QX pratar med Mia och Lil som träffades på universitetet LIPA i Liverpool där de gick tillsammans med de andra tjejerna. Lil hamnade som enda brittiska tjej i det ”norska” huset och alla blev polare. De hittade ett systerskap i att de är åsiktsstarka, och feministiska. Alla hade noterat att det bara var killarna på skolan som gick in i studion och samarbetade, medan tjejer på sin höjd sjunga i produktionerna. Den trenden ville de bryta och snart hade Girl Group en första singel klar. De samarbetar enbart med kvinnor i varje varje aspekt av artisteriet: Kvinnor som mixar, som skapar det visuella, som gör PR och så vidare.

Varje gång jag intervjuar band frågar jag alltid om någon är queer, för det finns alltid en queer person i banden, hur är det med er?
Mia: Det finns bara en straight person, så fyra av fem är queer. Vi har inte pratat så mycket om oss som queer, för människor frågar inte. Men det är en viktig sak för oss, vi är väldigt feministiska och queer.
Lil: Vissa är bi, andra lebiska, men queer är vad vi lejblar oss som just nu.

Vad tycker ni om queer-vågen av kvinnliga artister just nu, som Doechi, Chappell Roan, Girl in Red och Renée Rapp?
Lil: Alla de kvinnor du nämnde har gjort sån succé, och det är så bra att queerness nu räknas in i mainstream, och att det firas.
Mia: Det är ett steg framåt. När jag, som är bi, var 13 förstod jag inte att man inte behövde välja mellan tjejer eller killar, och alla etiketter som nu finns representerade är fantastiskt. När jag hörde Girl in Red sjunga om att gilla en kvinna så kände jag att representation är så otroligt viktigt. Vi vill skapa något som vi önskade att vi hade när vi var unga, och visa att det är så viktigt att visa olika typer av identitet och vägar att älska.

Har ni något drömgig?
Mia: Jag älskar Roskilde och det gäller för flera av de andra tjejerna också!
Lil: Pyramid Stage på Glastonbury. Jag förstår verkligen varför folk älskar det så mycket. Det är ett galet ställe, och jag såg Teddy Swims och LCD Soundsystem där.

Lily Allen, Wetleg och Charli XCX inspirerar er, finns det andra?
Mia: Individuellt är det olika men det är också gruppens styrka. Lil har en post-punk-bakgrund, jag har en nordisk, Robyn/Aurora-bakgrund, och de andra i gruppen har en helt annan vibe. Men gemensamt är dom du nämnde, plus Chappell Roan och Addison Rae. Jag tror att vi hittar mycket kärlek för de som inte ber om ursäkt för sig. Vi älskar Julia Jekyll, och Pink Pantheress.

Vad är er ultimata Pride-anthem?
Lil: Allt med Chappell Roan! Att höra en kvinna sjunga om en annan kvinna, är alltid grymt. Hennes låtar är också upplyftande, stora, och dansbara.
Mia: Jag tror att min favorit just nu är The Giver. Den är så ”okej, nu kör vi!” Den ber liksom inte om ursäkt för sig. Och den handlar ju om en kvinna som älskar en kvinna. En stor del av att få fler stora kvinnliga artister är att man ser nyanserna av kvinnliga relationer. När jag växte upp så handlade allt om en straight-relationskap.

Om ni skulle göra en samarbete med en annan kvinnlig grupp från förr eller nu, vilken grupp?
Lil: Den första som dök upp är ett brittiskt punkband, Panic Shack. De är fantastiska och en mer punkig version av oss.
Mia: Och sen är det ju svårt att inte nämna Spice Girls. Deras framgång öppnade vägen för många.

Slutligen, vad tycker ni om svensk musik?
Mia: Zara Larsson är grym. Och Lil och jag är de största Robyn-fansen.
Lil: De norska tjejerna har introducerat mig till Jag kommer av Verónica Maggio, den är på vår gå-ut-playlist. Vi sjunger den ofta tillsammans innan vi ska ut.