QX har ända sedan i våras försökt få till en intervju med Ryan Bancroft, en man som ständigt är på språng och därför svårfångad. När vi väl ses i dirigentlogen på Konserthuset Stockholm är han avslappnad och på gott humör. På frågan vad som är det roligaste med att vara dirigent svarar Ryan:
– Det är när man jobbar med musiker som man synkar med, då känns det som att allt är möjligt.
Finns det något du inte gillar med yrket?
– Ensamheten. En kvart efter en konsert där man fått ta emot publikens ovationer sitter man där på hotellrummet och tittar på Netflix…
Ryan Bancroft är född i San Francisco men uppväxt i Los Angeles. Han har två äldre bröder, och säger att han alltid varit ”familjens baby”. I hemmet fanns inte särskilt mycket musik under uppväxten, speciellt inte klassisk. Hans bröder lyssnade på rap, och hans mamma, som jobbade i en mataffär, lyssnade på rock. Själv lyssnade han på ’Nsync, Backstreet Boys och Pink. Pappan var målare och gillade soft jazz.
– Pappa målade husen åt ”the rich and famous” i Hollywood, exempelvis Tom Cruise, Lucy Liu och Oprah Winfreys hus. Det är inget skämt, skrattar Ryan och berättar sedan om hur han först kom i kontakt med klassisk musik när han var runt sju år gammal:
– Mitt intresse väcktes av en musikslinga som spelades i datorn när jag lyssnade på Yahoo Music Jukebox, en minut från andra satsen i Beethovens nionde symfoni. Jag blev helt betagen och lyssnade på den om och om igen.
Ungefär samtidigt gick han i den kommunala skolan där han fick möjligheten att prova på ett valfritt stränginstrument – han valde cello.
– Det gick inte särskilt bra, så efter ett år bytte jag till trumpet som jag trodde skulle vara enkelt eftersom den bara har tre knappar. Första gången jag blåste i trumpeten som vi hade hyrt i musikaffären, och det kom en ton, var det som en uppenbarelse! Det var då jag visste att jag skulle komma att hålla på med klassisk musik i resten av mitt liv. Jag kände att detta var något som bara jag och ingen annan i min familj kunde. Trumpeten blev mitt huvudinstrument, men jag spelar även harpa och cello.
Trots denna nyfunna kärlek till klassisk musik berättar Ryan att idrott av olika slag tog det mesta av hans tid i anspråk under uppväxten.
– Jag drömde om att bli professionell baseball-spelare, men var också intresserad av udda sporter som fäktning och skridsko. Båda mina storebröder var framstående idrottare, den äldsta boxare, och mellanbrodern blev faktiskt professionell baseball-spelare.
Det var inte förrän Ryan Bancroft fyllt 20 som han bestämde sig för att bli dirigent. Den utlösande faktorn var när hans pappa dog 2010.
– Pappas favoritfilm var Amadeus, filmen han och mamma såg på sin första dejt, och enligt legenden blev jag till den natten (skrattar). Så jag bestämde mig för att hylla pappa genom att dra ihop orkester och kör, och sedan själv dirigera Mozarts requiem. Min dåvarande pojkvän var tenorsolist, ganska gulligt så här i backspegeln. Jag blev själv så djupt berörd att jag sedan dess inte lyssnat på Mozarts requiem, det är för känsligt. Men jag visste att jag ville fortsätta dirigera.
Ryan blev som besatt av klassisk musik och spenderade mycket tid på biblioteket där han läste partitur. Han studerade också inspelade konserter på VHS-band, och tänkte mer och mer på hur det skulle vara att själv stå där framför en hel orkester. En stor inspiration för Ryan var dirigenten för den lokala orkestern The Long Beach Symphony Orchestra:
– JoAnn Falletta, dirigenten jag växte upp med och en av mina stora förebilder vid sidan av Claudio Abbado och den ryske dirigenten Tugan Sokhiev. Det var på grund av henne jag länge hade missuppfattningen att det bara var kvinnor som kunde bli dirigenter, vilket ju är ganska bisarrt.
Hur skulle du vilja beskriva din dirigentstil?
– Jag vill skapa en rättfram atmosfär, även när vi gör allvarsam musik. Jag gör mitt bästa för att engagera musikerna, få dem att känna att de är en del av processen, att vi skapar musik tillsammans. Jag försöker hitta bilder som inspirerar, som att ”det här stycket ska kännas som ett getingstick”. Mitt sätt att repetera med en orkester är väldigt jordnära, praktiskt och effektivt, något jag tror hänger samman med att jag inte kommer från en musikalisk familj.
Varför, tror du, är du så framgångsrik som dirigent?
– En viktig förutsättning är att jag vann publikens pris i Malko-tävlingen för unga dirigenter i Köpenhamn 2018. Det öppnade många dörrar, och jag debuterade med Kungliga Filharmonikerna året efter. En annan viktig anledning, tror jag, är att jag alltid sätter individen i första rummet. Jag är ständigt medveten om att musikerna utför ett svårt jobb, och att mitt jobb är att förenkla deras.
