Det är onsdag kväll på SLM i Stockholm. Klockan är ännu inte sju och det är lugnt bakom bardisken. Några lampor lyser i det annars mörka rummet och på hyllorna står flaskor och glas. Det är här Johan Moberg, 48, trivs som bäst.
– Jag tycker faktiskt att det är roligare att stå på den här sidan av bardisken än på den andra sidan.

Johan blev medlem i SLM första gången 2016. Han och en kompis började gå dit och ganska snart fick de frågan om de kunde hjälpa till i baren. Någon tidigare erfarenhet hade Johan inte.
– Jag hade aldrig stått i en bar innan jag stod här. Aldrig någonsin. Jag visste inte alls hur man hällde upp en öl.
Det visade sig vara ganska lätt att lära sig. SLM:s bar är enkel, förklarar han. Öl är det som säljer mest, men det blir också vin, gin och tonic och Red Bull Vodka.
Och för Johan handlar barjobbet om betydligt mer än att hälla upp öl.
– Man socialiserar lite med alla. En del säger bara hej, tar sin öl och går. Andra stannar och pratar. När man går hit med sina kompisar en vanlig utekväll blir man ofta stående i sin egen lilla klunga. Här bakom baren lär man känna många nya.
Det är nästan lite ironiskt att just Johan skulle bli en av dem som välkomnar nya medlemmar. Första gången han själv kom till SLM hade han nämligen en hel del fördomar.
– Man hade ju ingen aning. Jag hade bara målat upp en bild av det här stället. Att det står ett gäng läderkillar här nere och … kommer ta för sig av mig, säger han och skrattar.
I dag är bilden en helt annan. Johan blev snart invald i SLM:s styrelse och blev sedan volontäransvarig. Hans uppgift är bland annat att se till att det finns folk på klubben. Alla som arbetar på klubben gör det ideellt. Någon lön betalas inte ut, utan det som finns är dricks som delas mellan volontärerna. Johan har själv gjort 47 arbetspass under året och beskriver det knappast som ett betungande extrajobb.
– Jag känner aldrig ”åh nej, jag ska gå till jobbet”. Är det lugnt i baren står det oftast någon här och babblar.
Till vardags arbetar Johan som narkossjuksköterska på Södersjukhuset. Sedan covid har han en renodlad nattjänst. Det långa schemat med en och en halv veckas arbete följt av en och en halv vecka ledigt gör det möjligt att klämma in några kvällar bakom SLM:s bardisk.

Under sina år på SLM har han sett klubben växa rejält. I dag har föreningen omkring 1 500 årsmedlemmar och cirka 170 månadsmedlemmar. En tydlig förändring är också att de yngre medlemmarna blivit fler.
– Ja, det har blivit mycket yngre. Och det är kul.
Johan tror att en del av klubbens attraktionskraft ligger i friheten. Hit kan man komma för att dricka en öl, eller för att utforska en fetisch.
– Många går nog hit för att man är nyfiken på olika fetischer. Och ser det här som en plats där man kan leva ut dem. Men många kommer nog också hit för att det är ganska fritt.
Och Johan lever själv ut en del av sitt intresse.
I maj i år köpte han sin första puppymask.
– Jag har länge tyckt att de är snygga och coola och neopren, som de är gjorda av, är ett nice material. Så när vi besökte SLM Oslo och firade 50 år med dem passade jag på att köpa min mask.
Hans pup har fått namnet Onyx och får följa med ut på SLM ibland.
– Jag hade på mig den när jag kollade på Prideparaden i år, så en del kollegor på sjukhuset har sett mig i den, säger han och skrattar.
Att yngre hittar till klubben tycker han är särskilt positivt. Läderkulturen har blivit mer synlig och Johan upplever också att fler gäster vågar gå hemifrån i sina kläder i stället för att byta om på plats.
– Särskilt när det är läderkläder. Det är ju också snygga kläder. Det ser bra ut.

En vanlig fördom om SLM är att det är en plats där sex pågår överallt och att den som går dit nästan omedelbart hamnar i en orgie.
– Det är väl en sanning med modifikation. Vi är en sex-friendly klubb. Vi säger inte stopp om någon har sex i vår lokal. Vi har ett darkroom. Men det betyder ju inte att det är det enda man gör här.
Dresscoden varierar beroende på kväll. Onsdagar är öppna när det gäller klädsel, medan fredagar och lördagar kan ha betydligt striktare krav. Är det sportkväll ska kläderna följa temat. Är det läderkväll ska det vara läder.
– Vi är ändå en speciell klubb. Har man en fetisch och vi har ett tema som går åt det hållet en kväll är det klart att vi ska möta upp det intresset. Annars kan man gå till vilken klubb som helst.
Det sociala är en stor del av Johans upplevelse av SLM. Han har fått nya vänner här, och visst händer det att gäster raggar på honom.
– Jag är dock dålig på att se det. Men det har hänt. Och det har väl hänt att jag har raggat på folk också. Som man tycker är snygga.
Han har både fått och gett ut telefonnummer bakom bardisken.
Men kanske är det en annan sak som Johan tycker säger mest om SLM.
– Vi har allt ifrån folk som är korta, långa, tjocka, smala. Alla former. Alla är accepterade för dem de är. Det är lite den viben som är här. Och det är otroligt coolt.

Johan beskriver sig själv som ganska långt från bilden av den stereotypiskt engagerade gaymannen. Han går sällan på gayklubbar, har varit på Pride två gånger och har aldrig varit på QX-galan. Han känner sig inte som en särskilt stor del av gaycommunityt.
– Jag är inte bögarnas bög liksom. Jag känner inte att jag måste ge sken av att jag är gay i allt jag gör.
Han växte upp i Åmotfors, en liten bruksort i Värmland, och flyttade till Stockholm som 19-åring. Då var det inte helt enkelt att vara gay hemma på landet. När han senare berättade för sina föräldrar var det förstås jobbigt.
– Efter en tid i Stockholm åkte jag hem och kom ut för mamma och pappa.
De tog det bra. Men mammans första reaktion var mer konkret.
– Det första hon sa var: ”Jaha, då får jag inga barnbarn.”
Men strax efter kom Johans syster med beskedet att hon var gravid.
– Jag bara: ”Gud, vad skönt.” Då fick mamma sina barnbarn i alla fall.
När Johan och jag ses på SLM står både Oktoberfest och Baltic Battle för dörren och han hoppas att nya besökare ska våga kliva ner för trappan till SLM, även om det känns pirrigt.
– Det ska vara lite pirr i magen. För man vet inte riktigt vad som väntar.
Men han vill att man ska gå därifrån med en helt annan känsla.
– Ja, man ska tänka: ”Det här var inte alls som jag trodde. Det var bättre.” Det var inte alls så farligt som jag trodde, ”hit vill jag lätt gå igen”.
När vi ska skiljas åt berättar Johan också varför han inte vill le på bilden. För ett år sedan var han med om en olycka med en elsparkcykel som höll på att kosta honom livet.
– Jag slog sönder mig helt och hållet. Det blev en lång sjukhusvistelse och operationer. Jag är mest bara glad att jag faktiskt överlevde.
Sedan tar han på sig sitt MC-ställ. Han kör en Kawasaki Z900.
– Sista turen blir faktiskt i dag, säger han. Sen ska jag ställa in hojen i garaget.