Mello 2024: ”Frågan är om någon någonsin sjungit sämre i Melodifestivalen?”

På pappret såg det ut som om det här skulle bli årets mest ointressanta deltävling, men jag tycker istället att det är den trevligaste hittills. Nej, Melodifestivalen kämpar fortfarande med att få fram låtar som överraskar, som känns, som bränner, som luktar Eurovision-topp lång väg, och det händer tyvärr inte ikväll heller.
Men! Det man, med något tydligt undantag, åtminstone lyckats hyfsat med denna veckan är att få fram låtar som inte låter exakt som de kopierats från en annan redan existerande låt. Och det är ju en bit på vägen.

Däremot så finns här några låtar som låter precis som musik verkligen låter på listorna utanför tävlingen, och det är ju något helt annat. Det är ju det man vill åt.

För även om jag önskat att Clara Klingenström vågat välja en annan väg än att göra en rak uppföljare till sitt genombrott, och även om Klaudys Göteborgspop aldrig brukar fungera i Melodifestivalsammanhang, så känns det i varje fall inte som de tittat på någon annan än sig själva när de skrivit låten. Lägg till det en Cazzi Opeia som väl aldrig ens skulle försöka vara något annat än just Cazzi Opeia, plus min stora favorit Jacqline som äntligen plockar in Dua Lipa-discon i festivalen, och ni förstår kanske vad jag menar.

…och då har jag inte ens nämnt veckans, eller kanske årets, stora snackis Gunilla Persson. Hennes country i marschtakt med la-la-la hook, pisksnärtar och dansande cowboys hittar ni (lyckligtvis) bara i Mello, men ingen kan beskylla det för att se ut eller låta som något gjort här tidigare. Vattendelare är bara förnamnet, och jag älskar att sådana här snackisar är tillbaka i tävlingen. Jag tippar att låten får det svårt nedan, men publiken här i Växjö tok-älskade Gunilla på genrepet.

Vida Arena satte henne näst högst i Melodifestivalklubbens publikundersökning och hemmadottern Cazzi som etta. Jacqline fick nöja sig med bronset före Klaudy, och en bra bit efter hamnade Kim och Clara – och då fick Mr Cesarion ändå sjunga om.

Programmet då?
Ja, den stora grejen är såklart att Carina Berg får sällskap av sina två kompisar Christine Meltzer och Carolina Gynning. Trion har ju en klockren kemi, och från öppningens The Ark-nummer via greenroom-intervjuer och en klockren Meltzer-imitation är det kvällens stora behållning i ett ganska trist program i övrigt. Björn driver med norrmän (inte speciellt kul på genrepet, men det är aldrig samma som på lördagen) och världens bästa Edward af Sillén blir invald i Hall of Fame med ett alldeles, alldeles för kort hyllningsklipp med hans bästa nummer och sketcher i Mello.

Så. Avslutningsvis. Jag har verkligen inte varit speciellt bra på att tippa hittills i år, och risken är att det blir samma den här veckan, men låt mig försöka innan ni får veckans betyg…

Tippning

Final: Jacquline & Cazzi Opeia
Finalkval: Clara Klingenström & Klaudy
Ute: Kim Cesarion & Gunilla Persson

1 Jacqline – Effortless
QX QX QX QX QX

Om Maria Sur ställde skåp förra veckan så ställer Jacqline en hel möbelaffär på scenen i Växjö! Idol-tvåan har inte bara en röst och ett självförtroende som bräcker de flesta i den här tävlingen, utan hon har också en av årets bästa låtar. Med en produktion från samma landskap som Dua Lipas smutsiga 70-talet-möter-20-talet-disco, och med en refräng som är omöjlig att få ur skallen när du väl hört den, är det här tävlingens starkaste vinnarkandidat hittills. Jag skulle faktiskt sträcka mig så långt som att säga att det är bland det snyggaste i tjejpop-väg som Mello någonsin presenterat, och med ett framträdande som är, lämpligt nog, helt “effortless”, så borde det här vara kvällens mest självklara finalist.

