Knappt hade allsången till Pink Pony Club hunnit ebba ut innan Luger skickade ut pressmeddelandet: Way Out West har ännu en gång slagit publikrekord. 78 000 besökare i Slottsskogen i år – och aldrig har vi varit så många där samtidigt som under fredagen och lördagen. Kul? Absolut! Men en liten del av mig vill ändå säga: “nu räcker det!” För det finns faktiskt en gräns för hur många människor parken kan svälja innan allt mest känns som ett enda långt köande – till barer, toaletter eller bara för att röra sig framåt…
Rekordet lär dessutom bli svårt att toppa, för jag kan inte minnas när festivalen hade en så här drömmig line-up senast. Vilken festivalhelg! Och vilken lördag!
Förutom lite regnstänk framåt kvällen sken solen från klarblå himmel hela dagen. Allt var sådär löjligt perfekt som man vill att en festival ska vara: häng i ett barområde medan Avantgardet eller Kerstin Ljungström levererar i bakgrunden, strosa förbi Omar Rudbergs spelning med en Trocadero Spritz i handen och konstatera att han fortfarande saknar riktiga hits – men kompenserar med festivalens mest hängivna fans – eller äta en magisk halloumirätt medan dansbeats från Dungen vibrerar i luften. Underbart.
Och sen… fyra regnbågskarameller på raken. Unikt, mäktigt och så otroligt stärkande.
Först ut: Lola Young, som med queer Adele-vib ledde publiken hela vägen till megahiten Messy. Därefter Daniela Rathana, med årets kanske bästa svenska album i bagaget, som tog över största scenen. Jag hade gärna bytt ut den predikande prästen mot lite fler elektroniska beats (som i ljuvliga Transformer), men om Daniela vill lägga fokus på sin kristna tro är det hennes val. Grym är hon i vilket fall.
Själv gled jag då över till scenen mittemot, där Pet Shop Boys levererade en dånande hitparad. Jag tröttnar aldrig på Can You Forgive Her, Always On My Mind, Being Boring och West End Girls. Visst, jag hade gärna fått Go West istället för två-tre nyare låtar – men man kan inte få allt. Neil Tennant och Chris Lowe var i högform, och publiken svarade med en allsång som kändes ända ner i tårna.
Och så avslutades allt med förra årets största genombrott: Chappell Roan. Kayleigh Amstutz modigare, glittrigare alter ego stängde festivalen som en riddardrottning i en borg med flygande drakar. Hit efter hit, kärlek som studsade fram och tillbaka, och kanske den mest queera publiken i WoW:s historia. När hon lärde ut Hot to Go-dansen behövde nog bara en handfull ens titta – resten hade haft den i armarna i ett år redan. Allsången? Alldeles, alldeles magisk.
Sammanfattningsvis är svårt att säga vad som var bäst på årets festival (förutom att hänga med alla underbara människor i parken): Var det Molly Sandén? Pet Shop Boys? Charli XCX? CMAT? Chappell Roan? Eller var det kanske Pink Pantheress eller någon av alla de andra konserterna som jag missade men som jag önskar jag hunnit med också? Jag ska fundera lite på den.
Lättare då att säga vad som var absolut sämst (nu när vädret med något litet undantag höll sig på mattan): Getingarna! Vi pratar tusentals och åter tusentals av dessa vidriga insekter som gav säget 75% av publiken ofrivilliga gaddningar under dessa tre dagar. Usch!
Nåväl. Lite smärta är dessa fantastiska dagar värda. Biljetter finns redan till försäljning för nästa års festival. Vi ses där!
Foto: Carl Björklund
Uppdaterad 2025-08-10
