Nilla Fischer har fått Diamantbollen och utsetts till Årets homo på QX-Galan. I nya boken ”Jag sa inte ens hälften” berättar hon om att aldrig vara lika mycket värd som männen, om hur tufft det var att inte kunna vara öppen, kampen för barn och förväntningarna på att vara en förebild i gayvärlden.

Vad fick dig att vilja skriva en bok om ditt liv?
– Det fanns mer att säga om att det är värt att gå en kamp. Om det så handlar om att slåss för jämställdhet eller att bli accepterad som kvinnlig fotbollsspelare. Att spela fotboll som kvinna är – fortfarande – inte samma sak som att göra det som man när det kommer till förutsättningar. Men utvecklingen har gått, och går, fortfarande framåt. Jag ville också visa att det går att gå sin egen väg, låta känslorna styra. Även om omvärlden förväntar sig något annat så måste man våga lyssna till sitt hjärta. Jag gjorde det, efter mycket vånda, och det blev otroligt bra. Jag vill visa andra att det är möjligt.

Måste man gilla fotboll och veta vem fotbolls-Nilla är för att läsa den?
– Absolut inte. Jag skulle snarare säga att det här är en bok som långt ifrån bara handlar om fotboll. Om vilka vägar livet kan ta, och att det kan komma oanade vändningar. Jag tycker att jag och min medförfattare Anna Friberg har hittat den känslan bra.

Nämn en person du vill ska läsa den.
– Alla fotbollskillar? Jag skojar lite, jag har inte någon specifik person som jag vill ska läsa boken. Men jag brukar ofta rikta mig till den yngre generationen. För att ge hopp om att världen kan verka svår ibland, men att det är möjligt att nå längre. Jag gjorde det och jag vill med min berättelse få fler, inte minst, unga att våga tro på framtiden.

Vad har varit svårast med att skriva den?
– Det har egentligen inte varit svårt. Om jag ska lyfta något som jag har tänkt mycket på under den här processen så är det relationen mellan att vara öppen, berätta så mycket som möjligt, samtidigt som jag inte vill vara för privat. Jag vill gärna dela med mig så mycket som möjligt av min historia men man måste komma ihåg att det nästan alltid finns två sidor av en historia. Det har i vissa fall varit svårt, att väga min upplevelse mot andras och ändå ge en balanserad bild.

Tar du upp att du blev Årets Homo på QX-galan 2014?
– Ja, det nämns i boken och det är en utmärkelse som jag är väldigt stolt över. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle bli en förebild i gayvärlden, men nu när jag har blivit det så tycker jag att det är viktigt att inspirera andra. Det var en av drivkrafterna när jag skrev boken. Och jag kommer alltid minnas alla utmärkelser som jag har fått med stor värme.