Oj, vad svårt det varit att sia om utgången av denna andra deltävling. Jag tror att QX Schlagerprofiler haft i princip alla artister i final vid något tillfälle den senaste veckan. Men efter att ha stött och blött kan det inte gå på annat sätt än att Felicias My System tar en självklar finalplats. Hennes tre minuter är så överlägset mycket vassare än allt annat och det är låten som är mest final- och Eurovisionvärdig. Mer om det ner i betygs-sektionen.
Bortom det landar vi, tyvärr, i att Brandsta City Släckers tar den andra finalplatsen. Och bakom dem hotar Robin Bengtsons countrymys och Klara Almströms fina Laleh-låt. Arwin och Laila Adele borde inte vara med i matchen, trots att den senare levererar veckans bästa röstmässiga insats.
Programmet då?
Nja…. efter förra veckans stabila start kör man lite i diket. Gina Dirawi är fortsatt bra, och Hampus sköter sig fint. Som programledare. Det börjar hyfsat med en gospel med Hampus och visdomsord av Håkan Juholt och med 2011-deltagaren Simon Forsberg i kören. Sen serveras vi en lååång skrattlös mellanaktsfilm med ett gäng schlagerdivor. Som i sin tur leder till att Gina och Charlotte Perrelli i underkläder sjunger en låt som låter som en AI-tolkning av Charli XCX & Billie Eilish Guess. Man hör inte ett enda ord av texten som på något vis ska lansera skämskuddeordet Mellobaddie. Sicket trams. Jag lovar att det här är första och enda gången ni hör ordet Mellobaddie. Nånsin. Burr.
Tyvärr fortsätter skratten att lysa med sin frånvaro i Hampus utdragna sketchserie. Är det ingen som läser manus innan? Dessa inslag är rent plågsamma. Hampus är charmig och stabil som programledare, men som komiker får han lägsta poäng. Hua.
Nåja, här är betygen:
QX QX
Arwin ”Glitter”
Ronny: Det här är en tjatigt oförarglig liten axelryckning till låt som bara rullar på i tre minuter och sedan artigt tackar för sig. Den här funkpopen vill ingen illa, den stör ingen, men den stannar inte kvar i medvetandet heller. Det är puttrigt, la-la-la-prydligt och så lagom att man nästan vill klappa den på huvudet och säga ”vad duktig du är”. Jag hade både önskat och hoppats på mer av charmige Arvin när han nu återvänder efter fjolårets snöpligt missade finalplats.
QX QX QX
Ken: Jag var ingen större fan av Arwins This Dream is Mine förra året, så jag applåderar högljutt att han vågat gå på ett helt nytt spår i år. Att han skulle sjunga på svenska var kanske väntat, men jag är glad att man inte valt Theoz- eller Medina-spåret utan istället sneglat på Anders Glenmark anno 1990 mixat med Benjamin Ingrosso 2026. Scenshowen är klassisk, men lekfull och effektiv, Arwin känns gladare och säkrare än ifjol och den här låten har inte lämnat min skalle sedan jag hörde den för första gången. Det här har kanske inte oddsen på sin sida att gå direkt till final, men har absolut häng på ännu en tredjeplats. Eller? A man can dream.
QX QX
Laila Adele ”Oxygen”
Ronny: Varför firar Laila att det var 20 år sedan hon stod på Melloscenen (också här i Göteborg) med den här otympliga balladen och riskerar ännu en sista-plats? Ljuvliga Lailas leverans är stadigt fläckfri, men jag önskar att jag kunnat säga nåt annat om låten än att det är en tunn I Have Nothing-kopia. Jag stör ihjäl mig på att den aldrig lyfter utan hela tiden stannar upp i ett ”see me, feel me”-break. Synd på en så bra sångerska, och en rätt fin text om musikens betydelse för henne
QX
Ken: Laila har kvällens, ja kanske årets, största och starkaste röst. Det är inget snack om det. Så inget i det där ensamma QX:et här ovan är hennes fel. Allting beror istället på att hon fått en omöjligt gammal ballad som, förutom att vara en karbonkopia på ovannämnda Whitney-låt, åldrar stackars Laila med typ 20 år. Tänk om den här fina texten om att hitta sitt kall och sina förebilder hamnat i knät på en modernare soul-ballad, på nå’t som Ariana Grande kunnat gjort idag, eller, om låtar nu alltid MÅSTE likna andra låtar i den här tävlingen, en mega-musikalballad med 2026-referens som typ Defying Gravity. Då jävlar! Nu? Sist.
QX QX QX
Robin Bengtsson ”Honey Honey”
Ronny: Med snyggt trallvänlig popcountry skulle Robin Bengtsson kunna säkra sin femte finalplats i Melodifestivalen. Vid första lyssningen tyckte jag låten var lika torr som de där bollarna som blåser över ökenlandskap i western-filmer, men (linedance) steg för (linedance) steg kapitulerar jag för Robins trallpoppiga trall. Man kan liksom inte kan låta bli att haka på i Robins lägereldsmys med i olika grad avklädda dansare. Och han han bjuder på det mest effektiva illa ”wohoo”-utropet sedan Marianne Flynner gjorde detsamma i Country Girl. I en rättvis värld tar sig detta till finalkvällen i alla fall.
