Linnea började faktiskt skriva på ”Winter” som tonåring, samtidigt som hon började kämpa med det liv som hennes kropp och samhället ville tvinga in henne i. Men det är först nu som Linnea kunde att låten var redo att släppas.
Det var omkring 2020 som Linnea först började dela hur hon kände kring sin identitet till sina närmsta, då släpptes också det som blev första Day Felice-albumet. Första plattan ”Go On” (2019), ser hon som en försiktig, trevande debut, andra skivan, ”Ashes”, (2021) visade Linnea mer av sig själv, både musikaliskt och privat.
– Jag började våga kasta mig ut, för jag visste att det fanns folk som fångade mig om jag föll. Så till slut, 2022, var jag redo att komma ut offentligt, och när jag vid det laget inte hade någonting kvar att dölja, så var jag också redo att släppa greppet om de låtarna som hade varit för sårbara och personliga tills dess. Winter blev äntligen färdig, och jag blev äntligen Linnéa.
Men även. om musiken låg färdig, låg den bara och väntade i mappar. Produktionen hade fastnat, filer var på vift och kontrakt saknades. Och rent privat stod Linnéa på väntelistan till Lundströms-mottagningen, där det gick över två år till första kontakt och antagligen kommer att ta ytterligare två-tre år tills hon ser skymten av en faktisk vård.
– Det duger inte att jag vetat, reflekterat och sökt råd om detta under hela mitt liv. Ur vårdens perspektiv kan jag ha fått för mig detta från ingenstans, så först måste nån annan försöka lista ut om det jag känner faktiskt är på riktigt – och se in i framtiden om ifall nånsin skulle kunna känna annorlunda. Det är en omöjlig uppgift, och det finns inget som säger att det ens går att bedöma sånt, mer än att bara fråga mig vad jag känner och behöver.
Så när Linnea fyllde 30 fick hon nog av att vara i limbo. Genom en ”svindyr och meckig” process med läkare i andra EU-länder lyckades hon äntligen komma åt vård, så att hon inte längre behöver komma ut till, eller felkönas av nya bekantskaper. Och så fick hon äntligen loss filerna till Winter.
– Plötsligt var det inte längre bara i mitt huvud som det fanns ett nytt jag, med ny musik, plötsligt kunde vi båda få finnas i världen omkring, och leva ut.
Linnea önskar att allmänheten förstod konsekvenserna av att det riktas så mycket hat mot en minoritet som transpersoner. Hon menar att det är lätt att göra syndabockar, och ljuga om människor som själva har en så förhållandevis liten röst.
– Den mediala bilden av transpersoner är att vi är både 1) för få för att bry sig om, och 2) för många för att tillse våra behov. När det kommer till folk som ångrar transvård så har man inga problem att rikta en oerhörd omsorg och empati till vad som utgör enstaka procent – men samtidigt är resterande 99% av transpersoner (som ugör mer än en enstaka procent av totalbefolkningen) för få, för ovanliga, för att förtjäna en bråkdel av samma omsorg och empati. När folk vill uppdatera språk och annat för att inkludera oss, då är vi för få för att spela roll – när vi ber om mänskliga rättigheter till vår juridiska identitet, då är vi för många för att systemet ska klara det. Hade vi fått vara ifred och givits samma rättigheter som alla andra till vår vård och våra liv så hade det varit rimligt för allmänheten att stå vid sidan om.
Linnea hoppas att Sverige snart lämnar den omyndigförklarande psykiatriseringen av transpersoner i det förflutna.
– WHO tog bort könsdysfori som psykiatrisk diagnos för sex år sedan, men i Sverige lever bilden kvar. Transvård behandlas fortfarande som något extremt och riskfyllt, med ett oproportionerligt fokus på ånger, samma paternalistiska kontroll som historiskt riktats mot kvinnors kroppar.
I sin roll med Day Felice har Linnea också slutat försöka låta som hon ”borde” och nu landat i sin egen röst.
– Vi har anpassat tonarter efter mitt nya röstläge – ungefär 1,5 tonsteg ljusare – men i grunden är det samma röst, bara friare. Inom musiken är normbrott snarare en tillgång. Däremot har musikalroller varit svårare, eftersom jag ofta antas ha en manlig röst, trots att jag hoppas få visa mitt sopranregister framöver.
Linnea menar att det här är den mest ärliga och sårbara musik hon gjort, hon har vågat släppa på tyglarna mer.
– Omslagen är mina egna målningar, ännu ett lager av mig själv som tidigare varit dolt. Jag har insett att publiken tål mer än man tror – och vill ha mer än det tillrättalagda. Det här är ett försök att bjuda på hela mig.
Vad hoppas du att lyssnare tar med sig från Winter?
– Skam, identitet och att bli sedd – men också tvivel och ambivalens. Jag skriver utifrån mina erfarenheter av att komma ut, men hoppas att det känns allmänmänskligt. Att man kan ifrågasätta sig själv djupt och ändå stå stadigt i den man är. Transpersoner kommer inte hit lättvindigt – vi har oftast ifrågasatt oss själva i åratal innan vi vågar acceptera sanningen.
