När QX når regissören Ira Sachs befinner han sig i lilla Litchfield i Connecticut, omgiven av familjen och lugnet. Hans nya film Peter Hujar´s Day är ett av årets mest intima filmprojekt: ett djärvt försök att göra om ett enda samtal till något filmiskt, kroppsligt och levande.

Filmen bygger på boken från 2021 som återger en verklig konversation mellan fotografen Peter Hujar och vännen Linda Rosenkrantz, inspelad en dag 1974. När Ira Sachs läste boken drabbades han av en ovanlig känsla.
– Jag kände intimitet med personerna direkt. Dialogen gav mig en otrolig närhet till dem som fulla karaktärer. Jag var liksom med dem.

En två timmar lång intervju vid ett köksbord låter kanske inte som perfekt filmstoff. Och Ira Sachs erkänner att det blev projektets största kris.
– I verkligheten satt de bara mittemot varandra i flera timmar. Det hade blivit helt ofilmiskt, så jag var tvungen att bryta sönder realismen.
Lösningen blev att låta rummet, lägenheten och tiden röra sig fritt. Att klippa från soffa till terrass utan att visa förflyttningen.

Öppet queera skådespelaren Ben Whishaw spelar Peter Hujar, och honom hade Ira jobba med i filmen Passages. Det var dock ingen lätt utmaning för Whishaw. 50 sidor repliker väntade, och då regissören aldrig repeterar kunde detta ha slutat illa.
– Men när Ben fick jobba sig in i texten varje morgon blev han helt fri. Det uppstod saker som aldrig hade funnits där annars, berättar Ira.

Att Whishaw är öppet queer ser han som en möjlig fördel,  men inte ett krav.
– Jag frågar inte om en skådespelares biografi. Men ibland finns det en igenkänning mellan queera personer som påverkar arbetet. Men det är inte en nödvändighet för mig.

Ira Sachs kom kom till New York 1988, och ett av hans första jobb blev som produktionsassistent på hiv/aids-klassikern Longtime Companion. Hiv/aidskrisen under 80-90-talet har påverkat honom i allra högsta grad.
– Den har haft en förödande och djupgående påverkan på mig och alla som levde igenom de hemska åren. Om jag hade kommit 1986 hade jag nog inte varit i livet. Och jag har levt ett liv utan en mentor, för så många som kunde ha guidat oss dog under de åren.

Den insikten ledde till att han 2009 startade Queer Art, en organisation som kopplar just unga queera konstnärer med mentorer.
– Ekonomin gynnar heller aldrig queer kreativitet, så då måste vi skapa något annat: gemenskap och organisering.

Ira Sachs filmer ofta kretsar kring queer erfarenheter, men det är ingen form av aktivism, säger han.
– Jag har inget mission. Jag vill bara vara ärlig med det som intresserar mig.

En av de unga queera filmmakare som han själv inspireras av filmskapare är brasilianske Fabio Leal, vars explicita och ocensurerade filmer han beskriver som nödvändiga motkrafter till de vindar som blåser just nu.
– Han gör väldigt explicit, väldigt sexuell och väldigt fri film. Han frågade mig om han borde göra något annat eftersom det inte är kommersiellt. Och jag sa att jag tycker icke-kommersiellt arbete är väldigt, väldigt spännande, för det motstår homogenisering, kommersialisering, globalisering. Alla de där stora men verkliga termerna där verken blir mer urvattnade.

Regissörens nästa projekt, The Man I Love, utspelar sig i East Village på 80-talet i en tid av konstnärlig desperation och kreativ kamp.
– Den handlar om en man som står inför slutet av sitt liv och tar sig an en sista stor konstnärlig utmaning. Så… det är väl självbiografiskt, säger han med ett leende.