Det finns tv-serier som blir succéer. Och tv-succér som blir fenomen.
Heated Rivalry är mer än det. Den är exakt allt jag vill att en tv-serie ska vara. Den fick mig att känna ett helt spektrum av känslor: Eufori, vemod, lust, värme, frustration, kärlek, spänning, pirr och hopp.
Heated Rivalry är tv när tv är som bäst.
Den kanadensiska serien i sex avsnitt är baserad på Rachel Reids bok med samma namn och hade kanadensisk (och amerikansk) premiär i slutet av november. Redan i första scenen ser vi hur Shane Hollander och Ilya Rozanov, två unga hockeyspelare, möts i december 2008 och det är inte bara Ilyas cigarett som glöder.
Klipp till sex månader senare när båda två tas ut till i Nordamerikas högsta liga och möts en sen kväll på hotellgymmet. En duell på träningscykel har aldrig skildrats sexigare, och när Ilyas händer glider över Shanes i ett utbyte av en vattenflaska är första stöten lagd. Ilya ska ha Shane, och som tv-tittare dras man in direkt. När vi hoppar fram ytterligare ett halvår runkar kaxige Ilya framför tillbakadragne Shane i duschen och de ses sen på Shanes hotellrum. Tonen är definitivt satt.
Så jobbas det i Heated Rivalrys universum. Här slösas ingen tid på omständligt berättande. Det är rakt på, år studsar snabbt förbi, och de blir rivaler på isen, och lovers utanför. Man skippar allt ”Will they or won´t they”, och går direkt på det köttsliga. De här två VILL ha varandra.
Heated Rivalrys berättande är vackert, berörande och originellt, samtidigt som det är enkelt och publikfriande. Serien skildrar saker i sin egen takt och månader passerar mellan killarnas möten. Men för oss tittare är det inte lika lång väntan på de explosiva mötena där en oemotståndlig romans växer fram. Visst haltar logiken ibland, men vem bryr sig? Jag shippar ”Hollanov” direkt.
Efter att ha maratontittat på de sex avsnitten var jag tvungen att ta ett par dagar för att smälta serien.
Sist jag kände något liknande var när jag såg SKAM säsong tre när Isak träffade Even. Den träffade också en nerv som låg så nära. Jag kan se massor av filmer eller serier med fantastiska heteropar, men de når aldrig hjärtat på det sättet som samkönade berättelser gör.
Och serien trampar inte ner i det trötta tragikträsket där vi HBTQ+s alltid ska hamna i filmatiseringar och tv-serier. Missförstå mig rätt: Vi älskar att få våra berättelser sedda och hörda, men det behöver inte alltid vara med sorgkant.
Heated Rivalry följer inte de upptrampade dramaturgiska stigarna. Den går sin egen väg och speglar något väldigt bekant: Den alltför vanliga rädslan att visa behov och sårbarhet. Sex blir språket när ord blir för läskiga, och orden stannar i det köttsliga. Ett ligg känns tryggare än att säga “stanna”. Jargongen blir en mur som känns igen: Man vill bli vald, men vågar inte vara den som ber. Hellre en kaxig mask än blottat hjärta. En vill tämja, en vill bli tämjd. En cocktail av stolthet, makt, sårbarhet, förnekelse, längtan och lust. Det är inte alls konstigt att serien blivit ett populärkulturellt (bög)fenomen. Serien är fullkomligt beroendeframkallande.
Det har skrivits en hel del om avsnitt fem. Jag tyckte att det började mediokert och satt och väntade på förståelse över hajpen. Sen kom den där ryska dialogen, eller monologen, som knäckte mig fullständigt. Och sen det virala klippet med Scott och Kip, seriens andra hockeyhunkar, och man fattar varför både det och finalavsnittet har makalösa 9,9 av 10 i betyg på film/tv-sajten IMDB. Damn.
Connor Storries och Hudson Williams är fantastiska som det passionerade puckparet. Williams nervigt osäkra Hollander matchar Storries kaxigt självsäkra Rozanov perfekt och de har KEMI en masse, både under och utanför lakanen. Och Storries imponerar stort med sin brytning och bitvis ryska dialog. Det var inte direkt i mina bingokort för 2026 att knackig engelska med rysk brytning skulle kunna vara en kittlande turn-on…
Det är klart att Heated Rivalry är en fiktiv berättelse, en drömvärld. I verkligheten finns det ju inga homosexuella hockeyspelare (och framför allt inte tre som känner varandra, och ser ut så här). Men vilken tv-serie bjuder idag på diskbänksrealism? Serien är en fantastisk drömvärld, och det är exakt det vi behöver i trumpna tider som dessa. Och vem vet, en dag lättar en aktiv spelare på hjärtat och då kanske Heated Rivalrys framgång banat nån slags väg?
Heated Rivalry är verkligen allt på en gång. Det är en rätt “snäll” queer-serie, ja till och med gullig. Samtidigt är den allt annat än just det. Sexscenerna är nakna, djuriska, explosiva, hårda, och kameran ryggar enbart för kön i närbild. Heated Rivalry-skaparen Jacob Tierney ger oss en serie där män som ligger med män får vara allt: själviska, stolta, kåta, trasiga, passionerade och löjligt förälskade.
Och paketeringen är verkligen all that. Vinjetterna som presenterar var i tiden i befinner oss, den pulserande musiken (ett grepp snott från Zendaya-rullen Challengers) och snyggt filmade scener ramar in berättelsen genialt. Sen ska vi inte sticka under stol med att killarna i serien är hetare än en finsk sauna. Tycker man inte att Connor Storrie eller Hudson Williams är koppen te, får man ty sig till seriens andra snubbar: überhunkarna Francois Arnaud och Robbie GK. De bjuder på en Pretty Woman -likande sidoberättelse som gör yrket som cafébiträde kittlande på ett helt nytt sätt.
Så. Ringa in den 23 januari i kalendern, för då börjar hockeysäsongen på allvar.
Heated Rivalry ÄR årets mest oemotståndliga tv-serie.
Uppdaterad 2026-01-09
