New York hade Studio 54 och i Stockholm fanns Alexandra’s. När Trocadero slog upp portarna en februarikväll 1979 dröjde det inte länge förrän danssugna från hela Sverige köade till ”Troccan” som stället kom att kallas.

– Bisexualitet och dragshow var stort i slutet av 70-talet så vi öppnade i precis rätt läge. Mixade klubbar var nytt och spännande. Troccan blev dekadensens högborg, berättar Lars Hector när vi träffas i Malmö, ett stenkast från klubbens gamla hemvist.

För den spektakulära inredningen stod pojkvännen Abelardo ”Abbe” Gonzalez, scenograf och sedermera arkitekturprofessor. Här fanns speglar och krom från golv till tak, kandelabrar, leopardmönstrad inredning och en gigantisk zebrarandig matta som prydde golven.

Ur högtalarna strömmade Donna Summer, Grace Jones och Sister Sledge – discoeran var på topp. På Troccan dansade affärsfolk, kungligheter, skådisar och kända artister sida vid sida med bögar, flator, transor och straighta.

Vi ska strax återvända till dansgolvet på legendariska Troccan – men låt oss ta det från början. För Lars Hector hade engagemanget för gaycommunityn och Malmös nöjesliv börjat flera år tidigare.

Lars Hector
Han växte upp i akademikertäta Lund. Efter gymnasiet fanns planer på att bli ekonom, men han hoppade av studierna eftersom han redan startat eget. Även om Lars tidigt upptäckte att det var killar han föredrog dejtade han tjejer ”för det var så man gjorde”. Det hindrade honom dock inte från att förföra en och annan killkompis.

En dag, det var 1969, fick han ett samtal från en av sina bästa vänner som ville att han skulle komma till Malmö.

– Jag blev uppspelt och tänkte att det lät spännande. När jag kom hem till honom spände han ögonen i mig och sa allvarligt: ”Lasse, jag tror att du är homo.” Efter en lång stund la han till: ”Det är jag också.” Sedan ringde han en annan gayvän som kom förbi. Och så drog vi alla tre till Malmös första gayklubb Siesta.

– Jag var i chock och sååå nervös, det var en helt ny värld. Efter den kvällen var jag där nästan jämt, säger Lars.

Han hade öppnat garderobsdörren och det var med bestämda steg han klev ut. Inte långt därefter var han med och grundade RFSL Malmö. 1971 öppnade han den egna baren Gay House på Per Weijersgatan. Samma år gick han i demonstrationståg för homosexuellas rättigheter.

Hur kunde du ha ett så starkt självförtroende som nyutkommen?

– Jag vet inte, men jag har nog alltid varit ganska orädd och gått min egen väg. Tidigt lovade jag mig själv att aldrig förneka den jag är.

Hur var Gay House?

– Det var en häftig bar som blev ett coolt inneställe för gays – även en och annan straight hängde på. Vi låg nära Teaterhögskolan så många skådisar som Rikard Wolff hängde hos oss.

En augustieftermiddag 1973 steg din blivande man Abbe in på Gay House…

– Jag såg honom komma gående längs gatan. Han såg ut som en grekisk gud! Jag hoppades att han skulle komma in på baren – och det gjorde han. Det sa klick direkt, berättar Lars.

Och kärleken höll i sig. De är gifta och har nu varit ett par i 48 år.

Efter sju år med Gay House fick ni slå igen. Varför då?

– Vi blev trakasserade av raggarna. En kväll kastade de in molotovcocktails – det var ett under att ingen kom till skada. Vi hade fått tips om attacken och kontaktat polisen. Deras kommentar efteråt var: ”Vi tyckte att tvestjärtarna kunde klara detta själva.”

– Det fick de mycket kritik för. Vi hade media och opinionen på vår sida. Men efter attacken stängde jag baren och reste runt med Abbe i Argentina och USA, säger Lars.

Det skulle inte dröja länge innan Lars kastade sig över nästa projekt. Han hade fått veta att Hotell Tunneln med anor från trettonhundratalet på Adelgatan i centrala Malmö var ledig. Före dess hade lokalerna huserat både strippklubb och pizzeria.

– Den var perfekt! Men det var bråttom att få den klar. Att jag fick alkoholtillstånd relativt enkelt beror på att polisen ville gottgöra mig för sitt usla bemötande efter attacken. 

Hur fann ni konceptet?

– Jag var inspirerad av Club 21 och Studio 54 i New York, men också av ställen i Hamburg och Barcelona där jag varit mycket. Vi ville skapa den perfekta blandningen av folk i olika åldrar. På Troccan kunde alla leva ut sina fantasier – oavsett de var direktörer, fetischister eller bådadera, säger Lars.

Och så kryddade ni med dragqueens och en färgstark värdinna!

– Från dag ett hade vi en egen dragshowgrupp – Dragkedjan. Klubbens värdinna, transsexuella primadonnan Merry Lou, tolkade Zarah Leander bättre än Zarah Leander själv. När After Darkuppträdde i stan stod en limo och väntade på att få köra dem till Troccan efteråt. Stämningen var på topp!

När det dansades som bäst satt jag i pojkrummet några mil därifrån och lyssnade till Irene Caras Flashdance … What a Feeling på repeat. Jag var nio år. Hade jag vetat att Troccan fanns så nära hade jag nog rymt hemifrån. Jag berättar det för Lars.

– Nog missade nu något stort! säger han och skrattar.

