Efter en lång rad populära feelgood-romaner med Dalarna som självklar fond – och med storsäljaren På andra sidan älven i spetsen – tar Karin Janson nu ett oväntat kliv rakt in i mörkret. I nya romanen Den falska avbilden byter hon både miljö, ton och genre. Resultatet är en socialrealistisk, historisk roman om förbjuden kärlek, polisarbete och ett Stockholm där homosexualitet var ett brott.

Handlingen utspelar sig sommaren 1908, i ett Stockholm där homosexuella män riskerade två års straffarbete för sin kärlek. Karin har gjort omfattande research på Stadsarkivet och tagit del av polisens ökända ”Sodomitbok” – en liggare där homosexuella män fördes upp med namn och yrke.
– Jag trodde att boken skulle vara utförlig, men det visade sig vara en ganska tunn volym med svarta pärmar. Där stod bara namn och yrken – gardist, kammartjänare, handelsagent, sockerbagerianställd – män ur alla samhällsklasser.  Jag hittade en tenngjutare i Stockholm som haft ett förhållande med sin lärling. När de blev påkomna sköt sig tenngjutaren i huvudet, men överlevde. Lärlingen ställdes inför rätta och sa att han ”blivit sodomit genom osedlig litteratur och perversa fotografier”. Varje namn i boken är ett levnadsöde och ofta ett sorgligt sådant, berättar Karin för QX.

I centrum för romanen står tre poliser vid Detektivpolisen i Gamla stan. Avdelningen de arbetar på kallas ”Signalementet”, och en av dem, Robert, lever i en hemlig relation med sin manlige kollega Villu. De delar bostad – något som var vanligt bland poliser som kommit till Stockholm från andra delar av landet – och utåt är de bara rumskamrater.

Samtidigt är Roberts arbetsuppgift att utreda just de miljöer där män söker andra män. Han undersöker stadens urinoarer, som vid den här tiden var välkända mötesplatser, och försöker tolka de kodord som klottrats på väggarna. Men när direktören för ett kringresande teatersällskap anmäler sin dansös försvunnen, och hon senare hittas mördad i Humlegården, kastas Robert in i ett annat fall…

– Jag är journalist i grunden och väldigt intresserad av historia och människoöden. Den här boken är mörkare, mer realistisk och har varit lärorik att skriva – som en liten historielektion om sommaren 1908 och allt som hände före och efter, säger hon.

För Karin var det viktigt att inte försköna 1908 års verklighet.
– Jag skriver om två poliser som har en hemlig relation, men jag ville inte romantisera deras självbild. Villu är tryggare i sin sexualitet, medan Robert har mycket internaliserad homofobi och stor rädsla. Samtidigt är det hans jobb att gripa och lagföra andra homosexuella män. Han måste tänka: ”Jag är inte som dem.” Det ställs på sin spets när han får möjlighet att hjälpa någon.
Hon ser tydliga paralleller till vår tid.
– Det är samma mekanismer: makt och kontroll, stark könsnormering, okunskap och myter. Det leder till att människor tvingas leva hemliga liv.

Vad hoppas du att en ung queer läsare ska känna efter sista sidan?
–  Jag vill inte utge mig för att vara någon ”queer savior” och säga att boken är ”viktig”. Min ambition var att skriva historia utan att osynliggöra det queera community som faktiskt fanns då. Om jag har gjort dem rättvisa, ja, det får läsarna avgöra.