”Nu Erik ska vi tacka varandra för de här fina åren och gå skilda vägar.”
I en säng på ett hotellrum på Kanarieöarna ligger Pekka Heino och Erik Kristensen och pratar. Det är en söndagsnatt i februari och här och nu tar deras 33 år långa resa tillsammans slut. De är helt överens, de har kommit till ett vägskäl, ett vägskäl de stått vid flera gånger tidigare i relationen, men där de alltid valt att gå åt samma håll. För att försöka en gång till. För att slippa skiljas, för att slippa bli ensamma.
Men den här gången är det annorlunda. De ligger i sängen, lyssnar och pratar. Inga hårda ord, ingen frustration. Bara en stilla överenskommelse om att det är dags att gå skilda vägar.
Erik: Det var nog det finaste samtalet vi haft.
Pekka: Och så grät vi. Sen tog jag min väska.
Erik: Och så gick du klockan fyra på morgonen och stängde dörren.
Pekka: Och jag grät hela vägen hem på flyget.
Jag sitter hemma hos Pekka och Erik i deras våning på Kungsholmen. Det har gått en dryg vecka sedan den där kvällen på Kanarieöarna. De var där tillsammans på ett kalas, men Pekka åkte hem tidigare. Erik kom tillbaka till Stockholm först igår. Och nu sitter de här framför mig vid matsalsbordet och vill prata om sin separation. En separation som för många kommer som en blixt från en klar himmel…
Pekka: Vi vill göra den här intervjun för att folk ska förstå att det inte är ett dugg synd om oss. Vi är helt överens om det här och vi har som mål att bli bästa vänner. Det här har stor potential att bli the happiest divorce ever (skrattar). Så vi kände båda två, varför inte visa upp ett bra exempel på en skilsmässa och att berätta om den i QX?
De berättar att de gjorde bodelningen på WhatsApp redan efter några dagar och att de var helt överens.
Pekka: Vi har inte bråkat om en enda möbel. Inte ens porslinet. Allt är klart. Det gick nästan löjligt smidigt.
Erik: Vi satt till slut och sa: vad håller vi på med egentligen? Varför går det här så lätt? (Skrattar)
Pekka: Det känns nästan som att universum håller med oss.
Pekka Heino och Erik Kristensen träffades via en gemensam bekant när Pekka var 31 och Erik 27. Det var love at first sight och bara fem år senare, 1997, registrerade de sitt partnerskap. De har hunnit fylla 30, 40, 50 och 60 år, de gifte sig 2015 med Mona Sahlin som vigselförrättare och har ständigt funnits vid varandras sida, både på jobbet och privat.
Men när Pekka och Erik nu går skilda vägar efter drygt 33 år tillsammans, är det inte bara ett långt kärlekskapitel som avslutas, utan även en slags epok i svensk hbtq-historia. I över tre decennier har de varit öppna, synliga och självklara sida vid sida. På premiärer och röda mattor, i tv-soffor och på aerobicspass, på sociala medier och i vardagens ögonblick.
”Pekka och Erik” har blivit ett begrepp på samma sätt som Eva och Efva, och Jonas och Mark. Par som inte bara representerat kärlek, utan även modet att leva öppet i en tid när det var långt ifrån självklart. För många har de varit förebilder, ett levande bevis på att långvarig kärlek mellan två män är lika vardaglig, kul och komplex som vilken kärlekshistoria som helst.
Hur mår ni idag?
Pekka: Det har ju bara gått en vecka sedan vi tog beslutet, men jag sa tidigare idag till Erik att jag känner mig mer harmonisk än vad jag gjort på länge.
Erik: Det är sorgligt på ett sätt, men samtidigt befriande om jag får använda det ordet.
Pekka: Ja, och det här är verkligen inget som kom över en natt. Det är en successiv process som har lett fram till det här.
Erik: Exakt. Vi har kört fast och det började egentligen redan för några år sedan och vi har inte riktigt kunnat ta oss ur det trots parterapi och nya försök.
De berättar att relationen krisade rätt rejält kring månadsskiftet januari–februari i år.
Pekka: Ja, och vi har krisat ungefär vart sjunde år och haft våra Lars Norén-kvällar genom åren.
