På SVT Play finns nu dokumentärserien Darin, där tittarna får komma lite närmare en av våra största popstjärnor. I två delar skildras Darins liv, från genombrottet i Idol 2004 till 20-årsfirandet som artist på Ullevi förra sommaren.
Dokumentären varvar exklusiva konsertbilder och arkivklipp från karriären med mer personliga scener bakom kulisserna. Som publik får vi följa arbetet inför spelningar och nya projekt, men också höra Darin själv berätta om pressen som följde när han slog igenom som tonåring och snabbt blev en av landets mest omskrivna artister. En tid han ser tillbaka på som brutal – och han säger själv att han inte mådde bra då.
I serien väljer han också att visa upp sitt privatliv mer öppet. Vi får bland annat möta hans mamma och syster, och för första gången träffar vi även Darins irländska pojkvän Killian, som tidigare hållits utanför offentligheten. En kille han träffade sent en kväll på en klubb i Palma – ett möte som senare resulterade i låten Electric.
Darin har alltid känts lite hemlig, och man har aldrig riktigt kommit honom nära trots att han gjort tusentals intervjuer. I serien berättar han att han får panik inför att sitta i tv-soffor, som hos Carina Bergfeldt, och bli intervjuad. Och det märks tydligt hur obekväm han är – svaren är korta och blicken flackar i alla intervjuer.
I dokumentären berättar han även om de tunga åren, när hitsen uteblev och flickidols-eran planade ut och tiden innan han kom ut: hetsen från journalister om huruvida han var gay, människor som skrek ”bögjävel” på konserter och kastade saker mot honom. Han tar upp Alexander Bards inlägg på den hemliga ”Elitlistan” där Alexander enligt Expressen ska ha uppmanat medlemmar att ”knulla Darin i röven för att ta reda på om Darin är gay eller inte”.
– Det kändes så extremt, så hotfullt och äckligt, säger Darin. Jag hade precis blivit myndig liksom.
Jag slås av det enorma hatet han fick utstå under några år, de elaka kommentarerna. ”Hatobjekt nummer 1” var till exempel rubriken när han prydde Okej 2006. Det här fick honom till slut att ta en paus från Sverige och åka utomlands.
– Jag gömde mig och drog mig undan, säger han. Vem är min publik nu? Det var inte så många som var kvar. Vad gör jag liksom? Hur går jag vidare?, säger han.
Vad jag inte förstår i dokumentären om Darin är varför man valt att inte ta med något om hela Så mycket bättre-eran. Det var ju då hela Sverige insåg att vi vill höra Darin sjunga på svenska. Här tog han sin karriär till en ny nivå. Det var i Så Mycket Bättre han fick sin mogna publik, med tolkningar som Astrologen, En apa som liknar dig och Stockholm. En milstople i hans karriär som senare resulterade i låtar som Ta mig tillbaka, Tvillingen, En säng av rosor och alla kommande skivor på svenska.
För att vara en 87 minuter lång dokumentär om Darin tycker jag överhuvudtaget att vi får höra förvånansvärt lite musik. Dessutom tappar den stundtals i tempo, och när man har byggt upp hur otroligt jobbigt det var innan han kom ut, och att hålla saker inom sig, skulle jag ju vilja höra mer om vad som faktiskt ledde fram till beslutet att ta steget ut, varför han gjorde det, och hur det kändes efteråt?
Del två avslutas med konserten på Ullevi, hans största någonsin och när hela arenan sjunger En säng av rosor brister det för Darin och han börjar storgråta på scen. Och då griper dokumentären även tag i mig.
Uppdaterad 2026-03-15
