Devin Arasto har haft en händelserik säsong i Robinson, så QX tyckte att det var dags att sammanfatta Robinson-upplevelsen med honom inför finalveckan!
Hur känns det att vara i finalvecka?
– Det känns helt fantastiskt! Det här såg jag verkligen inte när jag satt på Gränslandet.
Hur skulle du sammanfatta säsongen?
– Jag skulle beskriva resan som en berg-och-dalbana. När jag hamnade på Gränslandet lyckades jag hitta mental styrka och besegrades inte av de mörka tankarna. För där hittade jag Philip, Celine och Milo, personer som jag känner mig hemma med. Jag var sjukt ledsen efter ”bajsburen” och hur jag åkte ut, men på ön hittade tillbaka till vem Devin är.
Ditt namn var aldrig riktigt aktuellt för utröstning efter första veckan. Vad hade du själv gjort för att hamna i det läget?
– Nej, spelet tog en annan vändning. Grabbarna tog in mig som extrabricka i deras spel och jag var en tillgång i deras ”masterplan”. Jag var deras bitch och kunde bara lyda och ta den i baken, så att säga. Ursäkta franskan (skrattar).
Vad hade du velat göra om i spelet?
– Inget. Jag var som sagt inte så glad att hamna i Gränslandet i tjugo dagar, men de relationer jag skaffade där betydde så mycket. Och jag, Philip och Milo lyckades ju alla ta oss tillbaka in i Robinson där vi nu är i finalveckan. Jag är glad att jag litade på vart ödet skulle ta mig.
När vi pratade inför premiären sa du att du inte hade varit redo att vara lika öppen om du kommit med första gången du sökte till programmet. Fanns det något ögonblick på ön då du tänkte ”fan vad glad jag är att jag gör det här nu”?
– När jag kom till Gränslandet släppte alla tyglar för jag kunde vara så bekväm med vem jag är. Milo lockade ut sidorna som verkligen är jag och det gjorde att jag funkade bättre i spelet när jag sen kom in i Robinson. Då kunde folk se vem jag är och jag behövde inte hålla tillbaka.
Har tittare hört av sig efter att de sett dig på tv?
– Jag har fått så fantastiska reaktioner och det värmer så mycket. De tycker att jag är en bra spelare som är empatisk och kan spela med hjärtat. Att jag har kvar glimten i ögat. Det gör mig glad att det syns i rutan. Jättemånga skriver också att det är häftigt att jag som bög och invandrare bidrar till att bilden av gays breddas. Man kan ha ett brödraskap med heterograbbar utan att sexualiteten blir en grej. Den är en förlängning av vem man är och definierar inte en som person.
Du tog med dig en självhjälpsbok. Läste du ut den?
– Nej, det var så mycket skvaller och drama som jag ville vara med i så jag la den åt sidan (skrattar). Men den hjälpte mig att samla tankar, och stöta bort de negativa inspelen som kom.
Är det någon du är besviken på efter att ha sett tv-programmet?
– Njae… Jag gillade Fredrik men tyckte att han hade förändrats när jag kom tillbaka in i spelet. Men ”nordpakten” spelade så hårt så det är klart att han förändrats efter de tjugo dagar jag var borta. När jag ser hans ”synkar” ser jag att han spelat mer djävulskt än jag trodde. Han hade lömska strategier.
Nån sajt nämnde ett romansrykte mellan dig och Milo?
– Haha. Milo är en liten glappkäft (skrattar). Det handlade om att vi på Gränslandet hade en liten crush på ett par snygga kameramän. Hjärnan blir en ”jellyfish” av att inte göra något om dagarna och får man syn på nåt snyggt vaknar man till liv. Och nej, det var inget mellan oss. Milo är min lillebror.
Så, första gången två bögar går in i finalveckan, hur känns det?
– Det är historiskt och skitkul. Det är viktigt att vi inom communityt håller fast vid varandra trots allt för vi är en minoritet och vi är starkare tillsammans. Jag ville ta Milo under mina vingar även om han är väldigt duktig på egen hand. Det är skitkul att vi tagit oss så här långt och att vi kunnat lita på varandra.
