Bakom Kattatonika döljer sig Katta Ljungdahl, en 29-årig tjej från Stockholm som rappat och skrivit texter sedan 13-års ålder. Jazzig hiphop a ´la A Tribe Called Quest och De La Soul är favoritgenren, och till nya EP:n har inspirationen varit UK Garage, house, grime, old-school hiphop, R&B och pop. William ”DIOON” Zackrisson, Anastasia ”Chia” Vesterlund och Josefine ”Jos” Pedersen medverkar på och har hjälpt till med EP:n och Kattas sambo skriver också en hel del .
Artistnamnet är en ordvits baserat på Katta, och ordet ”tonika”, som refererar till en tonarts huvudfunktion, det ackord som känns ”hemma” i tonarten.
–  Sätter man ihop orden låter det också som det neuropsykiatriska tillståndet katatoni. Jag citerar en rad från sista låten på plattan: ”jag döptes för min mental, helt katatonisk / Jo visst, tjejen lever livet som en ordvits”. Jag har tack och lov själv aldrig varit i ett katatoniskt tillstånd, däremot har jag lidit av depression större delen av mitt liv. Så Kattatonika blir väl också ett överdrivet sätt att beskriva hur jag många gånger varit så nedstämd att jag inte kunnat lämna sängen på flera dagar.
Vad tycker du att dina lyssnare ska höra genom din musik, vad är ditt viktigaste budskap?

– Min spontana tanke är faktiskt ilska. Att inte låta samhällsdebattens ökade transfobi leda till uppgivenhet, utan att istället låta ilskan över orättvisor och omänskliggöranden leda till handling. Varje gång jag läser om att en transperson blivit mördad över världen, och det har hänt flera gånger bara i år, blir jag så jävla arg. Låten BRIANNA handlar om precis det. Men jag vill också poängtera vikten av att låta alla känslor få ta plats, och det hoppas jag att den här EP:n förmedlar. Frustrationen, sorgen och ilskan måste få ta plats lika mycket som lyckan, euforin och passionen. Självklart ska vi prata om Trans Pride och Trans Joy, men lika viktigt tycker jag det är med Trans Rage. För alltså, fan vad pissigt det är ibland.

Kattatonika älskar att leka med språk och ord, att bara rimma en massa nonsens som inte betyder så mycket.
– ”Skitsnackrap” som det kan kallas. Men att verkligen skriva från hjärtat om känslor och hur jag mår är läskigt, för att det är så utelämnande. Men det är precis det jag gjorde på sista spåret, DÖDNAMN. När jag visste vad låtens tema skulle vara och att Sabina Lilja skulle sjunga refrängen så gick det fort. En vän beskrev det som att det bara flödar ut, och att man kan höra det på hur jag rappar. En kaskad av känslor liksom. Det tycker jag är en väldigt passande och vacker liknelse.
Du, vilket ljud skulle ditt artistnamn ha om det var ett instrument?
– Jag tänker direkt på ett elpiano: Fender Rhodes eller Wurlitzer. Det är oftast det första instrument jag lägger till när jag producerar! Förvånansvärt lite av det på den här EP:n dock.
Slutligen, måste ju fråga: Är du en kattperson?
– Haha, jag är absolut en kattperson! Min familjs gamla katt Strimma gick bort förra sommaren, hon blev 18 år gammal. Jag skulle vilja skaffa en till katt nån gång, men vi får se om det blir av eller inte. Min sambo är inte så förtjust i konceptet husdjur…
Foto: Alva Lövström