Christer Lindarw:
”Det känns helt obegripligt att Kenny är borta. Jag har nog inte fattat det än. Vi har ju känt varandra i 50 år. Vi har haft så kul genom åren, och vi har aldrig bråkat, vi har inte inte ens haft en oenighet under alla år. Kenny började ju som 18-åring i mitten av 70-talet i After Dark, sen showade han och turnerade med lite andra grupper som Surprise Sisters och Cunigunda bland annat, men han har ju alltid kommit tillbaka, på senare tid som kostymör och påklädare för oss då han inte ville stå på scen längre. Han var helt fantastisk och hade koll på alla detaljer. Nu senast när vi var på Vasateatern med Club After Dark så var han den alla vände sig till, han var som en mamma för hela gänget. En riktig klippa. Och även om han kunde vara spännande, utmanande och gränslös på scenen så var han precis tvärtom privat, han var blyg och lite mystisk. Och som så många av oss äldre bögar var han en ensamstående ensamvarg. I februari var han hemma hos mig och såg första delfinalen av Melodifestivalen och senast sågs vi i mars på en tv-inspelning som jag var med i och då uppträdde han som Diana Ross. Nej, det är ofattbart att han inte finns längre. Men jag har en förmåga att stänga av ibland och gå och lägga mig när något blir för jobbigt för jag klarar inte av att ta in det, och det här gjorde mig verkligen ledsen. Döden knackar på lite för ofta nu tycker jag, vänner får prostatacancer och går bort och man känner att det kryper närmare. Och jag kan tycka att vi lite äldre gays haft tillräckligt med sorg i våra liv då aids tog många av våra vänner trots att de var så unga. Då kan man ju tycka att vi som blev kvar faktiskt kan få leva och att vi kan få behålla våra vänner. Jag hade tänkt kolla med Kenny om han ville komma hit och se finalen i Eurovision men men… Nu blir det inte så.”

Annons
Annons

Leo Berglund:
”Obegripligt och alla är i chock när en sån underbar person som Kenny var bara försvinner. Så lycklig över att vi hann ”härja” ihop en sista gång under QX-galan när jag jobbade med uppförandet av Nattvarden, där han var i toppform som alltid. Allt bus vi hittat på under alla år, Kennys alla ouftits till mig och en himla massa andra var oslagbara och alltid före sin tid, man fick inte gnälla om något gjorde ont eller var obekvämt. Bara köra på!! Det finns mycket att berätta om Kenny the one and only! Men jag spar på det i mitt hjärta.”

 

Hans Marklund:
”Jag har känt Kenny ända sedan 1977 när jag hakade på honom på äventyret med att göra en dragshow på DollHouse i Gävle. Då hette den ”New York Dolls” och styrdes av Easha MacLaery och Lova Schenken – en amerikansk kille som just då höll på med ett könsbyte, och den andra killen var tysk. Och Kenny och jag. Dragshow var väldigt nytt och inne och spännande,och det blev en succé i lilla Gävle. Men vi trivdes inte då vi inte fick göra nåt kul på scenen. Så vi började prata ihop oss om att göra nåt eget. Vi hade sett Lars-Åke Wilhelmsson i publiken. Längst fram varje show. Vi hade sett honom uppträda på olika jippon i Gävle, och ställde frågan till honom. När amerikanen och tysken tog julledigt passade vi på och snabbrepeterade in en show med Lars-Åke. Där och då skapade vi ”Surprise Sisters” som blev en viktig dragshowgrupp i Sverige bredvid After Dark. Vi var lite mer vågade, rebelliska och båda jag och Larsa kom från dansvärlden så vi hade vassare dansnummer än After Dark. Vi kompletterade varandra otroligt bra. Ingen var solist eller stjärna i gruppen utan vi var stjärnor alla tre, med olika output. Kenny var otroligt kul att jobba med. Han var så oerhört kreativ och skapade nya moderna, häftiga oväntade grejer där jag och Larsa kanske mer var old-school show och musikal. Kenny vågade mer och han inspirerade just för han tänkte utanför boxen. Han var en mästare på att göra spektakulära nyskapande kostymer och make-uper. Jag vet inte varifrån han fått det eller var han hade lärt sig allt detta. Jag tror att det var just Kenny. Att han var sån. Påhittig, fantasifull, galen, skön och otroligt rolig. Jag minns bara den tiden som fantastisk. Vi skrattade jämt och bråkade aldrig. Det fanns ingen avundsjuka eller nån som skulle ha mer än nån annan, vi var väldigt jämlika. Jag var med i gruppen i två år, sen hoppade jag av – men jag fortsatte hela tiden att hjälpa dem att göra nummer och koreografier. När Surprise Sisters flyttade in på Hasselbacken i början av 80-talet och gjorde riktigt stora shower så minns jag att vi möttes varje dag på eftermiddagarna och fikade och skvallrade och pratade idéer. Det kunde bli att nån hittat nån kul låt. ”Den ska du ha Kenny” och han gjorde kostym, nån annan gjorde ljuset och jag gjorde koreografin. Sen testade man numret med publik. Om det inte funkade så stekte man det och gjorde nåt nytt. Det var den bästa skola jag gått i. Allt var kreativt. Det var där jag lärde mig trolla med knäna. Vi hade inga jätteresurser, men vi kunde få det att se ut på det viset. Kenny var en mästare på scenen. En helt egen karaktär som jag aldrig sett förut. Alltid skitsnygg och han skötte sin kropp och det var alltid spännande att se honom uppträda. Nästan lite farlig och oberäknelig. Publiken visste inte om han skulle flippa och attackera nån i publiken – vilket han aldrig gjorde. Han var en artist ut i fingerspetsarna. En kreatör av guds nåde. Vi har bott ihop, jobbat ihop, turnerat ihop och bott ihop i Spanien när Surprise Sisters jobbade där. Jag har bara roliga minnen av Kenny. En fin kille. Jag kom nog aldrig riktigt in på hans privatliv. Efter Spanien-sejouren så fortsatte Kenny med andra grupper och till slut hamnade han i After Dark, men bakom scenen. Där möttes vi igen – nu på Vasan med ”Club After Dark” – men vi möttes inte lika ofta som tiden innan. Men det var alltid lika kul att träffas och vi kunde referera till miljoner saker vi varit med om tillsammans. Jag är oerhört ledsen att han bara försvunnit. Jag kan inte riktigt ta in det. För mig är han fortfarande levande. I mitt minne. I mitt hjärta och i min själ.”