroll i Riksteaterns En druva i solen. Det blev mer teater bl.a Stadsteatern, Uppsala Stadsteater och Dramaten. Och några år senare spelade Kayo som första svarta kvinna på en svensk teaterscen Puck i The Fairy Queen på Drottningholms slottsteater. Och från The Fairy Queen är inte steget långt till Drag Race, tänker jag.
– Jag hoppade upp och ner när jag fick samtalet från produktionsbolaget. Dom (Robert Andersson) sa, vi ser ingen annan än dig, Kayo. Och för mig blev det en enorm milstolpe i min karriär att vara med i Drag Race Sverige.
– Det är fruktansvärt tråkigt att det inte fick bli en säsong två. För det är så jäkla nödvändigt, tycker jag. Gayrörelsen har varit en grund i mitt liv och mitt stöd sedan jag var 14 år gammal.
Vad hände när du var 14?
– Min dåvarande bästa kompis mamma tog oss till en restaurang som hette Monte Carlo som på kvällarna var en gaybar. Min bästis mamma vars frisör var gay brukade vara där och vi fick stå där och dricka Ramlösa och hänga med alla de här supersnygga, coola människorna.
– När jag sen kom in i showbiz, så var det gaykillarna jag hängde med. De har lärt mig så mycket och med mina gaykompisar hittade jag de trygga rummen där vi kunde stötta varandra vått och och torrt.
Du var också med under en tid som var väldigt svår, när AIDS drabbade communityt….?
– Det var fruktansvärt. En nära vän, designern och sömmerskan, Lennart Hallén, var den första som jag kände som blev drabbad. Han är en ikon som var med och startade de första draggrupperna på 70-talet och har gjort nästan alla bestrassningar för After Dark. Vi bodde i samma port på 80-talet och jag kommer ihåg när han berättade för mig samma dag han hade fått besked från läkarna. Jag fick ta del av hans rädsla på ett sätt som var otroligt påtagligt. Hans kamp för läkarvård och sorgen när vänner försvann…
Kayos ögon blir glansiga när hon berättar om det straighta communityt som inte tyckte att det här var något som angick dem.
– Det var oerhört tungt när folk föll ifrån så snabbt. Och jag blev rädd när jag såg hur människor blir när okunskap får råda. Jag såg ett utanförskap som jag kunde relatera till, så jag tog det som en uppgift att sticka hål på folks okunskap och informera och upplysa. Jag har ju alltid haft många bögar som varit mig nära i mitt liv.
Din första solosingel Change of Attitude handlar väl om hiv?
– Ja. Om hiv-epidemin, och den uppmanar till att använda kondom. Alexander Bard och Anders Wollbeck hade skrivit den här låten och när jag var i studion för en annan sak så träffade jag dem och snackade eftersom vi hade sett varandra på olika gayklubbar genom åren. Så jag testade att sjunga in den och när jag också förstod vad den handlade om så kände jag att det är klart att jag ska göra den. Det var en låt som satte tonen för vilken artist jag ville vara.
Och så ledde du den allra första QX-galan, eller Gaygalan som den då hette 1998?
– Ja, min bästa kompis Pier Bertolotto, jobbade med manliga skönhetstävlingar och Fröken Sverige för att nämna några, och han skulle sätta ihop galan med QX. Jag gjorde en del konferenciersjobb och sa ja. Det fanns ingen budget och vi var på Mikes på Kungsholmen. Men det var mitt crowd och det blev en kärleksfest av rang. En supersuccé och början på nåt fantastiskt. Jag har varit på galan flera gånger, älskar den, och förra året så fick ju Drag Race Sverige pris för Årets TV-program.
Så, efter allt du gjort är det inte konstigt att du då och då omnämns som gayikon?
– Åh, det är så enormt stort att bli kallad det…lite svårt att ta in. Jag hoppas att jag har gjort något som förtjänar titeln. För jag bär den med så mycket stolthet.
