Album-aktuella Per QX om klubbsatsningar, tinnitus & den där gången han tömde ett dansgolv

Först; Per QX, är ditt namn länkat till oss på nåt vis?
– Det stämmer! Mitt smeknamn föddes på slutet av 90-talet när jag praktiserade hos er på QX. När praktiken var slut fick jag en månadskolumn av Jon Voss som öppnade dörrarna till Stockholms nattliv. Sedan kom mitt stora genombrott: Ulrich Bermsjö, klubbarrangören erbjöd mig ett sommarjobb som resident-dJ på hans nystartade klubb Bangkok i Chinateaterns foajé. Jag var bara 19 år och den yngsta DJ:n i stan! På flyers stod det ”Per från QX”. Och på den vägen är det.

Ah, fattar! Idén till nya plattan föddes när nu insåg att musiken du älskar är på väg tillbaka, berätta!
– Under de senaste tio åren har jag och George Nakas jobbat tätt ihop och skapat musik som fått ta plats i både film- och tv-världen. Vår resa har tagit oss genom etiketter som Universal, BMG och Sony i England, och det är fortfarande mitt heltidsjobb som jag älskar.  2020 kände jag att det var dags att återvända till mitt ursprung, till housemusiken. Jag startade skivetiketten Walk Of Shame Records. Med Elias Bravo vid min sida skapade vi en pianodriven houselåt som fick en gyllene touch genom samarbetet med den legendariska Jocelyn Brown. Det blev en stark start tillbaka till housen.

Musiken är inspelad över hela världen, hur gick det till?
– I början av 2000-talet flyttade jag till London där jag jobbade i studion med bland annat Sam Smith och många andra artister. DJ Rae och min låt Tell Me är inspelad där. Throwin’ My Hands Up med den fantastiska sångerskan Karmina Dai är inspelad i New York. DJ Rae och Karmina Dai är två sångerskor ifrån housescenen på skivan som jag har känt sen den tiden.

Plattan är samarbeten med många polare, är det några queera kompisar med? 
– Absolut, på den här skivan finns det en rad röster från LGBTQ-scenen, och jag har också samplat låtar som har haft en stor betydelse inom queerkulturen. När jag samarbetar med vänner och kollegor är det dock deras talang och kreativitet som är det viktigaste för mig, inte deras sexuella läggning.

Berätta om det galnaste gig du haft!
– Oj, svår fråga. Jag skulle spela i Tel Aviv 2003 och blev stoppad i passkontrollen när jag landade. Jag blev intagen på förhör och inlåst i en cell i åtta timmar. Väktarna sa ‘Du kommer nog inte få komma in i landet’ Jag fick till slut hjälp ifrån svenska ambassaden att bli utsläppt för att kunna göra giget på kvällen. Klubben jag skulle spela på hade bara Circuit-DJ-bokningar och publiken förstod inte min musik alls. Jag spelade i 30 minuter tills hela dansgolvet var tomt och resident-DJ:s fick ta över. Jag tror faktiskt att det är den enda spelningen jag tömde dansgolvet i alla mina år som DJ. Jag träffade Dana International backstage så det var kul och ledde till en cover vi gjorde på Donna Summers ‘I Feel Love’ 2015 var jag tillbaka i Tel Aviv och den här gången på PAG club som var en helt fantastisk upplevelse där ingen lämnade dansgolvet som tur var.

Foto: Helen Borzylo

Du har varit med på queerscenen länge, hur har den förändrats?
– Queerscenen har verkligen genomgått en transformation genom åren. Det finns en tydlig trend mot att dela in sig i mindre grupper, eller ”tribes”, men samtidigt har scenen blivit större. En intressant utveckling är att mindre, mer homogena klubbar med en tydlig inriktning har börjat dyka upp. Dessa klubbar kan kännas tryggare för besökarna jämfört med större klubbar med en bredare mix av människor. Ett perfekt exempel är klubben GutterSlut som jag startade tillsammans med mina vänner på en strippklubb i London 2007. Vi var trötta på den homogeniserade danspopen och de stereotypa muskelprydda go-go killarna som dominerade klubbscenen då. GutterSlut blev ett revolterande svar på det som fanns tillgängligt. Vi ville skapa en plats där alla kände sig välkomna. Bland besökarna fanns kändisar som Pet Shop Boys och Alexander McQueen, tillsammans med en brokig skara av hipsters, hookers, freaks, dykes och gays. Klubben blev en fristad för alla som inte passade in på de stora kommersiella klubbarna. Idag finns det en hel scen dedikerad till oss ”miss fits” eller ”alternative dancing queers”

Hur var pandemin för dig, när man inte gick ut och dansade?
– Pandemin var verkligen en omvälvande tid för oss alla, och det är intressant att höra hur olika människor har hanterat den. För mig personligen fick jag en paus från klubbspelningar, vilket jag faktiskt behövde efter ett fullspäckat schema med DJ-gigs på Bali.  Istället fokuserade jag på att skriva och producera film- och TV-musik, och det blev en slags terapi för mig. Dessutom startade jag min skivetikett, Walk Of Shame Records. Att släppa dansmusik mitt under pandemin när klubbar stängde kändes lite konstigt, men live streaming blev samtidigt stort och musiken spreds på det sättet.

Du nämner flera namn som gillar dig och din musik, vem har överraskat dig mest?
– Definitivt David Guetta, men superkul så klart!

Du har tagit ett steg bort från klubbarna pga tinnitus, hur yttrar sig det och hur är det att leva med tinnitus?
-Ja. tyvärr har jag det. Jag upplevde problem med min hörsel redan i unga år, och sedan 2015 har jag använt hörapparat på grund av att jag har förlorat ungefär 40 procent av min hörsel.  Den tinnitus jag upplever är intensiv och påtaglig, och inte är något svagt bakgrundsljud.  Jag har accepterat min tinnitus, men självklart är det hemskt när mitt liv är musik. Om någon som lider av tinnitus läser detta så mitt tips är att försöka få hjälp av husläkare, det finns sätt att dämpa den och metoder som gör det lättare att ignorera den.

Är dj:s för dåliga på att ta hand om sin hörsel och vad kan man göra?
– Jag ser att fler och fler använder öronproppar idag. Jag hoppas att folk och inte bara DJs förstår hur mycket det sliter på hörseln att ständigt vara i klubbmiljöer. Jag spelade på World Pride i Sydney förra året och nästa alla min DJ kollegor där har fått någon form av hörselskada över åren som DJ:s.

Hur är den svenska klubbscenen idag?
– Det är verkligen intressant att se hur Stockholms klubbscen har förändrats sedan 2001 då jag flyttade till London. Vid den tiden dominerades scenen av ravekommissionen, vilket förstörde en del av den autentiska klubbkulturen. Det känns som att undergroundklubbscenen har växt, inte bara i Stockholm utan även runt om i landet.

Hur ser ditt liv ut idag?
– Jag bor på Bali och har möjligheten att arbeta på distans därifrån under halva året tillsammans med min partner Kris och vår älskade hund Jackie. Dessutom tillbringar vi tid i Stockholm och på en liten ö utanför Ljusterö där endast två familjer har sina sommarbostäder.

Slutligen, en artist du skulle vilja samarbeta med?
– Rebecca & Fiona. Jag älskar deras stil och attityd, så supersassy!