Pride i vardagen med Dragomir Mrsic: ”Vissa är mer feminina till sättet, andra mer maskulina. Jag har aldrig brytt mig”

 – Jag får fortfarande dagligen eller veckovis meddelanden från män som skriver att de vill träffas och att de tycker jag är snygg, säger Dragomir Mrsic.

Det är inte så konstigt tänker jag, han har den perfekta silver fox-looken och ett par ögon som tränger igenom vad och vem som helst. Sen inser jag att jag faktiskt inte tänker det, utan säger det högt till honom. Fan då. Men han skrattar bara och tackar.

– Jag tycker uppmärksamheten är charmig. Jag säger ju själv att killar är snygga eller ser bra ut. Det måste man kunna göra oavsett sexuell läggning.

Dragomir Mrsic, eller Gago som han kallas, har gått en väg som få, om ens någon annan gjort. Han föddes i Bosnien och Hercegovina, tidigare Jugoslavien men flyttade till Stockholm på sena 60-talet eftersom hans pappa fick jobb där. De bosatte sig i Fittja och där blev Taekwondo en av hans sysselsättningar, som senare i livet skulle innebära hans väg ut ur kriminaliteten. För vägen in i kriminalitet fanns i Fittja, där ett av de tyngsta kriminella gängen i Sverige höll till. I Stockholm blev han vän med en man, som han 1990 skulle begå det uppmärksammade rånet mot Gotabanken tillsammans med. Han dömdes till tre års fängelse.

Men Dragomir målar upp en helt annan 21-åring än den jag ser framför mig.

– Mina tjejkompisar trodde jag var gay, det har jag fått reda på i efterhand. De snackade om mig för de tyckte jag var snygg, men de var helt säkra på att jag var gay för att jag inte visade något intresse för tjejer. Jag spelade bara Black Jack, roulette eller räknade kort istället för att vara ute och dansa. Jag närmade mig inte för att jag inte ville, jag var otroligt blyg.

Om du nu hade varit gay, hur hade det funkat med att vara kriminell?
– Jag upplever de kretsarna som accepterande. När jag var buse (reds. anm. det är så Dragomir benämner sin tid som kriminell) var en av mina största förebilder en gangster som var gay, Ronnie Kray. Han var en av de största och farligaste i London på 50-talet. Men det är inte många som pratar om det. Man blir den man blir och hamnar man på bus-sidan kan man inte bara välja bort sin läggning.

läkaren stoppade mig, han ville inte släppa iväg mig. “Du kommer dö, du kan inte gå”

Du representerar ju en väldigt “klassisk” manlig bild. Muskler, hård, farlig. Är du medveten om vad man kallar för toxisk maskulinitet?
– Jag är medveten om att det kan vara ett problem, men jag tänker att människor är olika? Vissa är mer feminina till sättet, andra mer maskulina. Jag har aldrig brytt mig eller sett ner på om man är mer av det ena eller andra.

Och vad gäller manligt och kvinnligt tycker han att man måste dra vissa gränser.

– Vi pratar till exempel om att orden man och kvinna ska tas bort eller användas mer sällan inom vården. Att man istället ska säga penisbärare. Det tycker jag är fel, vi har ju olika anatomi. Vi är alla människor, men vi är också olika människor. Det är skillnad på en man och en kvinna rent fysiskt. Män har möjlighet att bygga muskler på ett helt annat sätt än kvinnor, på grund av deras anatomi. Det är därför det är uppdelat inom till exempel idrotten. Sånt måste vi vara medvetna om.

Hur kom du in i den debatten?
– Jag pratade med min kompis som är läkare.

Dragomir blir tyst en kort stund. Det är som om han funderar på om han ska fortsätta. Sen ändrar han tonläge.

– Jag var med om en jobbig grej i vintras.

Han drar upp tröjan och visar bröstet, där ett stort, tjockt, rosa ärr går från övre delen ner till naveln.

– Jag fick en hjärtattack i januari i år.

Då befann han sig på en filminspelning i Estland. Bröstsmärtorna hade varat i ungefär ett år, men Dragomir trodde att det var en bieffekt av corona. Eller det säger han i alla fall, men egentligen var det en rädsla, som vi ska återkomma till sen.

– På filminspelningen blev jag helt slutkörd. Vi skulle springa typ 100 meter, jag fick ont i bröstet men jag körde på. Jag återvände till hotellrummet, kollade på klockan och sen blev allt svart. Jag vaknade flera timmar senare, mina kläder var dyblöta, som om jag hade stått i en dusch.

Dragomir berättade vad som hänt för sin kompis, som tvingade honom att åka in till sjukhuset. Där bekräftade man att han fått en hjärtattack.

– Jag kunde inte ta in det, jag ville åka iväg med min son till hans casting. Men läkaren stoppade mig, han ville inte släppa iväg mig. “Du kommer dö, du kan inte gå”, sa han.

Dragomir stannade på sjukhuset och lät sig bli undersökt. Det är nu vi ska återkomma till den där rädslan.

– Jag var skiträdd, det var därför jag inte ville veta. Jag har sjukhusskräck. Min pappa dog där. Min bror dog där. Min syster dog där. Min systers tre månader gamla bebis dog där. Kusiner och vänner har den senaste tiden gått bort en efter en känns det som.

Han berättar om nära vänner som åkt in på grund av hjärtat och ingen av dem återvände.

– Men jag överlevde.

Läkaren berättade att hans tre hjärtklaffar var igentäppta, men att hjärtat var starkt eftersom Dragomir varit fysiskt aktiv hela sitt liv, därför orkade det pumpa igenom blod ändå. Orsaken var till största delen stress.

– Mitt liv har gått i ett otroligt högt tempo den senaste tiden. En del av det är ärftligt men till största delen handlar det om hur man lever. Så jag har skärpt mig nu och är ännu mer noggrann med kost och motion.

Du har förlorat nästan alla dina familjemedlemmar, men du har din mamma kvar. Vad har ni för relation?
– Vi hörs varje morgon och kväll.

Dragomir håller upp sin telefon och visar konversationen mellan dem. Det är hälften hjärt-emojis och hälften text. Han ser stolt ut.

– Vi skriver att vi älskar varandra och berättar hur vi har det. Det är ju bara jag som är kvar. Hon har bara mig.

På Dragomirs högra överarm sitter en örn som har en pil i klorna. Det är symbolen för hapkido, en kampsport. Men för Dragomir och hans vänner blev det en symbol för deras gäng. Pilen i klorna står för att man ska vara snabbare än sina fiender.

– För oss var motståndaren polisen.

Har du någonsin funderat på att ta bort den?
– Nej den är en del av mig. Det viktigaste är inte vad man gjort, utan att man lär sig av det man gjort. Jag kan inte ångra någonting. Min drivkraft har alltid varit min rädsla. Rädslan för att hamna på gatan. Rädslan för sjukhus, för att dö. Men det är också min bästa vän, för den får mig att våga.