Var resan till ”The Cottage” värd väntan?
Ja, Heated Rivalrys fantastiska final gav oss allt.

Den där starten i bilen där Ilya Rozanov och Shane Hollander lite trevande och nervösa inför deras stugweekend var lika pirrig för oss som för dem. Men så snart Ilya tog Shanes hand och försäkrade både Shane och oss om att att det kommer bli bra det här, så kändes det som en rofylld resa.
Bit för bit får vi som ”shippat” paret sedan mötet utanför ishallen i avsnitt ett små presenter som får en att le allt bredare. Som när Ilya berättar att han inte varit med någon annan sedan han och Shane senast sågs. Det går så tydligt att se vad det betyder för Shane. Bekräftelsen på att det är dom nu, är så vacker.

Deras roller har nu också jämnats ut mer. Plötsligt är Ilya inte längre lika kaxig, och Shane får ta kommandot.  Som när Ilya hör en lom yla i fjärran och Shane tryggt försäkrar honom om att det inte är en varg. ”Stupid Canadian Wolf Bird” finns nu tryckt på tröjor och kepsar för de inbitna fansen, och det ÄR en underbar replik. Shane är också så chill på hemmaplan, i sitt rätta revir och trygg i sin stuga. När Ilya rastlöst frågar om de bara ska sitta och titta på elden så möter han med ett lugnande: ”Ja, vi sitter bara här och tittar på den”.

Under avsnittet kommer de närmre varandra både fysiskt och psykiskt. Relationen blir starkare genom sex och snack. Som när Ilya inte kan hålla sig borta medan Shane pratar i telefon. Shane ber honom sluta, men Ilya lovar att avbryta om Shane inte blir hård. Han kommer såklart väldigt (odiskret) och snabbt.
Men sexet vet vi funkar. Det stora är att de öppnar sig allt mer för varandra. Ilya visar intresse för Shanes föräldrar (han ska bara veta vad som väntar….) och Ilya delar att han som 12-åring hittade sin mamma när hon tagit en överdos.

Killarna delar scentid och syns lika mycket, men det här är Hudson Williams avsnitt. Han är fantastisk i att visa sårbarhet och sorg.  Som när Shane efter sexet frågar varför det var så hett. ”För att du gillar att vara stygg” svarar Ilya.
Ett svar som Shane inte är tillfreds med. Han såg relationen så först, farlig och spännande, men nu har han andra ögon för Ilya. Och samtalet om att Ilya funderar på att gifta sig med Svetlana (för att få amerikanskt medborgarskap) svider i Shane. Och han gör allt för att dölja det. Dialogen bygger hela tiden mot något större och det är så fint att se hur Shanes temperatur skiftar när Ilya säger att han visserligen är omgiven av massor av vackra kvinnor, men: ”Det enda jag tänker på är en trög hockeyspelare med vackra fräknar. Det är mitt problem”.
Vi hade kunnat nöja oss där, men HR-författaren Rachel Reid ger oss ännu mer:
”Vill du att problemet försvinner?” frågar Shane.
”Jag vill aldrig att det problemet försvinner, någonsin”.
Det här avsnittet bara ger och ger. Jag gråter över Shanes tårfyllda ögon när han får bekräftelsen han längtat efter.
Och det blir snart ännu bättre.
Efter att Shane väckt Ilya för att prata om framtidsplaner som involverar en fond och lagbyte, så säger Shane att han vill vara med Ilya så mycket att det skrämmer honom. Ilya rullar över, kysser honom, och Shane, och vi, får orden vi väntat på i sex avsnitt:
– I Love You.
– I Love You Too.

