Way Out West har alltid haft en bra mix av artister, men visst har det ibland känts som att de tyngsta bokningarna ofta landat hos rock-männen. Orsaken (eller om det ens stämmer) får andra gräva i. Men igår, på väg hem från en helt fantastisk festival-dag, slog det mig: jag hade för första gången bara sett kvinnliga artister under en hel dag – utan att ens tänka på det när jag planerade dagen. Otroligt kul – och otroligt bra!
Absolut bäst? Molly Sandén. Visst, hon har hits i överflöd, hon kan bygga en pop-show i sömnen och hon verkar kunna sjunga prickfritt även upp och ner på en snurrande skiva eller mitt i ett publikhav. Men det hon verkligen briljerar med är den där smittande spelglädjen som får hela Flamingo-folkhavet att dansa i solen. Hon känns genuint lycklig över att vi är där, och kärleken studsar tillbaka från tusentals människor. När Jonathan Johansson gästar i Rosa Himmel eller Edvin Törnblom och Oscar Zia dyker upp som flygvärdinnor i Slutet på Sommar’n, är det ren bonuslyx. Och när hon glider från ABBA:s Gimme! Gimme! Gimme! in i Madonnas Hung Up? Då är det avgjort: Molly var Slottsskogens drottning för en dag.
Men Charli XCX då? Jo, hon förtjänar också titeln när hon kör över publiken som en ångvält av tunga beats och kvarvarande BRAT Summer-energi från 2024. Med hits som Apple och Guess, en gästande Yung Lean och den största festivalpublik jag sett vid en scen på festivalen någonsin tror jag, så gav hon exakt det fansen – många som stått längst fram hela dagen och “tvingats se” alla andra artister på scenen – väntat på. Charli XCX ÄR pop just nu, punkt. Men visst, jag ska vara ärlig: jag tycker det blir lite enformigt med förinspelad musik och sång och den där patenterade “sjunger när jag vill”-attityden… fast så är jag ju inte 20 längre heller. Allsången till I Love It på slutet? Legendarisk.
Och så måste jag klämma in CMAT på drottninglistan också. Denna öppet queera irländska som redan spås bli “nästa Chappell Roan” fick tyvärr uppträda på festivalens absolut minsta scen, vilket gjorde det näst intill omöjligt att kunna se henne. Men efter lite klassisk festivalklättring över stock och sten hann jag ändå få hits som Stay for Something och Take a Sexy Picture of Me, plus ta del av hennes enorma scennärvaro, energi och humor. Nu vet jag att jag bara måste se CMAT igen och hoppas hon hamnar på en rimligare scen då.
Lägg till det Wet Leg, som var queer indie-rock när det är som bäst, Yukimi (som jag inte såg på grund av ett monsunregn som tvingade mig att ta skydd i filmtältet där det på gick ett live speed-dejting event) eller Little Simz (som jag inte såg för…tja, det är inte riktigt min påse) så fattar ni: det här var brudarnas dag delux!
Bara en dag kvar nu. Sista dagen på festivalen är ett konfettiregn av namn jag vill hinna se – från Lola Young och Pink Pantheress till First Aid Kit-brorsan Isak Benjamin. Men mest av allt: det är en queer musikalisk supernova. Här är de största regnbågsnamnen.
Pet Shop Boys (Azalea 20.50)
Jag har sett den här showen två gånger förut – och jag kommer gladeligen se den trettio till. Det är en hitparad utan pausknapp: Being Boring, Go West, It’s a Sin, West End Girls… och ja, du kommer sjunga med fast du ”inte kan texten”. Ett måste, punkt.
Omar Rudberg (Linné 14.30)
Från Pride-parken till Slottsskogen på sju dagar? Ja, jag tror faktiskt det är första gången det händer. I Stockholm campade Omars fans utanför parken i ösregnet, bara för att inse att de kunde hamna längst fram även om de kommit fem minuter innan start… Så kommer det inte att bli här!
Daniela Rathana (Flamingo 19.40)
Om man släpper årets bästa svenska album, ja då står man såklart på Way Out Wests största scen också. Ingen diskussion.
Kerstin Ljungström (Höjden 13.30)
Visst, starttiden är brutal. Folk hinner knappt få på sig strumporna, och halva publiken ligger säkert fortfarande i horisontalläge. Men Kerstin kommer stå där, taggad som få, och visa exakt varför hon är “så mycket bättre” och värd att kliva ur sängen för!
Chappell Roan (Flamingo 22.30)
Låt oss vara ärliga – det är därför du är här. Chappell är festivalens affisch, affekt och avslut. Det här är spelningen som fick biljetterna att sälja slut snabbare än någonsin, och förväntningarna är skyhöga. Kommer hon leverera? Såklart hon kommer! Vi snackar allsång till Pink Pony Club, Good Luck, Babe! och nya The Subway. Queer magi. Party! Tårar! Perfekt avslut.