Erik: Vi behövde kasta upp alla bollar i luften och börja rensa och kanske rensade vi bort relationen på samma gång. Men det var dags för en förändring.
Hur kommer det sig att ni bestämt er för att skilja er den här gången och inte göra som tidigare och försöka igen?
Pekka: När vi krisat tidigare har det ofta landat i praktikaliteter, vad ska vänner säga, att slippa behöva flytta från lägenheten eller tvingas sälja stugan. Men vi inser att det inte får vara en anledning att stanna. Inte heller att vi står och gråter och säger: ”Jag vill inte vara ensam”, för det är inte heller en anledning till att vara ihop. Då går relationen på kryckor.
Erik: Det har varit mer självklart den här gången. Jag minns särskilt ett tillfälle för någon månad sedan, vi gick runt i en möbelbutik och jag tittade på Pekka där han stod och då kände jag ”där står min kompis, inte min partner”. Det var verkligen en aha-upplevelse. Pirret var borta. Och den senaste månaden har jag insett att jag behöver luft under vingarna.
Pekka: Och jag har länge känt att jag inte kunnat lyfta Erik på det sätt han behövt bli lyft. Och vi har successivt blivit besvikna på varandra. Vi har begränsat oss utan att riktigt märka det förrän det blivit ett faktum. Jag frågade Erik idag vad det är i den här relationen som han inte kommer att sakna…
Erik: Och jag svarade ditt kontrollbehov, och dina tyglar. Jag känner att min värld har krympt de senaste åren. Jag behöver få in syre i mitt liv, energi från andra människor.
Pekka: Jag har också insett att jag kontrollerar för mycket. Jag är medveten om det och har försökt bättra mig. Men när man har varit tillsammans så länge kommer gamla mönster snabbt tillbaka. Ett tag funderade vi på att flytta till en ny lägenhet för att rensa och få en nystart men problemen har ju en tendens att följa med.
Skulle ni säga att det stundtals varit en stökig relation?
Pekka: Nej, men vi har som sagt haft flera Norénnätter. Den mest minnesvärda var väl när vi började bråka här hemma sent en kväll och Erik gick ut och jag följde efter och till slut stod vi på Norr Mälarstrand och skrek på varandra under en gatlykta mitt i sommarnatten.
Erik: Och plötsligt cyklade våra grannar förbi: ”Hej Pekka och Erik!”
Pekka: Jag röt till: ”Nej, inte nu!” (skrattar)
Erik: Jag är uppvuxen i en familj där man hellre lägger locket på. Så Pekka har lärt mig att bråka.
Pekka: Vilket jag ibland har ångrat…
Under intervjun håller de stundtals i varandras händer. Erik får tårar i ögonen och skakar ibland på huvudet.
Erik: 33 år… Det är mer än halva mitt liv. Det är lite absurt det här. Det är bara en vecka sedan.
Ja, vissa som läser det här kanske tänker, ”ni är bästa vänner, ni har varit tillsammans i 33 år, pensionen är inte långt bort, varför inte bara fortsätta?”
Pekka: Ja, men de där 33 åren försvinner ju inte bara för att vi skiljer oss. De kommer alltid att finnas där. Och vi kan ju inte vara ihop och bara vänta på döden (skrattar).
Erik: Nej, vi behöver båda en rejäl nystart.
Pekka: Och förhoppningsvis kan vi följa varandra i våra nya liv och glädjas åt det. Det som gör att vi potentiellt kan bli bra vänner är ju att vi känner varandra så väl.
Ja, ni har verkligen hängt ihop, det är inte ofta man sett er var för sig.
Pekka: Nej, vi har ju umgåtts 24 timmar om dygnet i alla år. Vi har valt att vara tillsammans nästan hela tiden. Erik har följt med mig på jobb när jag hållit i olika litteraturdagar eller varit programledare i Go’kväll och jag har följt med när han anordnat konferensresor och producerat events. Vi har inte varit ifrån varandra många dagar eller veckor totalt sett under 33 år.
Erik: Två dagar i rad max skulle jag säga, och det kunde kännas som en evighet.
