Det finns sångframträdanden man imponeras av. Och så finns det de där ögonblicken när man bara sitter och gapar framför skärmen och tänker: ”Hur är det möjligt?” Det här är ett sånt. Jag vet inte hur många gånger jag sett klippet men varje gång ställer sig håret på armarna.
Charice Pempengco var bara en tonåring från Filippinerna när hennes röst tog henne från ett fattigt hem i Manila till de största scenerna i USA. Men det finns ett framförande som fortfarande får det att kännas fullständigt obegripligt att personen framför pianot bara är en liten tonåring.
Hon står på scenen. Låtskrivaren David Foster sitter vid pianot.
Och sedan börjar hon sjunga All By Myself.

Det är 2010 och Charice tar sig an låten som kanske mer än någon annan förknippats med Celine Dion. Och det är nästan svårt att beskriva vad som händer därefter. Rösten är enorm. Den är klar, kraftfull och fullständigt orimligt stor i förhållande till den unga människan och hennes lilla kropp.
När Charice når de högsta tonerna sitter David Foster bredvid henne och ler på det där sättet som avslöjar att han själv fortfarande kan bli överraskad av hennes storhet.
Klippet finns fortfarande på Youtube och som har över 100 miljoner visningar har blivit ett slags tidskapsel från den period då hela världen trodde att Charice Pempengco var på väg att bli nästa stora internationella superstjärna.
Historien hade börjat några år tidigare.
Charice hade upptäckts genom klipp på nätet och hennes framträdanden började spridas över världen. Ett av de tidiga klippen, där hon sjunger just All By Myself, fick miljontals visningar och blev en viktig del av den internationella uppmärksamheten kring henne. CNN beskrev senare hur Youtube-klippen bidrog till att skjuta den unga filippinska sångerskan till berömmelse.
Sedan kom USA. Först Ellen DeGeneres. Sedan Oprah Winfrey.
Oprah kallade henne ”the most talented girl in the world”.
David Foster jämförde henne med Celine Dion när hon var 18 år gammal.
När Oprah överraskade Charice med hennes stora idol Celine Dion var drömmen plötsligt verklighet. Celine bjöd senare in den unga sångerskan till Madison Square Garden i New York.
Där stod alltså en tonåring från Filippinerna på en av världens mest legendariska scener.
Charice fick en internationell karriär. Hon spelade in musik, turnerade, syntes i amerikansk tv och fick rollen som Sunshine Corazon i Glee. Hennes debutalbum Charice blev dessutom den första skivan av en asiatisk soloartist att nå Billboard 200 topp tio.
Det var precis den här karriären som alla hade förutspått.
Men samtidigt pågick en annan berättelse. En som ingen riktigt såg.
För bakom Charice fanns Jake. Och det skulle ta många år innan han själv kunde sätta ord på det.
Jake har i intervjuer berättat om hur han redan som barn kände att något var fel. Han visste inte riktigt vad det betydde eller ens att det fanns ett ord för känslan. Men han visste att han inte kände sig hemma i den roll som världen hade gett honom.
2013 kom Charice ut som lesbisk. Men det var fortfarande inte hela sanningen.
Fyra år senare kom det stora beskedet. Charice Pempengco var Jake Zyrus och när han kom ut som transman 2017 förändrades allt.
Inte bara namnet. Inte bara utseendet. Utan också rösten. Testosteronet förändrade den.
Jake har berättat om hur skrämmande det kunde vara att plötsligt inte veta vad rösten skulle göra. Han behövde lära känna den på nytt. Och kanske är det där berättelsen blir som mest fascinerande.
För vad gör man när det man är mest känd för förändras samtidigt som man äntligen börjar bli den man är?
Jo, man börjar om.
Det finns ett lite skakigt klipp på youtube från Jakes första stora konsert efter att han kommit ut som transman som är nästan för symboliskt för att vara verkligt.
Jake står på scen och sjunger Before It Explodes, en låt som bland andra är skriven av Bruno Mars.
Och bakom honom finns Charice. På storbildsskärmen sjunger hans gamla jag samma låt.
Den ljusa rösten möter den mörkare. Charice möter Jake.
Det är en duett med någon som inte längre finns och samtidigt med den person som Jake alltid har varit. Trots kvalitén på klippet får gåshud varje gång jag ser det.
Det är svårt att inte se något djupt rörande i det för Jake förnekar inte Charice. Han låtsas inte att hon aldrig funnits.
Hon var en del av hans liv.
Hon var den unga människa som tog sig från Filippinerna till Oprah, Ellen, David Foster, Celine Dion och världens största scener. Hon var den som sjöng All By Myself så att människor runt om i världen tappade hakan.
Men hon var också den person som levde ett liv som inte kändes som hennes eget.
Och nu står Jake där.
Med hennes röst bakom sig.
Med sin egen röst framför sig.
För ett par år sedan försökte jag få Jake att komma till QX-galan för att framföra den här duetten, men det var pandemi och komplicerat att få visum från Filippinerna. Och idag har hans röst förändrats så mycket att han inte längre kan sjunga i den tonarten.

Relationen till familjen har varit komplicerad för Jake, inte minst till mamman Raquel Pempengco, som också varit en viktig person i Charices karriär. Efter Jakes transition har relationen varit konfliktfylld och under perioder hade de ingen kontakt. Mamman har offentligt berättat om sin sorg och försökt nå honom, medan Jake själv har beskrivit hur smärtsamt det varit att inte känna sig accepterad av sin familj.
Det är en annan sida av berättelsen som lätt försvinner när man ser Youtube-klippen.
I dag är Jake Zyrus fortfarande artist.
Men det är en annan karriär.
Den där rösten från All By Myself finns inte längre på samma sätt. Det är inte samma tonläge, inte samma register och inte samma spektakulära vokala fyrverkeri.
Men kanske är det inte heller meningen.
Jake har fortsatt sjunga och skapa musik. Och 2025 släppte han EP ”ROOTS”, sex låtar som på många sätt känns som en ganska talande titel för någon vars liv har handlat så mycket om att försöka hitta tillbaka till sig själv.
För Jake handlar det inte längre om att bevisa att han är världens mest fantastiska sångare.
Det handlar om att få vara Jake.
Eller som någon klok person skrivit i kommentersfältet på Youtube:
”Charice found success, Jake found himself.”