QX QX QX
Ken: Robin Bengtsson, mannen som är en superstjärna i Melodifestivalen men som vi sällan hör något ifrån utanför festivalen, är tillbaka med sin take på Shaboozey-country. Resultatet är så otroligt sportradio-vänligt att du nästan förväntar dig att nån ska bryta mitt i låten och meddela att Frölunda har gjort mål – och därför såklart lika bekant och final-farligt som Robins isande blick in i kameran. Inte min påse personligen, men jag applåderar att man inte valt att presentera låten med bandsättning, utan med ett gäng dansar-hunkar istället (lite magrutor gör ju så lätt att man glömmer bort att det alltid dansas exakt likadant till country i Mello). Finalfarligt.
QX QX QX QX
FELICIA ”My System”
Ronny: Wow! Här kommer ”The Masked Saviour” och ger oss en vinnarkandidat som klöser och lasrar bort all konkurrens! Felicia förenar Mello-pop med eurotechno-dunk på finaste vis, och hon gör det självsäkert och egensinnigt i ett nummer som känns lyxigt och stort. Och Eurovision-värdigt. Det är lasershow, det är mängder av dansare och det är snygga nytänkande kameravinklar, allt som gjort för att bli kvällens första finalist. Visst, jag kanske önskat, precis som jag gör med hela årets startfält, lite mer av låten, men äh: Felicia ger oss nåt finalvärdigt med förförande finess! Borde gå först utan någon som helst tvekan.
QX QX QX QX
Ken: Den 2026-blingade Cascada-låten är kanske bara en medelmåttig trea i min bok, men presentationen med mängder av röd laser, en otroligt snygg line-up med dansare i en grym koreografi och i mitten en supertaggad Felicia som når rakt igenom rutan (trots att olika delar av ansiktet döljs under hela låten) är väl värd sin fyra. Jag älskar när man känner att ett bidrag har en högre ambition än att bara gå vidare från sin deltävling, och här slår verkligen Eurovision-viljan dig rakt i ansiktet. Allting utom en direktkvalificering till finalen ikväll vore inte bara förvånande, utan även ordentligt orättvist.
QX QX QX
Klara Almström ”Där hela världen väntar”
Ronny: Klara har en underbar Laleh-pärla i sin hand och hon sjunger lika strålande. Men vem har satt ihop det här numret? De lila skynkena känns billiga och blir lika statiskt ointressanta som skyltdockor på scenen. Det sabbar intrycket rejält av den fina låten. Att man inte fångar upp den vårigt optimistiska texten och skapar en somrig värld bakom Klara är för mig ofattbart. Ibland är de små deltaljerna och denna tråkiga stageing sänker låtens finalchanser rejält. Så synd på en grym artist OCH en fin låt.
QX QX QX
Ken: Klara är fantastisk, en stjärna, på och utanför scenen. Låten är en av mina favoriter i år, det första riktigt seriösa försöket att plocka in det vi väl numera kan kalla en “Ida-Lova-låt” i festivalen, och den har en härlig blandning av sommarlovskänsla och Laleh-körer. Så varför detta snåla betyg? Well, någon bestämde sig för att döda allt det varma, härliga och självsäkra med ett märkligt kallt nummer där stackars Klara och låten får kämpa för sin överlevnad.Ett nummer som borde ge en känsla av att hela världen väntar (tänk känslan i Anders Bagges nummer 2022) ger istället känslan av att vara instängd i en källare till en tygaffär. Så konstigt tänkt. Jag skulle älska om jag har helt fel och det här går direkt till final, men tyvärr tror jag att om det ska hända så kommer det få göra det via finalkvalet. Så synd.
QX QX
Brandsta City Släckers ”Rakt in i elden”
Ronny: Ska det här vara ”schlagern” i år? Usch säger jag då. För det här mossiga rinkrökaren med läktarkörer, Phil Spector-trumma och hey-hey-refräng hör mer hemma 2003 än 2026. Inte för att jag stenhårt slåss för modernitet i Mello, men Rakt in i elden känns bara som en trött påminnelse från en svunnen tid. Det är inte dåligt, men det känns verkligen att det är över 20 år sedan grabbarna var med. Det saknas en energi i numret som inte ens eld för hundratals kronor kan rädda. Men genrepspubliken köpte det med hull och hår så jag befarar en finalplats. Svennebanan har helt enkelt inte samma smak som undertecknad.
QX QX
Ken: Nä, jag har absolut ingenting emot låten. Det är en kul retro-flirt med hur Melodifestivalen lät för 25 år sedan, med klistrig refräng och med känslan av att dess enda ambition är att presentera en öron-mask för landets förskolor tillsammans med dyr pyroteknik och en siren-färgad ljusshow. Inte min grej, men gott så. Grabbarna verkar fortfarande ha superkul ihop, men tyvärr så känns Sveriges kanske mest kända brandmän numera som de redan var med på tiden då Sundsvall brann, vilket ger allting en lite onödigt ansträngd aura av Veterankraft. Röstar Sverige fortfarande på sådant här? Är kärleken till gammal-Mello större än den till musiken post-Björkman? Scandinavium älskade det. Det gör inte jag. Jag tycker det är oerhört svårtippat. Men det kan absolut vara i final. Men det kan också vara i kval. För inte missar de topp tre? Äsch. Jag ger upp.
Vi tippar:
Final: Felicia & Brandsta
Finalkval: Robin Bengtsson
Ut: Arwin, Laila Adele och Klara
”
