”Män som köpt mina tavlor har försökt ligga med mig” – Jakob gör Konst-Malmö mer vågat

En av utställningarna bar namnet ”Det finns inga bögar i Västra hamnen”.

– Det finns väldigt mycket bögar i Västra hamnen här i Malmö och min spaning var att alla som bor i Västra hamnen kallar sig för ”homosexuella”. Det är en viss socioekonomisk skillnad: Folk flyttar från Möllan och slutar kalla sig för ”bög”. I Västra Hamnen blir de ”homosexuella”, eller ”gay”. Man blir lite finare än bög. I Västra Hamnen har man vita byxor, en liten hund och alla är jätteöppna och accepterade. Allting är frid och fröjd, men det är så långt ifrån bögigt. Samlingen utforskade avsaknaden av synlig queer kultur i en modern stadsdel och dess dolda LGBTQ+-historier.

– Queera personer som uppskattar vågad konst. Men jag brukar skämta om att det också är många högermän från just Västra hamnen som köper min konst. Män som gärna vill ha något lite konstigt, men realistiskt som kan smälta in i deras fina hem. Men jag har även sålt till straighta gifta par och blir jätteglad av tanken på att de pratar om min konst på middagar. Att den väcker tankar som ger upphov till samtal.

Jakob flyttade som 12-åring till Sverige från Polen och kom ut som 14-åring. Han har alltid inspirerats av den queera kampen och i sitt oljemåleri blandar han det klassiska med queera inslag. Detaljer som HBTQ+personer reagerar på, men som inte är direkt synligt vid första anblick. Han har märkt att hans queera uttryck på klassiskt vis lockar.

– Tavlorna blir en spännande accessoar och jag har märkt att män med mycket pengar ser mig som en cool queer konstnär… och i det har konsten nästan blivit sekundär.

– Ja. Jag har haft många män som hört av sig för att de vill kolla på eller köpa min konst. Efter ett tag skiftar samtalet till mer personligt, mer närgående. Jag upplever att jag blir objektifierad, och jag har haft män som köpt mina tavlor som, när jag lämnat över tavlorna, försökt ligga med mig. Jag var lite godtrogen, så det tog kanske ett tag innan jag fick upp ögonen för det.

– Det är smickrande att de uppskattar hur jag ser ut, men det blir svårt när jag vill att min konst ska stå för sig själv. De förstår inte vilken maktposition de har. Att om du ska köpa någonting av mig, som betalar min lön och hyra, så blir det konstigt om du vill ligga med mig.

– Ja, jag har förstått att en del resonerar så. De ser det jag målar och tänker att det är det jag utstrålar. Så den senaste tiden har jag försökt att kolla lite mer inåt, spegla det som är lite mer äkta. Men jag kommer att fortsätta att måla poppersflaskor. Jag tror inte jag kommer komma ifrån det.

– Nej, det är bara så roligt och så dumt i sig. Det är så många som inte fattar vad det är. Och de som fattar, fattar. Jag gillar den idén.

– Att jag har fått lära känna väldigt mycket människor genom min konst. Personer som inte bara sett mina tavlor, utan också speglat något i mig. Det har påverkat hur jag ser på världen, på kärlek, och på mig själv. Och så har jag nått ut bredare, sålt verk, och för första gången faktiskt kunnat leva på det jag skapar. Det har varit stort, på riktigt.

Jakob har ett annat jobb vid sidan av för att han vill kunna måla det han vill och inte tvingas anpassa sig till att skapa vad folk vill köpa.

– Jag vill att konsten ska kunna stå fritt. Men målandet tar tid. Vissa kan ta flera månader, andra två veckor, men processen är alltid densamma. Det är mycket tänkande, så jag jobbar ju dygnet runt. För oftast tänker jag på det. Om jag inte tänker på killar (skrattar).

– Ja, men en lite hjärtekrossad sådan. Efter senaste kärlekshaveriet har jag tittat inåt lite mer. Hur älskar jag? Vem älskar jag? På vilket sätt? Vad vill jag måla och hur kan jag spegla det? Utan att resultatet blir för dramatiskt och cheesy och att jag bara skapar ledsna tavlor. När man också känner sorg så tänker jag att man kan lära av det, även om det känns pissjobbigt och hjärtat är i tusen små bitar, så hittar man något vackert i det. Men nu har jag börjat landa i att jag vill kunna ge mitt hjärta till någon igen även om jag kanske är mer försiktig med vem som får det.

– Ja, jag tror att det i varje tavla finns en liten del av mig. Det är separationsångest varje gång. Men det är fint att andra uppskattar konsten. Jag sålde en tavla till ett par som inte hade några tavlor hemma. Min tavla var den första och enda tavlan de skulle ha hemma. Det resonerade fint i mig.