En hel del tygpåsar har man fått i sina dagar. Men denna tygpåse var något helt annat. Jag frågade den unga kvinnan jag fick den av vad som stod på den. ”Láska zviíťazi”, sade hon. ”Vad betyder det?” frågade jag. ”Kärleken vinner” svarade hon. Jag fick en klump i halsen. Tygpåsen fick jag när jag besökte ett nystartat aktivistcentrum i Bratislava för HBTQ+ personer i samband med att jag var inbjuden till Slovak Queer Film Festival.

Slovak Queer Film Festival startade 2007 och i år visade de 83 filmer inklusive ett gäng kortfilmer.
Inte mindre än nio av dessa i år är svenska. Välkända titlar som till exempel Fucking Åmål, Min pappa Marianne, Kyss mig, Persona, Nova & Alice, Hammarskjöld och Patrik 1,5. En del av de uppräknade titlarna ingår i dokumentären Fördom och stolthet – en queer filmhistoria som var sprungen ur en idé från mig och som regisserades av Eva Beling. Även den visades på festivalen. Nyfikenheten är stor på de svenska filmerna och många fler än festivalen räknat med kom till biosalongerna för att se dem.

Jag har nämnt det i vissa sammanhang men det tål att upprepas: när det väl görs en svensk film med ett queertema så får de filmerna i regel ett långt liv. Till exempel så visas Lukas Moodyssons Fucking Åmål fortfarande på queerfilmsfestivaler världen över och då har det gått drygt 25 år sedan den hade premiär. Det är 17 år sedan Patrik 1,5 av Ella Lemhagen hade världspremiär på Torontos filmfestival men aktuell på den här typen av festivaler då det finns så få filmer som skildrar gayadoptioner. Flera personer kom fram till mig efter visningen och ville prata om den.

Eldsjälen bakom festivalen heter Zita Hosszúová. Hon har varit konstnärlig ledare för den i 16 år. Med sig har hon ett litet besjälat team. De väljer ut filmerna och introducerar dem när ingen inbjuden gäst finns på plats. Jag introducerade fem av de svenska filmerna och då tolkades jag till slovakiska. Extra roligt blev det när jag rättade till tolken (!) för att hon sade Alexandra Skarsgård när jag sade Alexander. Tre gånger korrigerade jag sen den stackars kvinnan varpå publiken började skratta högljutt. Slovakisk grammatik fungerar nämligen så att många namn ändrar sig beroende i vilket sammanhang namnet nämns. Till exempel heter jag i vissa meningar Jana.

Två av de som driver Bratislavas aktivistcenter, Iniciativa Inakost. Roman Samotný (längst till höger) och Petra Sliepkova (numer två från höger), Zita Hosszúová, Slovak Queer Film Festivals konstnärliga ledare (längst till vänster) och Eliška Vozárová från Svenska ambassaden (nummer två från vänster).
Foto: Privat
I år har slovakiska regeringen med kulturminister Martina Simkovicova i spetsen för första gången dragit in stödet till festivalen.
Ett av partierna i ledande ställning som motarbetar HBTQ+ communityn i Slovakien har till och med använt sig av så kallade billboards utmed gator och vägar med budskapet ”Vi har stoppat finansieringen av HBTQ-projekt”.
Denna information får jag när jag besöker ett aktivistcenter (Iniciativa Inakost) i Bratislava. Det finns ingen skylt eller något annat som röjer vad som döljer sig i lokalen. Absolut ingen regnbågsflagga. Någon sådan såg jag ingenstans under mina tre dagar i staden. Väl inne i aktivistcentret möts jag av en utställning, bestående bland annat av stora bilder på Greta Garbo, och även på Edvin Ryding och Omar Rudberg på ett foto från Young Royals. Det är Svenska institutet som har låtit göra den och utställningen turnerar över hela världen. Det är för övrigt Svenska institutet som tillsammans med Svenska Filminstitutet levererar de svenska filmerna till slovakiska queerfilmsfestivalen.

Jag får träffa Roman Samotný och Petra Sliepkova i aktivistcentret. De visar mig ett terapirum där unga människor som behöver stöd och tröst får träffa terapeuter och psykologer. Kanske dessa unga blivit förskjutna av sina familjer. Inte ovanligt. Jag får ny klump i halsen. Det visar sig att det var Roman som drev gayklubben i Bratislava där två unga män blev ihjälskjutna för tre år sedan. Den ena var hans anställde och den andra hans vän.
Petra som är finansansvarig får hela tiden uppvakta företag i syfte att erhålla donationer för att kunna fortsätta driva centret. Möblerna vi sitter i har skänkts av Ikea.

Filmfestivalen är ett ljus i mörkret hos många queera i Slovakien. Liksom den klubb som samarbetar med festivalen. Den påminner om Side Track fast är mycket större. En cabaret med fantastiska dragqueens exekverar i underbara nummer. En DJ som verkar omåttligt populär spelar slovakiska gamla schlagers från gissningsvis 60- och 70.tal. Någon berättar för mig att texterna i dessa låtar handlar frihet och kärlek. Om att kärleken vinner.

När jag går hem från klubben har jag ända ett leende på läpparna. Trots allt jag fått höra och se. Jag har mött så många underbara människor under dessa dagar.
Människor som vägrar låta sig knäckas.

Jan Göransson

Om ett år är det dags igen – får vi verkligen hoppas. Gå gärna in på festivalens hemsida och ta del av det fantastiska programmet. Känner man sig svältfödd på att se bra queerfilm på bio så bör man styra kosan till Bratislava i november nästa år.
Läs mer om festivalen här: Slovak Queer Film Festival – FilmFreeway

Jan Göransson är presschef på Svenska Filminstitutet

Uppgifterna om kulturministern och ett partis kampanj mot HBTQ+rörelsen uppdaterade 2025-11-29