Ryan Bancroft berättar att han så länge han kan minnas vetat att han är gay, men när han kom ut ur garderoben skedde det lite abrupt.
– Jag var 16 och hade berättat för min bästa vän, som var straight, att jag är gay och så berättade han för alla andra. Jag blev på sätt och vis tvingad ut ur garderoben, vilket inte alls kändes bra.
Hur reagerade din familj?
– Även om jag har liberala föräldrar så var det lite jobbigt. När jag berättade för mamma passade hon på att avslöja att hon själv är bisexuell, vilket ju var lite udda men rätt gulligt. Pappa däremot var mer obekväm med det och förblev så ända tills han dog. Vi pratade egentligen aldrig så mycket om det. Mina bröder hade också till en början svårt att acceptera att jag är gay. Under sex-sju år pratade jag inte ens med min mellanbror AJ, men som en blixt från klar himmel skickade han plötsligt ett jättefint meddelande på Instagram där han bad om ursäkt, också för att han retat mig när jag var liten. Jag blev ständigt mobbad som barn, både av mina bröder och i skolan. Nu är jag och AJ bästa vänner.
Sedan fem år är Ryan gift och bor med sin man i London, en stad han säger sig älska.
– Tyler är professionell sångare, baryton, och även sånglärare. Han är den längsta och snällaste kanadensare jag nånsin mött. När jag tänker efter har jag faktiskt bara dejtat sångare, ha ha.
Hur möttes ni?
– Vi träffades i Skottland 2014 när vi båda pluggade där och har varit ihop sen dess. Det här var före dejtingapparna, vi fick kontakt via en chatt online som inte bara var för gays. Tyler är ett och ett halvt år yngre än jag, men flintis så han ser äldre ut (skrattar).
Underlättar det att han också är musiker?
– Jag är väldigt tacksam för det, även om vi jobbar i två helt olika musikaliska världar. Tyler sysslar mestadels med musikaler och har invigt mig i den världen. Han vet ingenting om Mozart och klassisk musik, och jag inget om Andrew Lloyd Webber. Med det sagt så älskar jag musikaler och vi går ofta tillsammans. Två av mina favoriter är Company och Gypsy av Stephen Sondheim. Vi såg nyligen Titanique, Celine Dion-musikalen, som jag verkligen kan rekommendera, den roligaste showen jag sett!
Är det jobbigt att vara ifrån din man så mycket när du reser i jobbet?
– Nej, vi är vana eftersom det alltid har varit så här. Resor är en del av en arbetande musikers liv, och jag är glad att Tyler ibland är ledig från skolan där han jobbar så att han kan följa med mig på resorna, nu senast Tokyo.
Reser ni ibland till typiska gaydestinationer?
– Nej, förutom West Hollywood, och Mallorca där vi varit ett par gånger. Jag älskar Spanien, däremot inte gayklubbar. Vi är båda känsliga för hög musik vilket kanske beror på att vi är musiker. Dessutom är vi riktiga morgonmänniskor, vilket många irriterar sig på (skrattar).
Har du gjort något gay i Stockholm?
– Inte än, men jag känner ändå till en del om gaylivet här. Om du inte vem Vanity Vain är så är du inte gay, och jag har sett alla säsonger av RuPaul’s Dragrace. Här kommer ett avslöjande, att jag på college var rumskompis med Laganja Estranja!
Trivs du i Stockholm?
– Jag älskar Stockholm, och inte minst att få bo på Grand Hôtel när jag är här. Jag kan verkligen rekommendera deras spa. Jag gillar också alla de fina konditorierna, semlor är en favorit! Det finns många smultronställen här, ett nytt sådant är ramen-restaurangen TenGu. Men jag äter gärna även svensk mat, till exempel på Rolfs kök.
Pär Jonasson
Fem snabba:
Är det ungefär samma sak att vara dirigent för en orkester som att vara tränare för ett fotbollslag?
– Det är precis samma sak. Som tränare är du själv inte med och spelar ute på planen, precis som en dirigent inte själv är med och spelar. Det handlar om tillit och att se den övergripande bilden.
Är du sträng som dirigent?
– Det är inte mitt jobb att disciplinera folk; det enda jag är sträng med är den musikaliska kvalitén. Jag vill ständigt hitta sätt att få musiken att kännas mer meningsfull, och få orkestern att låta bättre.
Använder du aldrig dirigentpinne?
– Det är faktiskt en fråga jag ofta får och ibland hittar jag på svar som ”jag gillar inte att använda mig av vassa föremål” eller ”jag slutade med det efter olyckan”. Men sanningen är att jag aldrig gillat att använda en sån, utan föredrar att dirigera med händerna.
Vem är din favoritkompositör?
– Mozart, min favoritkomposition av honom är Figaros bröllop, helt fantastisk musik! En annan favoritkompositör är singer-songwritern Sufjan Stevens, och Joni Mitchell förstås.
Vilken popartist skulle du helst se en konsert med?
– Lady Gaga! Synd att jag missade henne när hon var här i Stockholm. Florence and the Machine är också fantastiska. Tyvärr hinner jag inte med så mycket konserter som jag skulle vilja.