Men vad vore en final utan drama?
I varje avsnitt har jag tänkt att de ska bli påkomna på nåt vis, och nu händer det. Det är så snyggt med manssilhuetten som iakttar dem på väg från sjön när de kysser varandra mot panoramafönstret. När Ilya reagerar och Shane sedan möter sin pappa Davids blick i köket….rys.
David drar med en rivstart och Shane får panik.
”Det här är min jävla mardröm, Ilya”
Ilya behåller lugnet. Han stressar inte över situationen, utan lugnar med orden:
”Då är det kanske dags att vakna”.
På väg till föräldrarna tar Ilya Shanes hand över växelspaken. De fixar det här.
Jag älskar hur man inte går ”all in”-drama utan att det ändå finns plats för ett fniss. Som när Shane pikar Ilyas val av t-shirt när de ska åka.

Shane går in i föräldrarnas hus och äger situationen direkt: ”Jag är ledsen, du skulle inte ha fått reda på det så här, pappa”.
Att han går rakt på sak och redan här berättar att han är gay är snyggt. Den här scenen skulle kunna ha gjorts på flera olika men Jacob Tierney träffar 100 procent rätt direkt.  Rakt, tydligt och känslosamt. Och med lite humor. Jag kan om och om igen se när Shane presenterar Ilya och inte vet hur han ska presentera deras relation. ”Vi är…”
”älskare…” fyller Ilya i till Shanes förskräckelse. Hans reaktionen är så charmigt rolig, och så ”Shane”.

Finalavsnittets manus kan inte hyllas nog många gånger. Hela samtalet som följer efteråt vid köksbordet där Yuna och David berättar om att de haft sina misstankar, är så fint. Jag älskar att man inte backar för att göra det lättsamt. Man lockar till fniss utan att på något sätt bagatellisera. Det är ett roligt meningsutbyte när de ska förklara hur länge, och vad de ”är” för varandra. När de erkänner sin kärlek för varandra inför Yuna och David och säger att de bara varit kära i en person smälter ju hjärtat.
Och det samtidigt som deras fötter flyttar närmre varann under bordet, det är klassisk Heated Rivalry. De små rörelserna fångas ofta så vackert: Vattenflaskutbytet i avsnitt ett, fingrarna i sanden förra avsnittet…

Foto: Sabrina Lantos/HBO MAX

Genom hela serien har jag plussat hur Heated Rivalry skildrar kvinnor och nu kommer den ultimata porträttet: Mamma Yuna.
När Shane tårfyllt säger att han vill att hon ska veta att han försökt (att bli kär i tjejer) och hon svarar:
– Du har inget att be om ursäkt för. Jag är så ledsen att jag fick dig att känna att du inte kunde berätta. Snälla, förlåt mig.
Jag är så stolt över dig.
Att komma ut kan gå till så här. Alla utkomster möts inte av med avsky eller stängd dörr. Det är fruktansvärt att så många människor bemöts vidrigt av sina familjer, vänner och kollegor. Och det är bra att det skildras om och om igen på film och i tv.
Men: Det finns lyckliga slut. Det finns föräldrar som möter så här. När jag satt i min hall på Björkvallavägen 8A och snörvlade i IKEA-servetter svarade min mamma ganska exakt på samma sätt. Att hon var ledsen för att jag var ledsen över att jag var rädd för att berätta. Det är viktigt att världen får se det typen av berättelser också.

I samtalet efteråt erkänner Ilya att Scott Hunters utkomst påverkat honom, medan Shane får en smärre panikattack över samtalet om framtiden. Ilya lugnar med att hans familj är här. Och hans pojkvän. Naaw.

De tar farväl, går ut till bilen, och kör iväg under tystnad i ljuset av ”golden hour” till tonerna av Bad Things av Cailin Russo.

Vilket otroligt tillfredsställande slut! Inga stora cliffhangers som skapar oro, bara en fingervisning om att ett ny äventyr väntar runt hörnet. Jag längtar ihjäl mig efter fortsättningen som börjar filmas i sommar.
Tack för sex avsnitt som skrivit böghistoria. Jag har älskat varje sekund av Heated Rivalry.

PS. Scott Hunters inledande tal är fint för att knyta an till förra avsnittet, men också lite onödigt. Scott och Kips äventyr hade kunnat sluta på isen för min del. Utan det här övertydliga talet.