Nej, gårdagens konsert med Whitney Houston var inte mycket att säga tjoho om. Jag hade förhoppningen att kvällstidningarna hade överdrivit, att de ”som vanligt” skrivit med för stora bokstäver, att ”en sågning” säljer bättre än ”en hyllning” och att Whitney inte alls var så dålig som de skrev. Men tyvärr, Whitney kan inte sjunga längre. Hon fullständigt mördar alla ballader och det gör så ont. Både i öronen och i mitt Whitney-hjärta. Hon letar febrilt efter att hitta rätt ton och när hon ibland gör det ser hon nästan själv lite chockad ut och håller på tonen lite extra men mynnar sen allt som oftast ut i ett wailande fladder utan mål.
Men!
Whitney kämpar, hon riktigt sliter för att klara det och det smittar av sig på nästan hela Globen. Och låtarna är ju fortfarande fantastiska (tack bandet!). Det gör att stämningen i arenan är riktigt bra och hjärtlig. Särskilt längst fram på parkett där man stod upp mest hela tiden. Och det gjorde även resten av Globen-publiken i låtar som ”I wanna dance with somebody”, ”How will I know” och ”My love is your love”. Helt klart konsertens höjdpunkter.
Men det är i balladerna allting faller sönder. Då lider man med henne. Och jag förstår inte varför hon måste göra så många ballader när hon har uptempo-låtar som skulle lyfta hela konserten, låtar som inte kräver lika mycket av hennes röst. Varför körde hon t.ex. inte ”I’m every woman”, ”So emotional”, ”I’m your baby tonight” och istället plockade bort gospel-låten ”I love the Lord” och balladmedleyt med ”Greatest love of all”, ”Saving all my love for you” och ”I learned from the best”. De gick ju ändå inte att känna igen. Jag förstår att det inte går att plocka bort ”I will always love you”, men det var verkligen kvällens absoluta bottennapp, tyvärr.
Och tänk om Whitney hade kunnat säga till oss ”jag har haft ett helvete i några år, min röst är inte vad den har varit, men jag är stolt att stå här idag och jag hoppas ni är med mig ändå”. Typ.
Då hade ju varenda liten kotte i det utsålda Globen köpt allt. Och jublat och varit med henne. Nu kändes det lite som att det var en stor rosa elefant i rummet, som alla såg utom Whitney. Och då blir det lite jobbigt.
Men tack vare att hon kämpade, gav järnet och hade med sig bandet och publiken i ryggen lyckades hon ändå undvika en fullständig katastrof tycker jag.
När jag kom hem på kvällen lyssnade jag igenom delar av Whitneys låtar på Spotify och allt jag kunde känna var ”fy fan va tragiskt, knark är skit.”