De’ e’ det här vi kallar kärlek samlar 26 schlagerklassiker som Kärleken är evig, Främling, Bra vibrationer, Eloise och Högt över havet i en nyskriven musikal på Nöjesteatern i Malmö. Kompositörikonerna och Melodifestivalvinnarna Lasse Holm, Ingela ”Pling” Forsman, Monica Forsberg och Torgny Söderbergs älskade schlagers utgör alltså är grunden i en berättelse som utspelar sig 1985. En tid då schlagern verkligen var som störst i Sverige.
Men i denna berättelse har Mello tappat tittare och man ska ut och vaska fram nya stjärnor i någon slags talangtävling.

Därför stannar en stor SVT-sänd talangtävling, obegripligt, till i världens minsta håla och ortens alla amatörer får chansen till genombrott. Första akten bygger inför denna talangshow och andra akten, tja, det är just talangshowen rakt av där en rad schlagerlåtar betas av. Det är som att manusförfattarna tappat orken och all handling övergår bara i att vara en massa nummer i en talangtävling.

Det kanske inte var världens smartaste drag att låta låtskrivarna själva, Ingela Pling Forsman och Monica Forsberg, att skissa upp ett musikalmanus med sina egna alster. Ibland behövs nya ögon för ett fräscht helhetsgrepp.
Har man sett liknande sammansatta hits-musikaler vet man att det går att väva ihop de mest omöjliga låtar om man bara anstränger sig. Det blir en oerhört fantasilös lösning att bara låta låtarna bli del av en melodifestival – en gång till.

Manuset gör att skådisarna blir lidande och det fina men bleka kärleksparet i centrum hinner man aldrig känna något för. Då är hans föräldrar (Simon Laufer och Elena Franzén) betydligt roligare som energiska dansare i matchande träningsoveraller. Och talangtävlingen som ska skapa spänning blir mest en axelryckning. Att det tråkigaste framförandet sen vinner är lika orimligt som att man skohornat in Papaya Coconut mitt i alltihopa. Replikerna saknar bett, och man vet att det är låg nivå på humorn när en replik lyder ”En karaoke maskin? Vadå, gör den karameller?” Skämskudden tack.

Foto: Markus Gårdner

Två av skådisarna visar dock vilka jäkla proffs dom är och bär musikalen: Robert Rydberg lockar till skratt i de flesta scener han är med i, och hans inledning av akt 2 blåser liv efter akt 1. Hans repliker som blinkar till (kommande) dokusåpor i tv får till exempel publiken att skratta högt. Rydberg är rakt igenom en scentjuv av rang.
Bruno Mitsogiannis pizzabagare hade kunnat vara en karikatyr med sin Lady & Lufsen-Tony-brytning, men det erfarna musikalesset skapar en varm och älskvärd figur som lyfter de nummer han är med i. Avslutande Cannelloni Macaroni är nästan extatisk i Mitsogiannis tappning och man tittar, tack och lov, inte på ensemblens pizzakartongsbärande koreografi.
Bruno och Robert är absolut kvällens behållning.

Den tunna inramningen är det inte. Peruker, kläder och dekor känns mest fattigt. Kläderna lyfter inte karaktärerna, endast i Herreys-hyllande trion på bilden ovanför ser jag skaparglädjen. Varför har man inte tagit ut svängarna mer?
Och jag har sett mycket scenografi i mina dagar, och med små medel och påhittighet kan man uträtta under. Men här känns allt mest fattigt och fantasilöst.

Jag älskar schlager, och dessa låtar är en del av den älskade svenska musikskatten. Därför blir jag också så ledsen när många låtar slarvas bort. Främling kastas in i ett blekt solonummer i första akten, Bra vibrationer blir en luftig axelryckning och jag kommer aldrig att förlåta den som kom med idén om att man skulle göra buskis av Lena Philipssons vemodigt vackra Månsken i augusti. Skämmes.
Ett nummer som däremot håller är då Högt över havet blir en het bögtango med Magnus Skogsbergs ”Alexander Hermelin” och en av karaktärerna som väljer att komma ut mitt i musikalen. Publiken blir så pass till sig att de skanderar ”en gång till, en gång till” efter en bögpuss karaktärerna emellan. Gulligt.

Men det jag tycker är ledsammast är att allt är så (schlager)musikal 1A. Så förväntat. Klart att det ska utspela sig på åttiotalet, och klart det ska vara en talangtävling, Och klart att här ska finnas en mor som söker en son hon lämnade bort för länge sen (en intriglösning som man som publik inser efter en halv sekund), ett kämpande kärlekspar och svartsjuka rivaler som sabbar för mer talangfulla konkurrenter. Det finns liksom inget som överraskar, inget tillfälle där man tänker ”wow, vad smart”, utan allt bara pågår framför den billiga dekoren medan älskade schlagerklassiker swishar förbi i parti och minut.

Jag ville så gärna bara uppleva en härlig schlagerfest i ett par timmar med låtar som jag älskat sedan jag bad mamma byta singlar på vår dyra stereo i vardagsrummet i Upplands Väsby. För hits finns här, och det är omöjligt att sitta still under klassiker som Diggiloo Diggeley, Eloise och Inget stoppar oss nu. Det kan ingen ta ifrån dessa ljuvligt begåvade kompositörer.
Men jag önskar att man vispat ihop detta med mer finess, gett det mer finish, för ingredienserna finns ju där. Nu blir vad som kunde ha varit en maffig schlagerbakelse mest en tunn bondkaka.
Nej, de här e inte tyvärr inte vad jag kallar kärlek.

Foto: Markus Gårdner