Strax under 10 000 fans samlades i Glo…fan, Avicii Arena, för att dansa till Miss Minogues hits-bibliotek denna soliga löneonsdag. Och ja, det kändes som varenda bög man sett sedan Lino-tiden var där. Gaypubliken sviker inte sin Kylie när hon kommer till stan med en hitsfylld show där över 30 låtar avverkas under fem akter.

Annons
Annons

För under Tension-titeln på touren serveras publiken ett pärlband av hits, och det är helt rätt att korta dem lite så att de sömlöst och snyggt smälter in i varandra. Resultatet blir att vi inte får en enda tråkig sekund, och vi kastas från The Locomotion via What Do I Have To Do och Confide in Me till Padam Padam innan man ens hinner tänka vilken låt man skulle vilja höra härnäst.

Borta är avancerad scenografi, extravaganta klädbyten och avklädda dansare. Kylie träder in i sin mogna popdiva-era med den äran, sjunger bättre än någonsin och gör allt enkelt utan att för den sakens skull vara trött eller oinspirerad. Det liksom bara flyter på så snyggt och Kylie är härligt avslappnad i kontakten med publiken. Som är förvånansvärt på hugget.

Jag, som aldrig tyckt att det är vidare kul att gå på konserter i Sverige för att folk är så förbannat loja, överraskades av att parkett (och en stor del av läktarna) stod upp i princip hela tiden. Avicii var fylld till brädden av en festsugen publik som antagligen firade både lön, semester och Kylie samtidigt.
Wow, vilket drag!
Det här gav mig hopp om att konserter i Sverige kan vara kul! För jag minns Pet Shop Boys Avicii arena-spelning för ett par år sen: En trött medelålders Tracks-publik som pliktskyldigt klappade i takt till brottarhits som Always on My Mind och It´s a Sin. Kylies publik består till mångt och mycket av samma ålderspann, men oj vilken fest det var i kväll! Det märks att publiken hade laddat hela dagen och Better The Devil You Know, Confide in Me och Can´t Get You Out of My Head var kattmynta för den HBTQ+täta publiken.

En enda liten surdeg låg och jäste i mig under kvällen. Och det var det här överraskningsetet där Kylie skulle bjuda på två fanfavoriter. En pyttig refräng av min personliga favorit What Kind of Cool (Heard all that Before) och en kortvariant av en av hennes sämsta låtar, Two Hearts, var lite väl tunt i detta drömmiga inslag. Birmingham fick i slutet av maj Especially For You, Je Ne Sais Las Pourquoi och Never Too Late och för två nätter sedan fick de finska fansen I Believe In You, Turn It Into Love och Wow. Nej, här kände jag mig snuvad på Kylie-konfekten.

Men jaja, det är trist att sura efter i kväll. För hade jag inte vetat vad de andra städerna fått hade jag inte fått upp förhoppningarna. Detta VAR en kanonkväll. Till och med låtar jag inte varit så begeistrad i blev härliga stunder. Som ”Disco”-plattans Say Something som blev ljuvligt trallvänligt i sin allsångsvänliga inramning. Eller countryplattans sköna bagatell Dancing.

Slutet med Can’t get you out of my head, All the Lovers, Padam Padam och Love at First Sight var såklart suveränt, men det jag starkast bär med mig är ändå ”Victoria-gör-entré-på-QX-galan”-jublet när Better The Devil You Know-introt drar igång och att publiken sen fortsatte att stå upp under min personliga Rythm of Love-favorit Shocked. Detta var en rejäl fest, och aftonens Kylie-kalas var verkligen värt väntan.

Kvällens konsert har också fått mig att ompröva den svenska konsertkulturen. Kanske beror det inte så mycket på publiken, utan mer på artisterna. Så jag börjar misstänka att Beyoncé, som hade åsikter om att Sverigepubliken var tråkig för ett par år sen, antagligen bara saknar kul låtar. För med hits, glädje och enkelhet kommer man rätt långt. Kolla bara på Queen Kylie.