Den 15 juni har Love, Simon svensk premiär. Filmen, som en ung kille som tvingas komma ut, blev en stor framgång i USA (med gayfilmsmått mätt) och spelade in 57 miljoner dollar mot en budget på 17 miljoner dollar.

Filmen bygger på romanen Simon vs. The Homo Sapiens Agenda och är regisserad av Greg Berlanti, själv homo. Berlanti är ett välkänt namn inom amerikansk film och tv och har regisserat bögklassikern The Broken Hearts Club och har producerat och manus till tv-serier som Dawsons Creek, Brothers & Sisters, Supergirl och Riverdale, alla med framträdande homokaraktärer.
När Greg Berlanti läste manuset till Love, Simon fastande han direkt.
– Jag skrattade och grät om vartannat och insåg ganska snart att anledningen till att detta tilltalade mig var för att det är en gaystory i en stor romantisk film.  Jag hade aldrig sett detta i en mainstreamfilm tidigare, och var tvungen att vara en del av projektet.

Love, Simon berättar visserligen om hur det är att komma ut, men också hur det är att hitta kärlek 2018. Filmens huvudkaraktär blir nämligen kär i en anonym person på hans skola efter att de börjar chatta med varandra på ett forum.

– Att bara växa upp är jobbigt nog, men nu finns sociala medier vilket vrider allt fem varv till. Och att som Simon, försöka upptäcka vem han själv är och behöva berätta det för omvärlden samtidigt som han balanserar skola, vara en bra son, underhålla vänner och försöka hålla sitt kärleksintresse privat, är något som unga idag kan relatera till, berättar Greg Berlanti.

Och det har Love, Simon verkligen gjort. På filmens Facebook-sida har den totalt 4,9 av 5,0 i snittbetyg och människor från hela världen öser hyllningar över filmen. Ett vietnamesiskt fan skriver ”Detta är det bästa jag sett i hela mitt liv. För mig är detta inte bara en film, den är så mycket mer. En del av mitt liv, en del av mig”. En tjej från Indiana, USA skriver” Jag önskar att mina föräldrar reagerat som Simons gjorde. Detta är den bästa och mest realistiska filmen någonsin”. Florida-bon Kyle skriver  ”Älskade den. Den påminner mig så mycket om mina egna erfarenheter från när jag var yngre. Jag gick igenom ungefär 80 procent av det som händer Simon. Så tacksam att ha sett denna film i en biosalong”.

Och Love, Simon är en frisk fläkt. Att se en komma-ut-process, som ca 10 procent av jorden befolkning går igenom nån gång i livet, som inte är alltigenom svart eller extremjobbig känns nytt. Det är klart att det inte är lätt att komma ut men Love, Simon berättar som sagt även hur jobbigt det kan vara att fatta rätt beslut som tonåring, och hur knepigt det är att dejta.

Vad som också är befriande med Love, Simon är att Simon själv inte påminner om någon annan ung bögkaraktär som vi sett förut. Simon är ingen putslustig sidofigur, ingen extremfjolla eller tillskruvad machosnubbe (fjollan finns, som en bifigur, men han äger varje scen han syns i). Simon är en vanlig grabb med vanliga vänner, vanliga föräldrar och vanliga intressen. Det enda som skiljer honom från klasskompisarna är att han är gay. Och när han hittar sin hemliga nätpolare Blue så är det så lätt att identifiera sig. De flesta av oss som kommit ut efter millennieskiftet vet vad den där första regnbågspolaren/crushen/kärleken som man hittat i cyber space betyder.

I alla artiklar man läser om Love, Simon framgår det tydligt att detta är den första filmen med en ung gaykille i centrum som en stor filmstudio står bakom. Succéer som Moonlight, Get Real och Call Me By Your Name är alla gjorda av små bolag som fått slåss för att dra ihop produktionspengar. Att en stor studio går in med kapital ses som unikt, och förhoppningsvis dörröppnande. Men. Så trodde många experter efter framgången med Brokeback Mountain också, och det har inte kommit en uppsjö med storfilmer med HBTQ-tema efter premiären 2005.
– Det finns alltid en rädsla hos bolagen att klassas som en ”gayfilm”, att den bara ska attrahera homosexuella, säger regissören Joe Stephenson i en intervju med brittiska The Guardian. Han fortsätter:
– Men min förhoppning är att gaykaraktärer kan existera i mainstreamfilm utan att deras sexualitet är en ”grej”. Straighta behövera inte deala med sin sexualitet hela tiden. Vad trevligt det vore om en karaktär kunde vara gay utan att det hade någon som helst med storyn att göra.

Nick Robinson spelar Simon och känns han igen beror det nog på att vi såg honom i Jurassic World, en av tidernas mest framgångsrika filmer. Han säger till tidningen Newsweek.
– Varken Simon eller filmen representerar inte hela HBTQ-communityt, för det finns inte bara ett sätt att vara LGBTQ på. Filmen breddar spektrat ger möjlighet till de som ännu inte vet var de hör hemma att se hur dom passar in. Love Simon öppnar förhoppningsvis dörrar för att fler filmer på temat blir gjorda. Jag insåg ganska snart att filmer som Love Simon har saknats.

En av filmens mest hyllade scener är den när Simon pratar med sin mamma i filmen efter att han kommit ut. Den har jämförts med den redan klassiska scenen i Call me by your name mellan pappan och Elio.

”Du kan andas ut nu. Du får vara dig själv mer än vad du någonsin varit”, säger Jennifer Garners mamma till sin son. Greg Berlanti berättar om scenen i Teen Vogue.
– Efter att jag om ut var det två saker jag ville höra. Att personen framför mig fortfarande älskade mig. Och att jag förtjänar kärlek. Och när jag såg hur resten av skådisarna och crwet reagerade på scenen så insåg jag att detta är något alla behöver höra, oavsett vem du är.