STOCKHOLM.

Pjäsen Fotbollsbögen av och med Mårten Svedberg har turnerat runt i landet och spelats för tonåringar i omklädningsrum som ett sätt att öppna upp en diskussion kring vilka värderingar som förs vidare i ungdomverksamheter. Den handlar om en kille som är kär i sin lagkompis. Idag seplas pjäsen på Pridehouse.

– Den är bra och har ett koncept som funkar i omklädningsrum, säger Anja Gatu som är sportchef på Sydsvenska Dagbladet. Hon driver ett aktivt arbete på sin redaktion genom att granska normer inom idrottsrörelsen och hon har följt arbetet med pjäsen Fotbollsbögen.

– När jag såg den med en skolklass var det en stark upplevelse. Pjäsen fångar väldigt bra hur det låter i ett omklädningsrum och den är ett bra exempel på hur man kan med teaterns hjälp lyfta frågor. Den är ju skriven för tonåringar som håller på med sport men som inte är vana med de här frågorna.

Varför verkar det vara så svårt att förändra attityder inom sporten?
– Ungdomsverksamheten bygger ju på ideellt ledarskap, och att då göra någonting utöver att träna och skjutsa till matcher blir svårt. Det är svårt att ställa krav på frivilliga tränare. Samtidigt har idrottsrörelsen stor inverkan på ungas liv och den måste också vara ett medel för annat än just träning. Det handlar om fostran i stort och demokratiskt ansvar.

Om man kollar på svensk idrott, varför får jag intrycket att det är skillnad mellan dam- och herridrott när det gäller att vara öppen?
– Jag tror damidrotten, särskilt lagdelen har varit öppen inåt och haft en tillåtande kultur. De fösta kvinnorna som sportade sågs som konstiga från början även om dom bar klänning och hade barn. Den tillåtande attityden har gjort att folk sökt sig dit, och därför har det varit många flator inom fotbollen. Det var så kul när Victoria Svensson blev mamma och kvällstidningarna gjorde en grej på det.
”Två mål på fredag, mamma på lördag”. Inget mer än så, ingen skillnad mot om det var en kille som blivit pappa.

Men varför verkar herrsporten vara en motsats när det gäller värderingar?
– Den är normbärande, den mest maskulina och samlar mest heteropoäng. Därför känner sig många inte välkomna, inte bara homo- eller bikillar. Även heterokillar pallar inte omklädningsrumsjargongen och slutar, och i förlängningen förlorar vi talanger på det.

Du jobbar journalistiskt med att förändra attityder, hur ska fler våga vara öppna inom idrotten?
– Vi journalister måste inse vad vi ska bevaka, vad idrotten står för. Om ledare säger att sportvärlden är öppen för alla, ÄR det så?
– Jag tror det behövs ett attitydarbete likt Fotbollförbundets antirasistkampanj. Jag tror det dröjer, för det krävs arbete på många plan. När Fredrik Ljungberg ville ha en annan kostym än landslagets på väg till och från träning började det genast gå bögrykten om honom. DET säger hur lite som krävs för att bryta en norm inom fotbollen. Han och Zlatan har båda gått utanför gränsen.