Petra Marklunds Inferno kommer ut i dag och är en av de mest förhandsbeställda skivorna i år. Här går Ken Olausson igenom varje spår på skivan. En sammanfattande recension kommer i QX November.

Easy Come, Easy Go
QX QX
Skivans öppningsspår är märkligt nog ett av dess sämsta i mina öron. En släpig pianoballad som så småningom utökas med ett elektro-beat, och där texten om Georgie som tyvärr inte dumpade Petra med ett ”easy go” inte griper tag i mig alls. Ingen bra start…

Sanningen
QX QX QX QX QX
…men sen så! En otroligt snygg låt i midtempo som hade platsat på vilken som helst av Kents senare skivor – och även där varit en av de bästa låtarna på skivan. Klassisk Jocke Berg-briljans i både text och melodi.

Nummer
QX QX
Mera midtempo, enkelt uppbyggt med ett taktfast trumkomp till Petras röst sjungandes en text om hur olika siffror i vardagen minner om försvunnen kärlek. Tyvärr lite lättglömd, men med ett visst eko av Orups Lena Ph-låtar. En vibb som återkommer ofta på Inferno.

Förlorad värld
QX QX QX
Sakta stegrande ballad (ni börjar kanske förstå att det här inte är en partyplatta) som blommar ut till klassisk Kent-rock mot slutet. Såklart inte i nivå med ”Mannen i den vita hatten” och ”747”, men helt klart en liten avlägsen kusin till dem.

Kom tillbaks
QX QX QX
Tempot dras upp något när Petra här går på date med döden på Stureplan i ännu en låt jag skulle kalla ”ett taktfast Emelié Sandé-trumkomp” (men som säkert har en korrekt benämning som är något helt annat) och som är skivans (och 2012s) mest välanvända produktionsdetalj.

Fred
QX QX QX QX
Återigen trampar vi på klassisk Kent-mark, här finns ekon från mängder av Kent-favoriter både melodi- och textmässigt utan att det för den sakens skull går att peka ut ett specifikt låtsyskon. Dessutom läckert producerad med flöjt och virveltrummor som ger det hela en snygg marschorkester-vibb.

Aska i vinden
QX QX QX
Mera snyggt midtempo som med självklarhet platsat på Kents ”Tillbaka på samtiden”-platta, och där Petras röst möjligen låter som bäst på hela skivan. Ett lite märkligt refrängavslut drar dock ned betyget ett snäpp från den annars rätt gjutna fyran.

Vad som helst
QX QX
Trumkomp. Stark Kent-vibb. Ni har läst det innan. Här är det bara lite mer anonymt.

Krig
QX QX QX QX QX
Den börjar trevande, men när refrängen exploderar – först i en instrumental del och sedan med en fantastisk text om hur beroendet av en annan person kan vara lika starkt som en drog – går det här över till att bli en av mina favoritlåtar på skivan.

Händerna mot himlen
QX QX QX QX QX
Har ni orkat läsa ända hit har ni förmodligen redan koll på att detta är en av årets absolut bästa svenska singlar. Korsningen mellan September och Kent känns aldrig mera klockren på skivan än just här. Så snyggt.

Svarta Moln
QX QX QX QX
Ännu mera känsla av Orups Lena Ph-samarbete i skivans sista spår, något som såklart alltid är något bra i min bok. Tänk typ ”Delirium i en midtempoversion producerad 2012”. Ett snyggt avslut på en snygg skiva som i mina öron kanske hade mått bra av någon till rökare i landet mellan ”Händerna mot himlen” och ”FF”, men som i sin helhet är mycket svår att inte tycka om.