2 Clara Klingenström – Aldrig mer
QX QX 

På pappret kanske det känns som ett supersmart drag att helt enkelt göra en karbonkopia på sin genombrottslåt och sedan presentera resultatet med nästan exakt samma scenshow som man hade förra gången man stod på en Mello-scen. Men tyvärr, i praktiken tycker jag bara att det blir förutsägbart och tråkigt. Nej, det här är verkligen inte en dålig låt. Den lär säkert spelas flitigt på P4, och om svenska folket är på det humöret kan säkert Clara och den här arena-poppen till och med vara med och bråka om en finalplats. För mig är den dock mest en besviken axelryckning.

3 Kim Cesarion – Take My Breath Away
QX QX

Soundet är modernt, det ska jag ge det här. Det är en produktion som ligger nånstans där The Weeknd befann sig innan han började göra dålig TV. Men resten är bara en stor hög med varför. Varför kopierar man så tydligt Marcus & Martinus silver-placering från förra året? Varför känns låten tolv minuter lång? Varför presenterar man det med en sämre variant av ett över tio år gammalt Anton Ewald-nummer? Varför tackade Kim Cesarion ja till att göra det här när han debuterar i Melodifestivalen? Och varför med den där stylingen? Snälla, snälla Sverige. Det är dags att vi en gång för alla sätter ned foten och säger nej till sådana här trötta upprepningar, hur mycket ni än tycker det känns bekant. Vi, precis som Kim, är värda så mycket bättre!

4 Klaudy – För dig
QX QX QX

Den här typen av fin Göteborgsk sad-boy-pop (komplett med tvärflöjt och snygga små elektroniska klaves-klick) har historiskt haft det svårt att göra väsen av sig i Melodifestivalen, och inte mycket talar väl för att gulliga, men också något introverta, Klaudy ska ändra på det där han står i Anna Bergendahls avlagda våtmark från 2019. Tyvärr. För jag hade gärna sett detta hamna topp fyra, om inte annat för att det står för något eget och för att det känns som något som skrivits för att existera även när det inte viftas med ballonger framför det.

5 Gunilla Persson – I Won’t Shake (La La Gunilla)
QX 

Frågan är om någon någonsin sjungit sämre i Melodifestivalen? Kenta? Addis Black Widow? På repetitionerna har Gunilla Perssonkonstant sjungit kanon med körsångerskan bakom scenen, eftersom hon inte riktigt lyckats hänga med i sin egen låt. Det hela hade kanske ändå funkat på någon form av kult-konto om inte låten varit så förvånansvärt…vanlig? Eller vanlig och vanlig. Jag vet inte vart man kan se och höra tysk marsch-country med dansande cowboys utan för Melodifestivalen, det ska jag ju erkänna, men efter Björn Ranelids och Edward Bloms hade jag nog hoppats på mer…galenskap? Eller åtminstone mer kaxigt självförtroende? Nu får det här nöja sig med att bli kvällens snackis, en liten, liten parentes i Mello-historien, och en vackert välförtjänt sistaplats.

6 Cazzi Opeia – Give My Heart a Break
QX QX QX QX

Jag är alltid ett stort fan av Cazzi Opeias K-pop-inspirerade lyckopiller till musik, och den här färgglada Alice i Underlandet-trippen är inget undantag. Lika delar tidig Mika och Sia-när-hon-var-bra sprinklas med Pet Shop Boys Go West-stråkar och iscensätts med fyra hysteriskt leende, dansande kexchoklader. Ljuvligt! Det är vansinnigt härligt och riktig må-bra-musik, och blir ni inte glada av de här syratrippade tre minuterna så behöver ni faktiskt ringa 1177 så fort ni slutat rösta. Tycker jag vi ska skicka det till Malmö? Kanske inte. Tycker jag vi ska skicka det till final ikväll? Självklart.