Hur minns du QX-plåtningen?
– Det var väldigt stort att vara på omslaget. Undrar om ni kom till Skara? Allt gick ju i 120 då, så minns inte riktigt. Jag hade en del flatkompisar i Varberg som jag hängde med, men de var mest fotbollsintresserade. Jag kände mig otroligt rörd över den kärlek jag fick från flatorna, och sen kom bögarna också (skrattar).

Hösten 2003, genombrottet i Fame Factory, Vad tänker du?
– Det sa bara pang. Plötsligt hade jag massa jobb utanför skolan, och red på den vågen i flera år. Det var jättekul, men jag hann inte processa. Jag kan fortfarande komma till städer där jag inte minns att jag varit eller träffa folk jag jobbat med som jag inte minns att jag träffat. Jag hade inte tid att uppleva det på riktigt.
I dag är Sara kommunalt anställd på Mittpunkten, en ungdomsgård i Varberg där hon jobbat i tio år.
– Det är världens bästa jobb. Jag tycker om att hänga med ungdomar, vara ett stöd och en trygghet, och var själv mycket på gård som ung. Jag fick min ADHD-diagnos som vuxen och söker mig till de med NPF-diagnoser som fallit mellan stolarna och inte fått en diagnos än. Och jag träffar många unga queera som befinner sig på spektrat. Jag och en kollega ordnade en ”Queers and Allies”-dag eftersom jag förstod att det fanns ungdomar som inte var trygga med att komma hit. Det funkade bra och nu äger de stället (skrattar). Jag var också lite inblandad i Varbergs Pridefestival genom att hålla i ett läger för unga.

I QX-intervjun sa du ”jag vill varken kalla mig homo, hetero eller bi”…
– Det säger jag fortfarande. Man blir ju kär i en människa. Jag minns att det blev en stor grej och Aftonbladet snappade upp det: ”Sara Löfgren är bi”. Jag fattade inte varför det var en grej, jag var bara som jag alltid varit och det fanns inget mer att säga om det.

Du spelade också på QX-galan där du var nominerad för Årets Låt…
– Ja! Det var en jättekul fest. Det var så kul att festa med bögarna…
Inte flatorna?
– Jo, men flatfester för mig har mest bestått av att man ska kolla på nån fotbollsmatch också (skrattar). Men jag spelade flera gånger på Zappho Bar i Göteborg som Katarina Bäckström drev. Det var jättekul.

Varför fick du så många flatfans?
– Jag har förstått att många kunnat identifiera sig med texterna, framförallt Starkare. Jag vill också gärna inbilla mig att jag var en stark kvinnlig förbild. Jag var mig själv, var lite oslipad och inte perfekt.
Det är tio år sedan du gav ut musik, har du lagt av helt?
– Den ligger på hyllan, men inget är definitivt. Jag kom till en punkt där jag inte tyckte att det var kul längre. Man var tvungen att frottera sig med rätt människor och slicka uppåt och sparka nedåt, och det är inte jag. Men jag har en del outgivet material som jag velat lägga ut på något sätt.
Vilken låt gillar du bäst idag?
– Maskrosor gillar jag väldigt mycket. Lyssna på den!

Har du kontakt med någon från Fame Factory-tiden?
– Nej, men jag har stött på Elin (Hedberg) en del eftersom hon bor i närheten.
Hur ser du tillbaka på Mello 2004 och ”Som stormen”?
– Har du sett Eurovision-filmen med Will Ferrell? Så kändes det (skrattar). Jag hade ett filmcrew med mig hela tiden och kunde inte riktigt omfamna upplevelsen. En kul grej är att jag och Mikkey Dee, som tävlade med E-Type, lärde känna varandra då eftersom våra loger låg intill varandra och de festade och hade kul, och jag satt ju helt själv.