Våren 1984 var rent ut sagt bedrövlig ur Stockholms gay-klubbperspektiv.

Klubb efter klubb hade stängt och kvar fanns trotjänarna SLM och Timmy. Bägge drivna av volontärer.

Men när sommarsolens första strålar nådde ner till betongen, så öppnade Gay i City (en kortvarig söndagsklubb för mogen publik), liksom Divine-gängets nya satsning Cha-Cha på Döbelnsgatan.

Och sensation blev det tveklöst att ”The Harworking DJ”, Sydney Onayemi satsade på gayklubb.

Sydney hade redan 1972 startat sin klubbkarriär med klubben Big Brother på Körsbärsvägen nära Tekniska Högskolan och 1975 blev adressen Grev Turegatan, där en av entréerna till Sturegallerian ligger idag.

När Big Brother började bli lite utsliten startade han 1981 den minst sagt legendariska new wave-, och synth-klubben 1984.

Och just det året blev det alltså dags att satsa på gaypubliken.

Sydney Onayemi föddes 1937 i en välbärgad familj i Nigeria och kom till Sverige via studier i London. Nå, studier och studier… hans pappa var sur, berättar han i ett porträtt i DN 2012, över att han var mer intresserad av fest och dans än plugg.

Hans svenska resa började 1962 med fortsatta studier på Handelshögskolan. Han var stor och bullrig, med ett smittande skratt, liksom en visselpipa. Och med maracas och tamburin fick han igång dansgolven.

När Musikerförbundet 1979 krävde införandet av en discoavgift eftersom inga artister stod för musiken förklarade Sydney i TV, med ett stort skratt, att han minsann var som en artist när han mixade musik på sina klubbar.

Confetti var något efterlängtat i Stockholm. En ball lokal med trendiga gäster mitt i stan, och till det dj:s i toppklass. De inhyrda musikkreatörerna gillade sin publik. Robert Wåtz, den ena i DJ-gruppen Rob’n’Raz, berättar för DN i maj 1989 att hans första klubbspelning i Stockholm var på just Confetti.

”Folk sa till mig: ‘Vad fan spelar du på ett gayhak för?’ Men jag vet att de tar hit trender, de som är mest vakna, de är gayställena. Inget snack. Det har alltid varit så och kommer alltid vara så.”

Möjligen en sanning med modifikation numera om vi skall vara ärliga!

När en minnestext skrevs om Confetti i mars 1987 så kallas det ”Stockholms mesta disco. Hög volym, massor med ljus och rök och trångt var kännetecknen”.

Det var rejält spännande att gå fram till Confettis entré. Dörren låg längst in i en bred gränd markerad med en rosa och blå neon-installation.

Entrén var 20 kronor innan midnatt och därefter höjdes den till 50! Öppet till 03 och under nästan hela sin tid öppet fredag, lördag och måndag. I perioder även onsdagar och söndagar. Måndagar var en anpassning till de helgarbetande. Kanske extra vanligt i de yrkeskategorier som är populära i gayvärlden?

Bäst var lokalerna på sommaren. För efter man kommit in, inte sällan efter att Sydney själv gett sitt godkännande till att man passade in på klubben, tog man sig via garderoben förbi matborden, det fanns faktiskt några som åt, via dansgolvet till baren, ”Wine and Champagne licensed”, för att sedan hänga lite ute på bakgården i den ljumma sommarnatten.

Sen var det dans som gällde fram till stängning och för de coola nattfjärilarna tog man sig sommaren 1987 till nattcaféet Blå Tomat för en sista fika innan läggdags.

Nyårsafton 1988 var sista gången som Confetti var öppet. Arbetet med nya Sturegallerian och dess entré från Grev Turegatan skulle komma igång och därmed byggdes hela klubblokalen bort.

Sydney Onayemi fortsatte vara en legend i Stockholm med sina stora glasögon, sin härligt bullriga stil och sin silvriga Rolls-Royce. Men något mer gaydisco blev det inte.

Den 1 maj 2016 avled han. I dödsannonsen fanns, passande nog, en aforism om musiken skriven av Oscar Wilde.