”Festen som hade temat ‘ombytta könsroller’ startade vid åtta, efter att gästerna bytt om till sina finaste festkläder, bjöds på vin, dansades och såklart talades det mycket om kläder och bestyr”

En av de första gångerna som det går att spåra ”brev – och sällskapsklubben” Transvestia är 1964 i sextidningen Piff där en annons berättar att ”herrar och damer” är välkomna.
Bakom klubben stod bland annat Eva-Lisa Bengtson. Sedan hennes död 2018 har konstnären Sam Hultin berättat hennes historia under bland annat stadsvandringar och genom en imponerande bok baserad på hennes arkiv och även ett stipendium och pris till hennes minne.

Även om Transvestia inte enbart var en klubb, eller festarrangör, så var självklart det mest centrala just möjligheterna att träffas.

Första tiden efter att man börjar verksamheten var det en tid Madame LouLous frisörsalong på Hantverkargatan som var mötesplatsen. Efter stängning kunde gästerna göra sig i ordning i salongen innan kalaset fortsatte en trappa upp i madames bostad.

I maj 1965 hölls första större festen i gathuset till Nederländernas ambassad på Götgatan. Högst upp i en fantastisk sal med taket målat som klarblå himmel med vita moln. Lokalen hade fixats via Lars Ullerstams kontakter. Han var psykiatriker och sexualliberal debattör som via sin bok ”De erotiska minoriteterna” blivit en central person för transvestiter och transsexuella i 60-talets Sverige.

I Sam Hultins bok berättas att festen som hade temat ”ombytta könsroller” startade vid åtta, att ett trettiotal personer kom och att det under kvällen, efter att gästerna bytt om till sina finaste festkläder, bjöds på vin, dansades och såklart talades det mycket om kläder och bestyr: ”Med jämna mellanrum hörs applåder och busvisslingar mär någon gör entré efter ett nytt, kanske ännu mer vågat, byte”, skriver Sam Hultin.

Klockan 11 stängde den första större festen med Transvestia och Eva-Lisa som burit klänning var, liksom medarrangören Erika Sjöman, klädd i kjol och blus, mer än nöjd.
Via Lars Ullerstam kunde sedan Transvestia husera en längre tid i en dansstudio han själv gick till; Ateljé Qwanz, andra våningen på Östgötagatan 23. När Transvestia flyttade sina fester dit så kallade de lokalen för Spegelsalen.

Här hölls den första festen den 5 oktober 1965 och trots att lokalen var spartansk; uppvärmd med en kakelugn där dasset låg ute på gården, så blev den en viktig frizon. Här möttes de ungefär en gång i månaden, ofta på onsdagar, under ett års tid.
Premiärkvällen anlände Eva-Lisa tidigt, i tvådelad mörkblå dräkt och bekväma lågskor, för att elda i kakelugnen och fixa med kaffe, te och smörgåsar. Erika, i cocktailklänning och höga klackar, hade köpt in vin och tagit med vinylskivor till dansen.

Yvonne, vars ”bror” hade det fantastiska jobbet som handelsresande i damunderkläder, kom med extra fin smörgåstårta!
Under festerna kunde även Marianne och Lena bjuda på show innan dansen kom igång på allvar.
Vid ett-tiden på natten slutade festen och det var dags att klä om och ge sig hem i Stockholmsnatten.

Sam Hultin berättar i boken om Eva-Lisa Bengtson att Transvestia inte ”bara” var en plats för det vi idag kallar transpersoner. Hit kom även bisexuella, homofila män, lesbiska, fetischister och BDSM-utövare.
Under denna första pionjärperiod var det inte så strikta gränser i det queera Stockholm. I takt med att communityt växte, uppstod fler och fler uppdelningarna mellan olika grupper.

När de blev av med spegellokalen hos Ateljé Qwanz – officiellt för att ägarna ”behövde den till något annat”, inofficiellt troligen för att man inte ville husera transpersoner – flyttade klubbens träffar runt bland vänner i deras privata lägenheter. Den sista hölls 1969.

En förening med rötter i USA, FPE-NE, hade bildats och välkomnade heterosexuella transvestiterna till sina fester.
Eva-Lisa som var lesbisk, hittade i stället till Jerrys damklubb, senare Timmy och Kvinnohuset på Snickarbacken där hon skötte markservicen, inkluderat protokollskrivandet, tills hon en dag på 90-talet slängdes ut av unga nya ”radikalfeminister” som inte kunde ett skit om hennes roll i den lesbiska rörelsen.
Mer om det i Sam Hultins bok ”Eva-Lisas Monument”.