När Johan, 36 år, lämnade höstens säsong som en vinnare var det slutet på en resa som började med en spontan ansökan, tog sin väg genom tvivel och uppgivenhet via nytt hopp och tilltro, och som slutade med att en öppet homosexuell man äntligen tog hem Robinson-statyetten igen, 26 år efter att Jerker Dahlman gjorde det 1999.
Grattis! Vad hade du för förväntningar inför finalen?
– Tack! Det enda jag tänkte var ”hur hamnade jag här?”(skrattar). Men jag var jätteglad att det var vi tre, tre ”nord-kompisar”. Jag gick in med inställningen att jag inte hade en chans. Matteo är ju Matteo, och Nutti är snabb och smidig. Och de blev ju klara och började med sista momentet, staven. Så jag hann ge upp, men sen ropade Emma: ”Nu ger du inte upp”. Så, jag vet inte hur, jag lyckades ändå skruva ihop staven på rätt sätt och vann.
Och i början av veckan vann du den klassiska ”plankan”?
– Det är så himla ikoniskt. Det var skitsvårt, sju centimeter är inte mycket. Men det enda jag kunde tänka på var att vinner jag inte den, så åker jag ut. Så det var bara att koppla bort allt omkring och stirra ner.
Nu har det gått mer än ett halvår sedan äventyret avgjordes i Filippinerna. Johan blev snabbt bra på att ”förneka” hela upplevelsen och spela ovetandes.
På jobbet trodde kollegorna först att han varit i Frankrike när han i själva verket blivit tv-stjärna i solen på Filippinerna. Han och sambon Tobias är Robinson-fans, så Johan skickade in en ansökan när han kände att livet bara gick i ett: stabilt jobb, stabil relation, två hundar, lägenhet och sommarhus.
– Det var inte tråkigt, men det hände inget. Jag behövde ett äventyr!
Men starten i Robinson blev allt annat än lustfylld. Hans lag skulle till ”Gränslandet”, men två deltagare skulle först in i varsitt lag. Johan såg sin chans när tatuerade kraftpaketet Jacob skulle välja.
– Jag tänkte att han ville ha en viss typ av individer till sitt lag, så jag tänkte: ”okej nu är det bara att se så gay ut som möjligt”. Så jag ställde mig i position ut med höften. Och jag vet inte om det var det som funkade, men det gick ju bra och jag kom till nord-laget.
Men samtidigt upplevde han en känsla av att känna sig bortvald, och när sedan lagkamraten Akink Saleh skulle ”saka” tre i laget så var Johan återigen ett alternativ.
– Jag kände mig oönskad när Akink valde bort mig, tog det väldigt personligt, ”gud, mig vill man inte ha”. Och jag tänkte att det här inte kommer att gå bra. Så jag tog ett steg tillbaka, backade undan, tog inte plats i lägret och bara följde med i spelet.
Självförtroendet vacklade.
Men Johan hittade Susanne, Emma, Jasmine och Matteo, och började spela med dem.
– Då blev jag mycket mer trygg. Framförallt Susanne och Emma blev mina nära där på ön.
Men ett plötsligt byte av strand, plus kyla och hunger fick honom att vackla och vilja åka hem. Men han stannade, inte minst för Tobias. “Han hade aldrig förlåtit mig om jag gav upp! Och jag hade ju dessutom fått tjänstledigt (skrattar).
Vändningen kom efter sammanslagningen, när allt såg som mörkast ut och han hamnade i ”Gränslandet”.
– Att få träffa ”pantertanterna”, Susanne, Karin och Anna i ”Gränslandet” gav mig energi. Vi hade så mysigt och jag fick tillbaka optimismen.
Och när Johan sen kom tillbaka in i tävlingen kom också en styrka som skulle bära honom hela vägen till final och slutseger.
Den tävling Johan själv är mest stolt över är ”lerutmaningen”, en tävling där han oväntat gick om alla och vann (och lerig kastade sig över programledaren Martin Järborg för en kram).
– Jag var så trött, men jag sprang, och vann! Inför säsongen hade jag dessutom slipat på just det många underskattar: pusslandet. Tangram-pussel! Det är skitsvårt, men en perfekt Robinson-träning.
– Jag är också stolt över att jag har varit lojal, och alltid prioriterat min pakt, oavsett om de andra ansågs vara starkare.
Johan, som fick inte en enda röst på sig under hela säsongen, lyckades vara en uppskattad underdog som med polaren Emma kallade sig ”Kreti & Pleti”. Duon klickade dag ett efter att de lagt sig tidigt första kvällen.
– Vi låg och pratade och bara… ”klick”. Vi är likadana cyniska Stockholmstyper.
Jag har hört flera som säger att Emma började att prata som du.
– Det har jag också hört! Men jag hör det inte själv.
Hans röst har blivit ett fenomen i sig.
– Jag får så himla mycket kommentarer och DM:s om min röst. Folk säger ” jag älskar hur du pratar och din röst”, medan jag tänker, ”gud jag hatar den”. Men du vet hur man resonerar ”ingen tänker nog på det”. Haha, jo, hela Sverige tänker på hur jag pratar! Den är släpigt frustrerande.
Tror du man kan avslöja din läggning på grund av din röst?
– Haha, ja. Jag tycker att jag ser straight ut, men folk säger att så fort jag pratar så vet man. Och sen att jag rör mig med mina händer. Jag har alltid varit väldigt flamboyant, även som barn.
Hur har det känts att se sig själv på tv?
