Där har ni det. Avsnittet som hyllats som ett av de bästa i tv-historien. Som har 9,9 i betyg på film/tv-sajten IMDB och som undertecknad nu sett oroväckande många gånger. Heated Rivalrys fantastiska femma.
Avsnittet börjar med att följa upp fjärde avsnittets slutscen där Rose och Shane låg och Shane samtidigt fantiserade om Ilya. Rose tvingar fram ett komma-ut-samtal med Shane som är så snyggt. Hon anklagar inte, är inte arg eller besviken. Hon vill möta honom, stötta honom i det han har svårt att möta själv. När Shanes ögon tåras och han sväljer allt hårdare, och hon frågar om han varit med en annan man och vi får se klipp av honom och Ilya, så tåras mina ögon också. Gud, den här serien vet exakt vad den ska trycka på.
Sen tar Hollander STEGET och berättar…att han tycker om att vara ”hålet” med ett leende. Det låter konstigt att beskriva det i text, men scenen är precis rätt i ton och temperatur. De skrattar, pratar och jag känner hans lättnad över att ha delat sin djupaste hemlighet. Och Roses reaktion är ännu ett lysande exempel på hur Heated Rivalry väljer att skildra kvinnor.
I Tampa Bay väntar sen ett All Star-spel och vi ser en trygghet i Shane när han möter Ilya i baren. Sen det där ögonblicket på stranden: En blick på händerna som är en decimeter ifrån varandra i sanden, och hur deras tummar sen letar sig fram emot varandra. Det är så fint.
I den efterföljande scenen på hotellrummet ser vi hur Shane vuxit sedan första avsnittet. Han har modet, och vågar ta upp att något är annorlunda i relationen. Och när han möts av Ilyas standard-kaxighet ger han sig inte med ett ”fuck off” som han brukar.
”Var inte ett arsle, det här är svårt nog som det är”.
Han berättar att han är gay och har nu kommit till punkten då han hittat hopp. Kan det bli dom ändå?
”Vi kan inte vara något” svarar Ilya sammanbitet.
”Skulle du vilja vara om vi kunde?”
”Vi kan inte vara något”, fortsätter Ilya.
”Jag tror inte att jag kan fortsätta att låtsas att inte gilla dig”.
”Du gillar inte mig”. försöker Ilya.
”Jo, det gör jag. Jag tror jag gillar dig lite för mycket”
Men Ilya kan inte. För han skulle inte kunna återvända till Ryssland. Och både brorsan och farsan är poliser. Han berättar om farsans demens och de håller om varandra medan Ilya gråter. En vacker scen. Innan Shane lämnar säger Ilya ”God natt, Shane”, varpå Shane svarar ”God natt Ilya”.
Och jag gråter igen.
Dagen efter får Ilya får ett samtal, hans pappa är död. Han drar till Ryssland och på en begravningsmiddag brakar det mellan mellan brorsan och Ilya. Han ger bort sin lägenhet och lovar att starta en fond till sin brorsdotter, men vill sen aldrig mer ha med sin bror att göra att göra.
Här får vi också veta att Svetlana vet: ”Jag hoppas Jane vet hur lycklig han är”.
Utan att på något sätt trycka på det det är en han, eller göra en grej av det, lovar Svetlana att finnas för Ilya.
Det tänder något i Ilya som ringer Shane. Men han har svårt att hitta orden på engelska varpå Shane säger att det kanske känns lättare om han tar det på ryska. Så då kommer scenen som fått fansen att vallfärda till den där rosa tunneln på Ferguson Avenue i kanadensiska Hamilton. Scenen som är en av de vackraste i modern tv-historia och som för alltid skriver in Ilya Rozanov i våra hjärtan. Connor Storrie lär ha satt den ryska monologen i en tagning och hyllades efteråt av sin språklärare för sitt uttal. Ryska har aldrig varit vackrare än de sista meningarna som låter hårda samtidigt som de mjukt dansar över Storries perfekt välvda läppar.
”Jag har Svetlana. Hon älskar mig. Och jag älskar henne. Men inte så som… Fan… Men inte så som jag älskar dig. Det är allt den här skiten handlar om. Jag vill bara ha dig. Och jag har alltid bara velat ha dig. Jag älskar dig så mycket att jag inte vet vad jag ska göra av det. Okej, jag är klar”.
Jag kan se den här scenen om och om igen. Connor Storries perfekta leverans, Hudson Williams lyssnande, som att han förstår varje ord. Tystanden. Och hur allt avslutas med att båda önskar att de var tillsammans just nu. Perfektion.
En vecka senare möts Hollander och Rozanov på isen igen. Då händer det som får hela hjärtat att vridas ett varv: Hollander åker på en smäll och ligger orörlig på isen. Och Rozanov kan inte göra någonting eftersom de utåt sett är konkurrenter och han inte ska bry sig så mycket. Hur mycket lider vi inte med Ilya här? Dagen efter besöker han Shane på sjukhuset som en smula drogad bjuder Hollander in Rozanov till sommarstugan, ”The Cottage”. Ilyas svar är ”kanske” innan sköterskan kommer in och avbryter.
På varsitt håll bänkar sig killarna senare för att se något som kommer att förändra både hockeyn och deras värld. Scott Hunters New York Admirals vinner cupen 2017, och Scott höjer bucklan inför en jublande publik medan en rörd Kip sitter på läktaren med Elena. Under jublet kommer alla spelares familjer ut på isen och medan Wolf Parades I´ll Believe in Anything sätter igång blickar Scott upp mot läktaren och vinkar ner Kip mot isen.
”Du behöver inte göra det här” säger Kip och möts av svaret” Jo, det gör jag”.
Inför en hel värld, och Ilya och Shane, kysser Scott Kip och publiken jublar.
Ilya tar telefonen, ringer Shane och säger orden vi, och han, väntat på:
”I´m Coming to the Cottage”
Och jag är i tårar igen.
Monologen i sin helhet:
“Jag kommer aldrig mer att återvända hit. Jag hatar allt här. Och alla hatar mig. Jag betalar för allting. Jag ser till att alla har ordentliga saker. Att maten håller standard. Att min far blir begravd bredvid sina föräldrar. Att hans grav blir perfekt gjord. Och allt jag hör är ”för lite”. ”Jag vill ha mer, Ilja”, ”Jag behöver mer, Ilja. Mer mer mer mer mer mer.”
Och jag kan fan inte ge de här människorna någonting. Jag har gett dem allt. Och ändå känner jag mig tom! De bryr sig inte ett skit. De tittar på mig och ser antingen en bankomat eller en fiende. Och… jag vet inte vem.
Min bror… Han har alltid hatat mig. Och jag vet varför. Men… det dödar mig… Och det som dödar mig är att det var han som tog hand om min far, och inte jag. Men jag kunde inte. Jag var inte här. Jag betalade ändå för allt. Men han kommer aldrig att förlåta mig. Aldrig. För att jag ens existerar. Och det betyder att nu… har jag ingen… Nåja, inte riktigt ingen, jag har Svetlana. Hon älskar mig. Och jag älskar henne. Men inte så som… Fan… Men inte så som jag älskar dig. Det är vad allt den här skiten handlar om. Jag vill bara ha dig. Och jag har alltid bara velat ha dig. Jag älskar dig så mycket att jag inte vet vad jag ska göra med det. Okej, jag är klar”.
