Spektakulär scenografi, videoklipp, avancerade ljusshower, Patti Smith har sedan länge inte längre något behov av allt detta. Och publiken kommer inte alls för det. Hennes konserter liknar snarare möten med gamla vänner, särskilt som hon besöker Stockholm ganska regelbundet. I december i år fyller den legendariska artisten 80 år, och idag står hon på scenen tillsammans med Patti Smith Quartet; så heter hennes band numera. Vid hennes sida finns den trogne medarbetaren Tony Shanahan, som spelar bas, keyboard och gitarr. På elgitarr spelar Pattis son, Jackson Smith, på trummor Seb Rochford, och Oisín Murray ansluter sig då och då på bas och keyboard. Smith dyker upp i sin sedan länge etablerade signaturstil: vida jeans, tunga kängor, vit t-shirt, en lång svart kavaj och utsläppt hår.
Efter den första låten, ”Ghost Dance”, ber Patti Smith belysningsteknikerna att rikta ljuset mot salongen. ”Var inte rädd för ljuset… Jag vill se ansiktena på min publik”, säger hon. Kontakten med publiken är verkligen viktig för henne. Och det verkar som om hon under alla dessa år inte har förlorat sitt uppriktiga intresse för människor.
För den queer-publiken har Patti Smith sedan länge blivit mycket mer än bara en rockikon. Hon var en symbol för frihet och rätten att vara sig själv långt innan diskussionerna om könsidentitet och sexuell läggning blev en del av populärkulturen. Smith har aldrig försökt leva upp till föreställningarna om hur en kvinna ”bör” vara, och hon har konsekvent ställt sig på HBTQ+personernas sida. Hon har ofta berättat att hon växte upp i en familj där människor accepterades oavsett sexuell läggning, och att hennes mamma hjälpte dem som blivit utstötta av sina egna anhöriga.
Och naturligtvis känner många till historien om hennes förhållande med fotografen Robert Mapplethorpe. I början av karriären var de ett par, men efter att Mapplethorpe kom ut utvecklades deras relation till en av de mest kända och rörande vänskapsrelationerna i konsthistorien. Smith har ägnat sina memoarer Just Kids åt denna relation, en bok som man gärna rekommenderar till alla, inte bara till queerpersoner.
Och varje historia som Smith berättar under konserten ger en känsla av att man läser sidor ur hennes böcker. Innan låten ”Break it up” minns frontkvinnan hur hon drömde en märklig dröm där Jim Morrison hade fastnat inuti en skulptur som hon av en slump sett i skogen.
Historien bakom hennes kanske största hit, ”Because the Night”, är också mycket intressant. Enligt henne själv kom producenten, medan de arbetade med albumet ”Easter”, med en kassett med en ofärdig låt och bad henne skriva klart texten. ”Jag ville inte göra det. Jag ville skriva mina egna låtar”, erkände hon. Kassetten låg där oanvänd tills en kväll då Smith väntade på ett samtal från sin älskade Fred ”Sonic” Smith. Han var väldigt sen, och för att distrahera sig själv satte hon till slut på inspelningen. ”Jag insåg genast: ’Det här är ju en av de där jäkla hitlåtarna’.” Medan hon väntade på samtalet blev texten färdig, och väntan förvandlades till en rad: ”Have I doubt when I’m alone? Love is a ring, the telephone.”
I setlistan finns inte bara de största hitsen, utan även covers på Lou Reed, George Harrison och The Doors. Smith verkar återvända till sina musikaliska rötter. Men samtidigt glömmer hon inte bort sitt senare material. Under ”Nine” börjar hon oväntat sjunga samma vers en andra gång, stannar sedan upp och konstaterar skrattande: ”Ibland är det bra att sjunga en vers två gånger.”
Även om Patti Smith utan tvekan är i centrum för det som utspelar sig, lämnar hon i mitten av konserten över scenen till sitt kvartett för en kort stund. Men inte ens då går hon bakom kulisserna: hon sätter sig på en stol i skuggan och betraktar musikerna och publiken med ett leende. Och sedan återvänder hon med ”Summer Cannibals”, och inför publiken dyker den där ohejdbara punkrockaren Patti Smith återigen upp. Hon har inte försvunnit någonstans.
Hela hennes framträdande kan ses som ett samtal med en pacifist in i märgen. Innan ”Peaceable Kingdom” påminner Smith om att hon skrev den här låten för över tjugo år sedan om det palestinska folket. Idag tillägnar hon den inte bara Gaza, utan också barnen som faller offer för alla krig. Under ”Beneath the Southern Cross” ber sångerskan publiken att sträcka upp händerna, känna hur blodet rinner i ådrorna, känna själva livet och inte glömma friheten, som man enligt henne måste kämpa för varje dag. ”Vi är framtiden, och framtiden är nu.”
Och under avslutningslåten ”People Have the Power” sitter ingen kvar på sin plats, utan framträdandet blir ett kollektivt manifest. Patti Smith förblir trogen sina principer. Och det verkar som om få idag tror på friheten och människorna lika uppriktigt som hon.