– Helt okej. I början var jag väldigt hård i synkarna, särskilt mot Agust. Men jag är glad att folk verkar ha sett det komiska i mina synkar. Det som sägs, sägs med kärlek.
Hösten i tv har gjort att Johan Ekström blivit en favorit hos en oväntad tittargrupp:
– Jag går tydligen hem hos äldre damer, skrattar han.
Hatet han fått kan han räkna på en hand, även om vissa kommentarer stuckit ut. Särskilt när en person gått igenom pojkvännens Tobias Instagram och skrivit hat-kommentarer på varje bild, som att Johan och Tobias ska dö i aids.
– Antingen är den personen tolv år och uttråkad, eller femtiofem år med persiennerna nere. Oavsett så är det tragiskt. Men jag har hört ”jävla bög” hela livet, och det är ju uppenbart att jag är bög, så ja…
I Robinson har vi fått ta del av Johans berättelser om en uppväxt där hans pappa drack, och en skoltid med mobbing och utanförskap.
– Högstadiet och början av gymnasiet var hemska. Jag får magknip när jag tänker på den tiden. Man gick i korridoren och de kom som en klunga och kastade ord. Jag bar allt ensam, och berättade inte för någon. Det var hemskt.
Men att komma ut blev en positiv upplevelse. Tack vare stöd från Johans mamma, syster och kompisar som stöttade och gav kärlek. Snart lämnade Johan Värmdö och flyttade. Flytten in till Stockholm city öppnade en ny värld.
– Det var Paradise, Zipper, Connection, Lino, gaykryssningar…Jag hade mina slampår (skrattar).
Men när han träffade Tobias var det slut med det vilda livet och nu har de varit tillsammans i fjorton år.
Vad är hemligheten bakom en lång relation?
– Att förstå att han är en individ, och att jag är en individ. Man måste stötta varandras drömmar. Och att hitta på kul saker ihop, vi springer mycket tillsammans.
De har varit förlovade sedan de var 25, och sommarstuga, hundar och bil har prioriterats. Men i sommar blir det ändring på det. I och med vinsten i Robinson friade Johan och i juni gifter de sig i Stockholmsområdet.
– Vinstpengarna går oavkortat till bröllopet, berättar han.
I ett avsnitt berättade du att du blir lite förvånad över att du har känslor, eftersom du sett dig som känslokall..?
– Jag har lärt mig att känslor, de stoppar man ner, pratar inte om och så läker du med tiden. Jag har liksom aldrig släppt ut mina känslor så det var nytt för mig på ön att släppa ut dem. De andra var väldigt känslomässiga, och man har så himla mycket tid med sina tankar, så till slut så kommer de ut. Ni fick se 15 års flodvåg komma ut. Även om jag tagit tag i det där för länge sedan, så bubblade allt det jobbiga upp till ytan igen. Men i och med den här resan har jag känt att det är okej att prata om det jobbiga. Det är en del av en som gjort mig till den jag är i idag. Det är ju ”bara” känslor, och det är okej att ha dem.
När segerfacklan släckts på stranden i februari och Johan dränkts i bubbel fick de tävlande komma till ett hotell och duscha. Då ringde Johan Tobias, som det Robinson-fan han är, räknat ut att Johan gått till final genom att räkna dagarna hans sambo inte hört av sig.
Sen möttes alla deltagare på kvällen och firade att de att alla tagit sig igenom äventyret. Men inte med bubbel utan mat.
– Man ville bara äta. Och äta lite till, och sen så fortsatte man att äta, äta, äta (skrattar).
Idag träffar Johan såklart polaren Emma mest, men han umgås även med Matteo, Nutti, Jasmine och Susanne.
– Vi i ”nord” gick ut på Golden Hits efter en fest nyligen och det var intressant att se hur alla bara ser Matteo. Det är helt galet.
Att Johan nu vunnit Robinson 2025, som den andra öppet homosexuella mannen sedan starten, är fortfarande något han försöker förstå.
– Jag trodde aldrig att jag skulle stå där i finalen. Men jag gjorde en resa – mentalt, fysiskt, socialt. Och jag är stolt över att jag aldrig svek min pakt på vägen.
Livet fortsätter nu som vanligt, och först väntar julruschen, då Johan sedan sju år är butikschef i en ICA-butik i Stockholm city.
– Plugg var inte min grej, så jag började i kassan, klättrade och blev chef. Och jag älskar mitt jobb. Jag sökte ju Robinson för att jag tyckte att livet var lite tråkigt, men där borta kom jag fram till att mitt liv är rätt bra. Så nu ska jag bara fortgå med det jag har gjort innan.
Är du klar med reality-biten?
– Jag skulle kunna ställa upp i Robinson igen. Och tänka mig att vara med i Förrädarna. Men jag skulle inte vilja vara en förrädare. Folk hade kommit på mig för snabbt. Det är bättre att bara vara glad och trevlig.
Under Robinson-äventyret gick Johan ner sju kilo, och efter det upp 12, som han, med viss besvikelse berättar att han har behållit. Det tog ett par veckor innan hans kropp återställde sig, men en till sak dröjde kvar efter tv-äventyret.
– Allt där kretsade kring att man fick instruktioner, man bara gick och väntade på brev, så jag fortsatte att gå hemma och vänta på order (skrattar).
– Nu under hösten har jag faktiskt saknat ön typ varje dag, man vill typ tillbaka. Det blir lite av ett Stockholmssyndrom där Martin är någon form av gud.
Uppdaterad 2025-12-11
