Efter att ha följt Ilya Rozanov och Shane Hollander i två avsnitt och fastnat så hårt i Heated Rivalrys superpar, så är det helt otroligt att man sätter på avsnitt tre och fastnar i ett ANNAT par! Och det utan att supersakna ”Hollanov”!
Den här serien skojar verkligen inte när det gäller att suga in tittaren.

Hockeyhunken Scott Hunter (Francois Arnaud) har hittills bara flimrat förbi som en bifigur, men här får ett eget avsnitt. Scott är mitt i en trist måltorka som ska visa sig ta slut när hans löptur leder honom till juicebaren Straw+Berry. Där jobbar Kip, också känd som Christopher, som fångar Scott med specialsmoothien Blue Moon Over Brookyn. Kemin dem emellan är elektrisk från start och de fastnar för varandra lika snabbt som jag gömt ”Hollanov”. Tillfälligt, ska tilläggas.

Det har spydigt skrivits att Kip är för krallig för att vara ”juiceboy”, men han bor väl på gymmet som många andra bögar så det är väl inte så jäkla otroligt? Däremot är det lite fnissigt att den enda killen i serien som INTE spelar hockey är den enda som ser ut att ha kroppen för sporten.
Hursom, är det bara jag som vill se mer av Kips kollega Maria? Hennes leverans av ”Girl!” till Kip (som kallar henne ”dude”) är priceless. Och jag älskar att man får in lite sassy faghag/bög-dynamik i det ”straight-acting” universum som Heated Rivalry är.

Vårt huvudpar Ilya och Shane skymtar sen snabbt förbi i en scen där Scott säger att Shane börjar prata som Ilya, vilket utlöser ett stort slagsmål på isen. Den ständiga rädslan att bli påkommen med sina bögigheter ligger förresten som en tät dimma över avsnittet.

Vidare: Trots ett par besök på juicebaren har det inte hänt nåt mellan Kip och Scott. Men när Kip jobbar extra som kypare på ett ställe som Scott gästar så lossnar det. Scott flirtar flitigt med Kip, bjuder ut honom och tar hem honom när restaurangen de tänkt gå till är fullpackad. Och väl hemma är det såklart inte bara hämtmat på menyn…
Jag är så svag för scenen där Scott tar av sig skjortan och frågar om Kip vill ha ”…hela rundturen nu, eller?” Varpå Kip svarar ”Eller. Jag tar eller” när han ser Scott i bar överkropp. Snyggt, sexigt och roligt, och Heated Rivalry i en laxask.

Än en gång hade det varit så lätt att göra mjukporr av två snygga vältränade män. Men Heated Rivalry gör nakenheten och sexet vackert. Det räcker med lite ömsint dialog eller en gest för att ge karaktärerna kött och blod. Som när Scott räcker ut handen mot Kip och ber honom stanna efter sexet.

Elena och Scott. Foto: Sabrina Lantos/HBO Max

Dagen efter stökar Kip, lite väl högljutt, runt i köket när Scott kommer ut. Han lyfter upp Kip och frågar om han får knulla honom. Att hans hemsläp krafsat runt i skåp och lådor verkar vara afrodisiakum för Scott…
Visst, serien frossar i parets perfekta fysik, och kanske är det ett försök att avleda från dialogen som kommer sen. För här infinner sig avsnittets problem. Det är inte trovärdigt att Scott så tidigt i deras relation berättar att han inte kan komma ut. Att han vill vänta till hockeyn är slut. Och samtidigt berättar att han vill att Kip ska stanna. Inte bara nu utan idag, ikväll och imorgon.  Vi tittare vet ju för det första inte hur öppen Kip är. Är det här verkligen en så stor grej för honom? De har ju just träffats, och det är väl inte alls gjutet att Kip vill att Scott ska stå på bögbarrikaderna redan? Är det för mycket? frågar Scott angående avlämnad info, och ja, det är det ju.
Men så glömde jag min irritation över det, för sen får vi höra Maria säga ”girl!” en gång till.
Mer Maria, mer Maria!

Efter att Kip ger Scott ett par bananstrumpor kommer avsnittets stora avslöjande som ställer allt, eller i alla fall både Kip och Scott, på ända: Killarna är vers! För nu är det Kip som frågar om han får knulla Scott! Heated Rivalry är verkligen inte dålig på representation.

Klipp till baren där Kip hänger med sina vänner. Där får vi veta att Scott och Kip nu träffats i två månader, och Elena gillar inte att Scott håller Kip hemlig. Men är det ett så stort problem att Scott är i garderoben? Det har liksom bara gått två månader. Ge grabben lite tid! Men det kanske beror på att jag tillhör en äldre generation, och att det var en självklarhet att respektera och ha tålamod rörande att vara öppen. Två månader är ju ingenting i sammanhanget. Tycker jag.

Det här avsnittet bekräftade förresten min nonchalanta bögighet. Får det är först här det går upp för mig att Elena och Maria är två olika personer. Jag har uppenbarligen bara ögon för Robbie GK (Kip) i de scenerna han och tjejerna är med.

Sen blir Heated Rivalry Pretty Woman och Scott ger Kip en smoking med lappen ”For my Man. S”. Kip och Elena kommer till Scotts stiftelse-fest där Elena visar att hon inte tänker vara tyst. Än en gång: Representation och trovärdighet. För alla bögar har en sån här tjejpolare, en sanningssägare som agerar. Så när Elena dansar med Scott berättar hon att Kip inte vill fortsätta att vara en hemlighet.
Hade det här varit en annan serie hade Kip blivit arg på Elena för att hon pratat med Scott. Eller så hade vi tittare stört oss på Elena. Istället framstår hon som världens bästa polare när hon säger att Kip ”förtjänar det bästa, han förtjänar solsken. Och det gör du med”. Tjejerna i Heated Rivalry alltså (infogad hjärt-emoji).

En sängfösarwhiskey går dock snett när Kip vill att Scott kommer, som hans kompis, till en gaybar för att fira hans födelsedag.
Men Scott kan inte, utan är helt insnöad på att leva hemligt i ett par år framåt. Så Kip drar besviket hem.

Medan en smokingklädd Kip vandrar genom stadens gator får vi se talet Scott höll tidigare under kvällen. Där får vi veta att en rattfyllerist tog livet av hans föräldrar och att ett stipendium gjorde att han kunde börja med hockeyn.

En av avsnittets bästa scener kommer mot slutminuterna när Kip kommer hem och hans pappa ser hur ledsen sonen är. Brevet från universitetet, som varit en liten bi-story under avsnittet, har nu äntligen kommit men blir helt oviktigt. För far och sons omfamning i sonens kärlekssorg är så vansinnigt vacker. Den här relationen shippar jag nästan hårdare än någon av de andra i serien och jag önskar vi fick mer backstory här. Pappan är snäll och förstående. Och än en gång ser jag hur lekande lätt det kan vara att inte hamna i klyschfester som vi sett en miljon gånger. Pappan hade i vilken annan serie som helst varit nåt eller alla av följande: homofob/alkoholiserad/deprimerad.

Sen avslutas avsnittet med ett ovanligt snedsteg i HR:s universum. Vi serveras en scen som känns just både klyschig, skriva-på- näsan och orealistisk. Kip firar sin födelsedag ENBART med folk som vi sett tidigare, och ALLA klämmer ihop sig i fönstret på en gaybar med en tårta! Och som om inte det räckte står Scott utanför i snön som och tittar på. Inte värdigt.

Avsnittet är sen på väg att sluta i moll när vi får se Scott i omklädningsrummet dra på sig sina hockeystrumpor över bananstrumporna han fick av Kip. Åh!