När utredaren Lars Trägårdh förklarade vid överlämningen av utredningen om en svensk kulturkanon till kulturminister Parisa Liljestrand sa han att förslaget inte är att betrakta som ett rättesnöre eller slutgiltigt kanon utan det som föreslås är ”som ett fönster som öppnar upp för mycket mycket mer”. Arbetet skall, enligt förslaget, fortsätta genom en stiftelse som skall hålla ”armlängds avstånd till politiken”.

I utredningen presenteras en av experter framtagen listning av ”100 verk och referenspunkter som format Sveriges kultur och historia”.

Bland dessa 100 verk märks flera personer som levde i eller har av eftervärlden antagits leva i samkönade relationer, men inget av verken eller referenspunkterna lyfter den i historien förändrade synen på just homo-bi och transpersoner.

En förklaring till detta, eller en utmaning” är att inget som hänt efter 1975 fick finnas med. Men noterbart är att varken kriminaliseringen eller avkriminaliseringen av samkönad kärlek eller den internationellt sett mycket tidiga erkännandet av transpersoner genom könstillhörighetslagen 1972 anses vara referenspunkter. I utredning nämns dock avkriminaliseringen 1944 som en del av motiveringen till att Brottsbalken tagit plats i de uppräknade verken. I motivationen till att just Brottsbalken tas med nämns även det som skulle kunna kopplas till att Sverige blev känt för sexuell frigörelse och sågs som ett syndens näste och att detta sedan skärptes till genom nya lagar.

De 100 verk och ”referenspunkter” som nämns i utredningen  gör det dock tydligt att lesbiska författare, konstnärer och personligheter har haft avgörande betydelse för det som skall förena oss kring den svenska kulturen. Karin Boye, Selma Lagerlöf, Edith Södergran, Hilma af Klint och Drottning Christina har ansetts fylla kraven för att att ingå.

Även Karl Gerhard kommer med genom kupletten ”Den ökända hästen från Troja”, Dag Hammarskjöld genom boken Vägmärken och Kung Magnus Eriksson för den landslag han gav namn till på 1300-talet och som beskrivs som referenspunkten för ”Sveriges rättsliga utveckling”. Och dessutom då Heliga Birgitta som i sina med kungen samtida uppenbarelser gick till storms mot honom för hans påstått sodomitiska leverne. Gustav III som brukar pekas ut som högst intresserad av herrar, även om det liksom i Magnus Erikssons fall mycket väl kan ha handlat om gammalt hederligt förtal, omnämns för att ha tagit initiativet till Svenska Akademiens ordbok. På sitt sätt var hans arbeta med att skapa akademier ett slags kanonbyggande redan då.

Skall vi vara extra generösa så finns det väl möjligen en viss queer koppling till modern dans, i den 100 verken långa listan representerad genom Birgit Cullberg. Kanske Jean Börlin och Rolf De Maré också borde ha platsat med Svenska Baletten. Ett annat tveklöst kopplat ”verk” inom den religiösa delen av listningen är, förutom Heliga Birgitta som tas upp två gånger, ”Kyrkomötets beslut att öppna prästämbetet för både män och kvinnor”. En central händelse för att nu i vår tid ha öppnat upp kyrkan även för homo-bi och transpersoner.

Målet enligt utredaren är att en stiftelse för en svensk kulturkanon skall komma igång 2029.