Annars vore jag inte jag
Peter: ”När jag fick höra att det skulle göras en musikal av Livet är en schlager så fullkomligt stalkade jag Jonas Gardell som skulle regissera musikalen för jag ville verkligen ha rollen som Candy Darling. Jag berättade om min halvbror Göran som försökte ta livet av sig 1971. När Göran låg på sjukhus åkte min pappa hem till Göran och upptäckte då att Göran hade två garderober, en med manskläder och en med kvinnokläder. Så han var trans. Det finaste minnet från den föreställningen var när min andra halvbror Stefan kom och tittade, jag såg honom sitta rörd i publiken, efteråt kramade han om mig i logen och sa att det var som att se Göran. Jag minns att jag hörde låten första gången på en demo när jag satt i bilen och fick gåshud. Jag älskar verkligen texten, den har en härlig frihetskänsla.”

Wicked game
Peter: ”Åh, min duett med SIA! Jag minns att jag såg videon med Chris Isaak och Helena Christensen i Bagen med Cia Berg på TV. Där låg jag i mitt brunstiga tonårsrum och kände liksom att jag ville joijna dem och vara mittemellan (skrattar). 2009 bodde jag i New York och hängde bland andra med Betty, Gail Ann Dorsey, Sarah Dawn Finer, Jane Fonda, Kate Pierson från B52, och SIA som levde med en kvinna då. Det var ett spännande gäng och vid den tiden spelade jag in mitt coveralbum och jag frågade SIA om hon ville sjunga på Wicked Game. Hon sa ja och i studion freebasade hon och sjöng som en modern Eartha Kitt, det blev fantastiskt. Sen breakade hon med Chandelier och vi tappade kontakten. Jag brukar göra den här låten då och då, bland annat med Petra Marklund. Jag tycker det är en sexig låt och en av mina bästa covers.”

I allt jag ser
Peter: ”Från mitt album Det här är platsen, min viktigaste platta som jag även kallar för min komma ut-skiva. När den släpptes hade jag kommit ut och alla visste vad jag sjöng om. Jag blommade ut i min homosexualitet. Och just den här låten var riktad till Oskar. Det är min berättelse, mitt språk – genom Andreas Mattsson och Niclas Frisk som jag samarbetade med då – i kombination med det bitterljuva som blivit lite av min signatur. Sen gillar jag när låtar har ett lyckligt slut, ett slags happy ending (skrattar). En anledning till att jag kom ut var att jag som artist vill berätta historier, och några av de största historierna handlar ju om kärlek, men hur skulle jag kunna förmedla det om jag inte var öppen med vem jag är? Det var dags att komma ut.”

Freeway
Peter: ”Den här är faktiskt mångas favorit, men 2003 var annars ett riktigt skitår. Jag var olyckligt kär i en modell, skivan gick inget bra, jag plattångade mitt hår, jag var nerbantad och solariebränd och det skulle satsas på en världskarriär, men det blev inget med det. Och jag hade inte kommit ut som gay, jag höll saker hemliga vilket var tufft. Jag tycker ändå att albumet har många fina låtar. Det här är en riktig bil-åkar-låt med en George Michael-flört. Men jag tror bara jag sjungit den typ tio gånger på 22 år.

Under my skin
Peter: ”Den släpptes när det var inne med hela latinogrejen och den bubblade lite i Spanien. En kompis till mig ringde och sa att jag hängde på en stor affisch på El Corte Ingles i skinnbrallor (skrattar). Vi spelade in en video till låten på Docklands, Stonebridge gjorde en remix. Den speglar vem jag var vid tillfället då jag gick från musikalkille till popkille. Jag blev Årets manliga tracksartist det året, men kritikerna gillade inte att jag böt genre, för dem var jag musikal-Peter! Den blev en liten hit i Tyskland och Spanien, men det sa aldrig pang och jag minns att jag satt på Sonys kontor i London, Ricky Martin hade precis släppt She bangs, hans resurser var löjliga gentemot mina. Så jag blev sur och sa ”ge mig samma pengar så ska ni få se att jag will look better and sound better”. Jag var liksom nära att breaka utomlands hela tiden.”

What if tomorrow never comes
Peter: ”Min Bond-låt (skrattar). Det är en slags hyllningslåt till mina föräldrar, en flört med 60-talets musik och Shirley Bassey. När vi spelade in den följde Andraes Lundstedt en gospelkör, Resound, från Atlanta, USA på instagram och de var så bra så jag DM:ade dem och frågade om de kunde köra på min låt och så blev det. Jag älskar den här låten och jag hade med den i min show Med hjärtat som insats.”

Snön föll
Peter: ”En av de låtar jag skrivit själv, jag tror inte att folk förstått att jag även skriver låtar. Den är från början skriven till min bror och hans fru när de skulle gifta sig, jag skrev den på engelska med titeln Feel love. De hade varit ihop i många år innan de gifte de sig och fick barn. Jag plockade fram den när vi skulle göra julskivan och sa till Andreas Mattson: ’Jag har en låt som jag inte är släppt, kan inte du skriva en svensk text till den’. Och så blev det.”

Italy VS Helsinki
Peter: ”Markus Krunegård ringde mig och sa att han hade en låt som han ville sjunga med mig. Jag hade precis kommit ut och sa: ”Men Markus, det här ju en kärlekslåt, jag är gay”. Då svarade han bara: ”Det är ju skitkul att sjunga en kärlekslåt med nån man inte är kär”. Vi spelade in en video som flörtade med Pierre & Gilles och gjorde den så homoerotisk vi kunde. Och Markus tog med mig till Hultsfred där vi körde den. Ett kul minne!”

Higher
Peter: ”Den blev en superhit och var Sveriges mest spelade låt år 2000. Jag bodde i London vid den här tiden där jag gjorde Häxorna på Eastwick. Higher är skriven av Jörgen Elofsson (och Mathias Venge) som skrivit låtar till Westlife och Britney Spears. Vi spelade in videon på Arlanda där jag mötte Anders Hallberg, en asvacker fotograf som jag senare träffade 2009 i New York då han gjorde dokumentären ”Happy handsome and unknown” om mig.”

Sommarens sista sång
Peter: ”Den här låten handlar om alla gångerna jag gick hem från gayklubben Patricia och inte lyckats få med mig någon hem (skrattar). Jag hade väl stått på däck och tittat på någon av de straighta killarna som var där och jag sjunger textraderna ”Han gick hem med henne” och att jag varit ”vaken i ett dygn”, det var ju så det var. Det här är min bitterljuva Patricia-låt.”

Stockholm i natt
Peter: ”Min största låt, jag tycker att det är ett mästerverk. Håkan Hellström hade gjort en låt om Göteborg, så jag ville göra en Stockholmslåt. Det blev en låt om Stockholm – och om Oskar, vi hade haft en fall out, och en försoning. Det var på Gondolen som jag frågade chans på Oskar och vi träffades ofta på Berns terrass. Den här låten är liksom vår resa. När vi var klara med låten kände vi allihop att ”det HÄR är bra”. Vi hyrde in ett band på sju pers, spelade in allt live i Skåne, och jag minns att vi spelade in den på natten. Det är väldigt mycket kärlek i den här låten.”