”Har du sett 5:e avsnittet än?”
En kompis sms:ar mig.
Vår konversation handlar om tv serien Heated Rivalry, ni vet, serien på HBO Max om framför allt två manliga hockeystjärnor (Shane och Illya) från olika lag (en kanadensare och en ryss) i NHL och som blir, minst sagt, attraherade av varandra.
”Nej”, svarar jag, ”jag har just sett klart det fjärde avsnittet”.
”Jag tror Öhrman kommer fälla en tår eller två när du ser det femte”, skriver han.
Det råder Heated Rivalry-feber över hela världen just nu. Serien slår rekord och huvudrollsinnehavarna har blivit Celebrity Royals och är på segertåg och bjuds in till världens alla stora evenemang. Bögar tittar. Straighta kvinnor tittar. Straighta män tittar, fast de kanske inte riktigt vill erkänna det. Jag ser klipp på instagram där barer visar serien på storbild och gäster som skriker (missa inte Heated Rivalry-festen i Malmö). Jag ser klipp där folk filmar sig själva medan de tittar, där folk filmar andra som tittar. Själv är jag helt tagen av den. Jag kan inte minnas när jag senast blev lika drabbad en serie.
Visst, efter att ha sett första och andra avsnittet kände jag mest att det var kul att se något annorlunda, en sexig och vågad serie där kameran inte blundade för något. Det var oväntat och rakt på men ändå så ärligt och snyggt. Inget gömmande. Här stängde man inte dörren till sovrummet.
Men det var först i avsnitt tre som jag blev helt såld. Serien tog plötsligt en hel ny vändning och fokuserade på ett helt annat par (Scott och Kip), men i samma hockeymiljö.
Så till alla de som dissat serien efter att bara ha sett ett eller två avsnitt, fortsätt titta. Det är inte bara en serie med snygga vältränade killar, det går inte att avfärda den som ’puckad mjukporr’. Det är så mycket mer.
”Två avsnitt in och jag vill gå och skjuta mig” skriver Johan Hilton i GP och dissar serien totalt och får medhåll av bland andra Robert Fux som kommenterade att han somnade.
Wake up, säger jag. Att se 2 avsnitt av 6 är som att läsa 50 sidor av en bok och sen dissa den. Med risk för spoiler alert, för de som inte sett serien, tycker jag att Heated Rivalry har en fantastisk berättar-båge och scener som får det att inte bara kittla i tårkanalerna utan som får en att skratta, känna igen sig – och gråta. Det är så vackert.
Och sexet, som var det som först fick en att hoppa till, hamnar snabbt i skuggan, för när dessa killar inser att de inte bara är attraherade av varandra sexuellt utan faktiskt har känslor för varandra, när de gömda och nedtryckta känslorna kommer upp och de tvingas inse och acceptera dem, ställs ju hela deras liv och karriärer på spel. Att våga erkänna, att våga öppna sig, att våga komma ut i en macho hockeymiljö.
Jag ser avsnitt fem och fäller inte bara en tår. Aldrig trodde jag att jag skulle sitta och snora och snyfta framför en tv-serie när en kille sitter i en gångtunnel och pratar ryska i telefon. Men det är en av de vackraste scenerna jag sett. Att se någon, som ägnat sitt liv åt att bygga murar, tvingas kapitulera totalt och erkänna vad han känner. Eller scenen när Shane konfronteras av sin (fantastiska) flickvän Rose på restaurangen och för första gången ”berättar” allt, med blickar och nickar och korta svar. Serien trycker exakt på de rätta känslorna. Och hittar hela tiden de rätta ögonblicken (händer som möts, skor som snuddar varandra). När allt sedan går i mål i avsnitt sex är det både vackert och uppfriskande att vi kommit så långt att en mamma inte längre ifrågasätter vad hon gjort för fel som fått en son som är gay utan istället ifrågasätter vad hon gjort för fel som fått sin son att känna att han inte kan komma ut för henne.
Hjärtat svämmar över.

Äntligen fick vi en serie med hbtq-personer med ett lyckligt slut. Ingen som mördas, ingen som dör i aids, ingen som blir utfryst eller utkastad av sina föräldrar. Bara stora öppna famnar och en kärlekshistoria som får blomma ut. Och det är vi sannerligen inte bortskämda med.