Jag har alltid älskat Roxette, ända sedan jag köpte deras första singel Neverending love på vinyl 1986. Ändå var mina förväntningar på Joyride – the muscial låga, det ska jag erkänna direkt. Folk i min närhet som sett den i Malmö hade knorrat lite och sagt ”nja” och ”nej, den behöver du inte åka och se”. Så jag stannade hemma.
Men nu har den intagit Chinateatern i Stockholm och en bekant som var och såg den på genrepet i Stockholm tyckte något helt annat: ”Åh, den är jättebra”, utbrast hon.
Jag vet inte hur mycket stockholmsuppsättningen skiljer sig från den i Malmö men alltså vilket härligt lyckopiller. Vilken joyride! Det är inte ofta jag tappar hakan och gapar men i Joyride the musical gör jag det både tre och fyra gånger – för herregud vilka sånginsatser av både de som har huvudrollerna och av hela ensemblen. Det är musiken och sånginsatserna som bär den här musikalen, från start till mål!
Handlingen, som bygger på boken Got You Back av Jane Fallon, är tunn som tunnpannkaka, och det blir lite smålarvigt stundtals, men det struntar jag i. Vi möter Joe som bor med sin fru Stephanie och dotter i England, Joe lever ett dubbelliv och har sedan ett år tillbaka en hemlig relation i en annan stad med Katie. En dag kommer Stephanie på honom och kontaktar Katie och tillsammans bestämmer de sig för att hämnas på Joe.
Även om handlingen aldrig berör mig så är den rapp, här finns inga långa utdragna pratscener, det är högt tempo – och det bästa av allt – massa musik. Alltså dessa låtar. Roxettes hits har fått en uppfräschad ny kostym, här finns ingen trött coverbandskänsla för det är så snyggt arrangerat att jag vill ta med mig varenda låt hem. De passar perfekt som musikal, vilket jag inte alls trodde de skulle göra, men när hela ensemblen trycker i och hjälper till i körerna så får jag ståpäls, aldrig har väl Spending my time och Queen of Rain låtit bättre (tack Lucas Krüger). Och It must have been love, som här är en duett (med Emilie Evbäck och Jessica Marberger), ska vi inte tala om, både jag och mitt sällskap såg förvånat på varandra och utbrast i ett ”Men Oj”. Genialt att göra det till en duett.
Och när Hanna Hedlunds karaktär (som man älskar från sekund ett) tar sig an Listen to your heart får jag återigen ståpäls. Vilken pipa! Hanna äger varje sekund hon är på scenen.
Premiärpubliken sjunger glatt med där det går, klappar, jublar och sittdansar. Låtar som Crash! Boom! Bang!, Neverending love, Dangerous, Opportunity Nox, First girl on the moon, Stars (så snyggt parti i kyrkan), The Centre of the heart, I wish I could fly, Joyride betas av – nästan alla hitsen är med. Allt i snygga fodral!
När jag går därifrån minns jag knappt hur handlingen slutade om jag ska vara ärlig, men jag minns att Roxettes låtar blev till nya mästerverk, att musikalen har några av Sveriges bästa sångare, att Per Gessle är ett popgeni och att Marie Fredriksson för alltid kommer finns i mitt musikhjärta!
Uppdaterad 2025-09-16