Apropå premiären, du skriver i din bok Det ljuva livet på Club Trocadero att ”Malmö blev sig aldrig likt efter denna natt.” Stämmer det?

– Ja, så var det! Våra gäster sa: ”Vi kan inte fatta att vi är i Malmö – det känns som New York.” Att öppna en nattklubb är ingen konst. Konsten är att få den att överleva med samma stjärnglans år efter år.

Du lyckades få sångerskan Anita Lindblom att uppträda på Troccan! 

– Anita hade sedan länge lämnat Sverige för Frankrike. Hon gjorde sällan framträdanden. Men hos oss gjorde hon en bejublad comeback tillsammans med Dragkedjan i rosa boor, strass och paljetter. Tidningarna var där, teve bandade framträdandet och vi fick enorm uppmärksamhet i rikspress. Från denna stund visste alla i Sverige vad Troccan var. Och de vallfärdade till oss!

Stämmer det att det var Anitas sista framträdande som sångartist i Sverige?

– Ja, men jag gav ut hennes skiva ”You can have him” på eget förlag, den engelska versionen av Sånt är livet. På Youtube finns flera klipp från när hon uppträder på Troccan.

Du var också god vän med filmikonen Anita Ekberg, bördig från Malmö. 

– Hon besökte Troccan så fort hon kom till Sverige. Anita hade ofta ett helt entourage med sig när hon skred in på klubben. Ett år bjöd jag henne på julbord – hon kom i sällskap med fyrtio personer! Det slutade med ett drama värdigt en Hollywoodstjärna. Hon blev sur på sin syster, skrek ”Håll käften!” och kastade ut hela sin stora familj. Bara favoritbrodern fick stanna kvar den kvällen, berättar Lars som också skrivit en coffee table-bok om Ekberg.

– Man sa inte direkt emot Anita, men det hände ett par gånger att vi kom i diskussion och jag tog i på skarpen. Då blev hon som en liten flicka, fortsätter Lars.

Git Gay var en annan vän till dig som showade på Troccan. 

– Hon var en fantastisk sångerska och revyartist! Dessutom älskade hon efterfester. Idag bor jag och Abbe i Gits paradvåning mitt i Malmö. 

Och Carola Häggkvist blev tolkad av en druga redan samma natt hon som 16-åring vann Melodifestivalen! 

– Det var på Troccan i Malmö som efterfesten till festivalen 1983 hölls. Carola formligen skrek av skratt när två meter långa Dynamite Daisy imiterade henne med vinnarlåten Främling.

Från glädje till tårar. Det blev ett ganska snöpligt slut för Troccan. Vad hände?

– Myndigheterna misstänkte skattefusk och gjorde ett tillslag på luciadagen 1983, på samma vis som man gjort mot Ingmar Bergman. I tre veckor satt jag häktad i polishuset vid Davidhallstorg. När jag kom ut fanns det inget kvar att bygga vidare på. Mitt rykte var förstört, verksamheten gick i konkurs.

– Att jag två år senare friades från alla anklagelser i Malmö tingsrätt hjälpte knappast då. Den 17 mars 1984 gick Trocadero i graven, berättar Lars med visst vemod i rösten.

Vad gjorde du efteråt?

– Lite av varje. Jag flyttade till Anita Ekberg som bodde i byn Genzano di Roma utanför Rom med sina älskade hundar. Där hade vi långtgående planer på att öppna ett nöjesetablissemang. Vi kollade även på möjligheter att öppna en nattklubb inne i Rom. Men när vi fick reda på att maffian ägde lokalerna backade vi ur!

Så du drog hem?

– Efter en tid i Abu Dhabi kom jag tillbaka till Malmö och jobbade med olika restaurang- och nöjesverksamheter. Större delen av mitt yrkesliv har jag varit festfixare och evenemangsarrangör.

Hur ofta träffar du personer från Troccan-tiden idag? 

– Det går inte en dag utan att jag påminns om Trocadero. Folk delar med sig av sina minnen. När personer födda i början av 80-talet berättar att deras föräldrar träffades där brukar jag bestämt påstå: ”Är du säker på att du inte kom till under en natt på Troccan?”, säger Lars och skrattar.

Idag är han engagerad i RFSL Malmö seniorer och är nominerad till riksdagen för KD. Men han har mer på gång. Nästa projekt är att ge ut en bok baserad på sina dagböcker från ungdomsåren.

– De innehåller ganska explicita detaljer. Min man Abbe tycker att det är lite pinsamt att jag ska ge ut samlingen. Men dels är det så länge sen dagböckerna skrevs. Sen står jag för den jag var – och den jag är idag.

Hur känns det att ha varit en pionjär för HBTQI-personers rättigheter och möjligheter att festa i ett tryggt rum? 

– Vet du, jag har aldrig riktigt sett mig som en pionjär. Men i somras under World Pride pratade jag med en 25-årig gaykille som utbrast: ”Wow, du är en av hjältarna från 70-talet.” Jag blev mycket rörd.

Drömmer du någon gång om att öppna en ny klubb?

– Nej, men det känns roligt att ha skapat något som betytt så mycket för så många. Visst kan jag bli nostalgisk och sakna Troccan – platsen ”där allt kunde hända”. Allt var tillåtet, det var fantastiska år, avslutar Lars.

När vi skiljs åt får jag hans visitkort. Under namnet läser jag texten: ”Oroa dig inte för morgondagen, i övermorgon är den över.” Härligt livsmotto, tänker jag.