I Slakthusområdet strax söder om Globen i Stockholm pågår en filmfestival. Cinema Queer går av stapeln för 15:e gången – en filmfestival som bidrar till att synliggöra queera erfarenheter i en global kontext. Mitt i projektorljuset står Oscar von Seth, genusforskare vid Uppsala universitet. Han rättar till sina glasögon och sträcker lätt på sig innan han tar ton och introducerar filmen Queerpanorama – som utspelar sig i Hong Kong och porträtterar en man som blir sedd genom att spela olika roller. Sorlet på stolsraderna tystnar och blickarna vänds mot Oscar. Idag står han framför publiken som en ung och lovande akademiker – men vägen hit var inte självklar.
– När jag tänker tillbaka på min tonårstid kan jag ibland förundras över hur jag orkade. De kom och slet ut mig för att mula mig på skolgården, och lärarna stod och tittade på och rullade tummarna. Jag tror de var okunniga i vad jag i min annanhet representerade.

Just annanhet, att vara eller att ses som annorlunda, är något som utforskas både under Cinema Queer och i Oscars forskning – som handlar om hur queera personer upplever väntan. Enligt Oscar upplever många queera, eller hbtqi-personer, en väntan på att bli sedda och på rätten att leva ut sina könsidentiteter och sexualitet.
– Som för alla bögar som växte upp på 1990-talet var det inte jättekul i skolan. Jag ville bli musikalartist, och sjöng och dansade. Det fick inte obemärkt förbi. Och jag hade svårt att finna mig i att omgivningens syn på mig var så starkt präglade av den tidens normer för hur en tonårskille skulle vara.

Själv har Oscar velat bli sedd och uttrycka sig på många olika sätt. Övergången från mobbningen på Skuru skola i Nacka blev tydligast i slutet av 1990-talet då Oscar började studera på Kungliga Svenska Balettskolan och senare blev fotomodell.
– När jag gick på högstadiet väntade jag på att ta mig ut. Brytpunkten när jag kom in på balettskolan var fantastisk. Jag var i en miljö där alla var kreativa. Att vara dansare och modell tillfredsställde ett behov av att bli sedd.

Men Oscars sökande stannade inte på scenen eller framför kameran. Han har jobbat som regiassistent, sufflör och tagit omvägar som bartender via Stockholms queera vattenhål såsom Mälarpaviljongen och Side track. När han tänker tillbaka fäster han blicken i fjärran, och sökandet i minnet vittnar om hur hård hans kamp för den egna identiteten varit. Han talar bestämt och har lätt att hitta orden. Hans verbala förmåga verkar sprungen ur ett behov av att få forma sin egen historia – kampen för att alla sidor av sig själv ska bli sedda. Som om minnena av skolgården gett honom en försvarsvilja, att kriga med hjälp av ordens kraft.

Foto: Samuel Williams

Hur höll du fast?
– Jag har haft ett starkt rättvisepatos. Ett behov av att ”prove people wrong”. Det var det jag kunde hålla fast vid, i en omgivning där alla skrek bög efter en i korridoren, säger han.
Och envisheten gav utdelning. Idag lever Oscar sitt liv som forskare mellan Uppsala, London – och Bredäng. Sitt hem i södra Stockholm delar han med sin man Robert, paret som blev historiskt i somras genom att som första samkönade par någonsin gifta sig i Riddarhuset. Och han har gemenskap på barerna, klubbarna, och på filmfestivalen Cinema Queer. En slags vald familj.
– Jag har aldrig bejakat den grevliga sidan av mitt släktskap. Möjligtvis genom att tillhöra en sådan familj har jag kunnat uttrycka mig. Flera saker har gjort det enklare – att jag är vit, cis-person, uppvuxen i väst. Men det är kontraproduktivt att prata om vem som haft det svårast – det är upp till oss privilegierade att ta fighten, även om alla kan möta motgångar.
Efter intervjun och filmen kommer Oscars man Robert fram för att hälsa. Någon klappar honom på axeln och en tredje person ur publiken vinkar glatt.
Vad tyckte ni om filmen?, frågar Robert med ett leende. Robert ser med värme på Oscar. Och kanske börjar Oscars kamp för synlighet bära frukt – synlighet genom orden, genom texterna och genom filmen.

Samuel Williams