Pekka: Och vi har ju trivts med det också, vi har ju varit bästa vänner. Samtidigt kan det också vara problematiskt, för ingen av oss har egentligen haft någon bästa vän utanför relationen. Vi har stött och blött allt med varandra.
Erik: Jag vet att andra som varit tillsammans länge väljer att stanna kvar för att man är bästa vänner och så sköter man det sexuella vid sidan av. Det fungerar för vissa. Men det är inte vår grej. Sexbiten har vi haft med oss hela tiden.
Det kan ju annars vara en anledning till att par separerar, att den biten inte funkar längre.
Pekka: Ja, men däremot har ju passionen mattats av.
Erik: Men vi har aldrig haft dåligt sex.
Pekka: Jo… en gång. (skrattar)
Erik: På 33 år! (skrattar)
En annan anledning till att ni ville göra intervjun var att ni tror att andra par kan känna igen sig i att relationen går på tomgång och att man stannar kvar just för att man varit tillsammans så länge.
Pekka: Ja, exakt, man fortsätter av vana. Och plötsligt sitter man där fem eller tio år senare och tänker: varför gjorde vi inget åt detta när vi ändå var på väg att göra det?
Borde ni ha separerat tidigare menar ni?
Pekka: Jag kan tycka det.
Erik: Ja, men jag har nog inte varit redo riktigt.
Pekka berättar att medan Erik var kvar på Kanarieöarna var han lite av en duracellkanin och rensade bland saker hemma på vinden, tog promenader med några vänner, nosade på Hemnet för att kolla lägenheter och var även uppe sent på nätterna och grät medan han spelade skivor.
Pekka: Jag lyssnade bland annat på ABBAs I Still Have Faith in You och läste texten. Jag skrev till Erik: ”Varje ord handlar om oss”. Det var nästan som en out-of-body-upplevelse. Så den här artikeln borde egentligen komma med ett soundtrack (skrattar).
Pekka har dessutom hunnit fundera på om det är Tinder som gäller när han ska börja dejta.
Pekka: Erik har varit min datasupport i alla år, och det kommer han nog inte undan från nu heller.
Erik: Pekka ligger lite steget före mig. Det var ju han som tog initiativet till det här.
Pekka: Men hallå, nu får du det att framstå som att jag tvingat fram det här.
Erik: Nej, nej, nej. Det går bara väldigt fort med alla praktikaliteter eftersom du varit hemma en vecka medan jag kom hem igår.
Erik, som är från Norge, berättar att tanken på att flytta hem till Norge har slagit honom.
Erik: Jag har ju min familj och min släkt där och en lägenhet i Oslo, men samtidigt känns Stockholm som mitt hem. Jag har bott här sedan 1988, hela mitt vuxna liv.
Pekka: Och jag vill inte ha min bästa vän så långt bort.
Vad händer nu då?
Erik: Mest känns det bara spännande.
Pekka: Jag är nyfiken på vad som kommer nu. Vi har haft 30 fantastiska år ihop. Jag började titta igenom gamla foton häromdagen, bilder från premiärer och semestrar. Herregud vad mycket kul vi har gjort. Och allt det där har vi ju med oss, och jag vill skapa fler minnen med Erik, men på ett annat sätt. Det här tar inte slut. Det ändrar bara form.
Avslutningsvis skulle jag vilja att ni talar om vad som är det bästa med den andra.
Pekka: Jag har aldrig i mitt liv träffat en människa som är så snäll, generös och godhjärtad som Erik (rösten skär sig på honom och tårarna rinner) och min ambition under alla de här åren har varit att försöka bli lite mer som honom på den punkten. Jag vet inte om jag har lyckats, men jag har försökt.
Erik, och vad är det bästa med Pekka?
Erik: Jag har blivit mer ärlig och kommit närmare mig själv som person tack vare honom.
(Rösten stockar sig även för Erik).
”Mission completed”, säger han och pekar mot högtalaren, Benny Anderssons pianoversion av ABBAs My Love, My Life spelas.
Det blir tyst en stund.
Pekka: Den här artikeln kommer verkligen med ett soundtrack. Och som sagt, det är inte ett dugg synd om oss. Det här är vad vi vill, det här är ett lyckligt slut. Det är på riktigt en Happy Ending!
(Skrattar)
