Paul Soileau talar mjukt och med en sydstats-twang på rösten. Han berättar hur orkanen Katrina slog hans hem i spillror och ställde livet på ända; hur ”skit som tidigare var värt något plötsligt inte var värt ett skit”.
– Att samla på sig saker att ha på en hylla är inte värt den tid det tar. Efter Katrina var jag full av en känsla som jag aldrig känt förut, och inte visste hur jag skulle hantera. Den fick mig att börja gå långsammare genom livet och tänka efter vad som var värdefullt.
Paul har alltid uppträtt som kvinnliga alteregon, även om han inte vill se dem som dragqueens. Han menar att han alltid har haft en gammal tant fångad i sin hjärna, och att unga kvinnor knackar på som hon släpper in på en drink och låter sova över om de är något att ha. En dag, någon gång efter Katrina, dök Christeene upp – en sliten varelse av okänt kön.
– Hon fick ett rum i källaren. Hon sammanfattar alla de uttryck jag vill ge som underhållare i en härlig, nerskitad påse. Samtidigt var hon till en början till en början en utmärkt kanal för mitt känslomässiga kaos.
Hon låter som en avlägsen kusin till Hedwig från John Cameron Mitchells kultfilm med samma namn, och tillsammans med smutshiphoparen Big Freedia ska hon skita ner vartenda uns av schlagerglitter som kan tänkas dröja sig kvar från torsdagskvällen när Slick intar Kägelbanan på fredag.
Konstformen kallas ”sissy bounce” och har ett oklart ursprung någonstans i New Orleans.
– Det är det bästa som hänt världen! Briljant villda New Orleans-bor som släpper lös sin underhållningsarsenal mot världen. Du kommer att fatta när du hör och ser det. Det går inte att stoppa!
Christeene är på ett sätt en framtidsmänniska: Paul Soileau menar att transpersoner sakta gräver sin väg in i mainstreamvärldens sinnen.
– Det är dags att Sverige anpassar sig och går framåt. Lagen om tvångssterilisering är från 1972. Det kommer att ta en hel del jobb för att fixa galenskaperna, men jag ser det hända här – och det är fantastiskt.
Vilken funktion har en pridefestival i att fixa galenskaperna?
– En pridefestival borde utmana samhället att acceptera att det finns fler och fler i det samhället som är väldigt annorlunda den gudfruktige, trångsynte Svensson – men lika viktiga och med samma värde. Pride ska inte bara vara en plattform för att fira oss själva, utan även välkomna och utbilda dem som inte känner till hur de kan anpassa sig till hbt-communityt.
Vilka andra platser borde finnas?
– I Austin i Texas där jag bor nu kör vi mycket med festivaler och kulturevents, utomhus där folk kan se oss, som ett komplement till barer och klubbar. Missförstå mig rätt, jag älskar mörka barer, men när man som ung har det som enda mötesplats för att träffa någon i hbt-communityt kan det leda till en jobbig jävla livsstil som är svår att komma ifrån senare. Men jag tror att de yngre är bättre på att hitta nya sätt att umgås idag än när jag var ung.
Eftersom du snart ska gå igenom tullen: ”anything to declare”?
– I declare that I will leave this trip very bruised, very broken and very, very stanked to be wurkin it on your side of the world. Cannot fuggggin wait.
Uppdaterad 2016-11-15
